Jakten på den försvunna koranen

"Sjuttiotvå vita russin?"

Jag tänkte lämna de militära spörsmålen därhän idag till förmån för den intensiva diskussion som pågått sedan ett par dagar bland bloggare på Internet efter Andrew Higgins artikel i Wall Street Journal och (pseudonymen) ”Oswald Spenglers” uppföljare i Asia Times Online i förra veckan. Det handlar här om återupptäckten av det försvunna koran-arkivet i München och precis som "Spengler" påpekar är det en historia som verkar hämtad ur Dan Browns Da Vinci-koden eller en Indiana Jones-film.

Vad Higgins kunde förtälja på "the Wall" var att ett hemligt arkiv med fotografier av uråldriga islamiska texter har kommit upp till ytan efter mer än 60 år. Den vedertagna uppfattningen var att arkivet skulle ha förstörts under bombningarna av München under andra världskrigets slutskede, men tydligen har det hållits undangömt (i kakburkar!) av en framstående tysk arabist, Anton Spitaler, med ett minst sagt tvivelaktigt förhållande till nazi-regimen.

Men vad är det för märkvärdigt med det då, kanske någon undrar? Jo, arkivet utgör ett grundskott mot den centralaste av alla dogmer inom islam, nämligen att koranen är Guds oförfalskade, eviga och oföränderliga ord. Avbildade finns nämligen texter som visar på att det har funnits alternativa varianter av muslimernas heliga skrift innan den nuvarande ”varianten” kodifierades under den tredje kalifen Othman på 600-talet.

Det här är illavarslande nyheter för alla muslimer runt om i världen. Man brukar ofta peka på likheterna mellan de tre ”skriftbaserade” religionerna (judendom, kristendom och islam), men det finns viktiga skillnader när det gäller vilken status den ”heliga skriften” intar i de olika religionerna. Bibeln utgör förvisso Guds ord för de kristna, men det har alltid varit den dominerande uppfattningen bland teologer och troende att böckerna författats av olika människor vid olika tider. Bibeln har alltså en historia och dess texter kan alltså tolkas och läsas på olika sätt eftersom de inspirerats av Gud, snarare än att vara Gud. Det enda som inte kan omtolkas för de kristna är att Jesus som Guds son uppenbarade sig för oss, dog för våra synder och återuppstod på den tredje dagen. Men att så skedde är ju inget som kan bevisas (om vi inte har tillgång till en tidsmaskin) . Antingen tror man på det, eller också inte. Sola fide, som Luther sade...

Islam är dock lite annorlunda ”konfigurerad”. Gud uppenbarar sig här inte som en lag som ges åt Mose på berget Sinai, eller i personen Jesus Kristus, utan i en bok: koranen. Eller som det står i The Encyclopedia of Islam: “Den närmaste jämförelsen av muslimernas syn på koranen till något inom kristendomen är inte Bibeln, utan Kristus”.

Det är här som islam står inför sitt stora problem, nämligen att den har konstruerats som den enda av de stora världsreligionerna som faktiskt kan motbevisas genom akademisk textkritik! Om forskare kan visa bortom allt rimligt tvivel att koranen inte alls har dikterats av ärkeängeln Gabriel någon gång på 600-talet, utan är resultatet av senare författares redaktionsarbete, som inspirerats av den judiska Torahn och kristna syrianska och arameiska hymner hamnar islam i samma position som "kyrkan" i Dan Browns Da Vinci-koden, när huvudpersonen ”upptäcker” att Jesus inte alls dog på korset.

Det har varit känt sedan en tid att det finns olika Koran-varianter, bland annat genom de fragment som påträffades 1972 i Sa’ana i Jemen (se artikel i The Atlantic, 1999). Innan den jemenitiska regeringen förbjöd forskning kring fragmenten för icke-muslimer, lyckades två tyska forskare (Gerhard Puin och HC von Bothmer) mikrofilma dokumenten och föra ut filmerna till Saarlands universitet. München-arkivet tros vara ännu mer omfattande och innehålla texter från början av 700-talet, och peka på ännu större avvikelser mellan "koranerna".

Så sent som på 70-talet hävdade professor Spitaler att München-arkivet med sina 450 filmrullar förstörts när Royal Air Force bombarderade staden den 24 april, 1944, och den Bayerska vetenskapsakademins byggnad förstördes. Filmerna hade ingått i ett forskningsprojekt under mellankrigstiden kring "koranens historiska utveckling" (en projektbeskrivning som för varje rättrogen muslim utgör den största hädelse). Men Spitaler ljög. Han satt själv på samlingen ända fram till sin död (2003). Det är oklart varför han förnekade arkivets existens, men en förklaring handlar om forskningen i Tyskland under nazi-tiden. Nästan samtliga tyska arabister under efterkrigstiden hade även innehaft tjänster under Hitler-tiden, då den koran-kritiska forskningen lades på is samtidigt som regimen försökte bygga upp en allians med "proto-islamister" och arabiska nationalister under åren före andra världskriget, såsom stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini, och den egyptiska grundaren av Muslimska brödraskapet, Hassan al-Banna (även presidenten och arabnationalisten Anwar Saddat tjänstgjorde ju som tysk spion under andra världskriget, om man nu skall tro hans memoarer).

München-arkivet är alltså en het potatis, framför allt som läget är just nu. Det kommer förmodligen dröja innan något kan publiceras därifrån. Den nuvarande "storsigillbevararen", professor Angelika Neuwirth, som tog över arkivet från Spitaler och nu har det inlåst i ett kassavalv på Berlins Freie Universität, lär aktivt motarbeta forskning som i alltför hög grad vill sätta in koranen i dess historiska sammanhang av skäl som tycks handla om institutionens och forskarnas säkerhet (för fru Neuwirth tycks Dan Browns albino-munkar vara en realitet).

När Atlantic-artikeln publicerades, 1999 (dvs. innan "9/11" och "det långa kriget"), skrev författaren Toby Lester, att forskarsamhället nu väntade på resultat:

Von Bothmer, Puin, and other scholars will finally have a chance to scrutinize the texts and to publish their findings freely - a prospect that thrills Puin. "So many Muslims have this belief that everything between the two covers of the Koran is just God's unaltered word," he says. "They like to quote the textual work that shows that the Bible has a history and did not fall straight out of the sky, but until now the Koran has been out of this discussion. The only way to break through this wall is to prove that the Koran has a history too. The Sana'a fragments will help us to do this.

Men läget är nu helt annorlunda. Med undantag för Puin och en mindre grupp forskare från universitetet i Saarland, undviker forskningen att överhuvudtaget beröra frågan om koranens historicitet. Vissa forskare tvingas skriva under pseudonym, som exempelvis "Christoph Luxenburg" som hävdade att en stor del av koranens texter är arabiska omtolkningar av kristna psalmer på syrianska och arameiska (han vann viss ryktbarhet med påståendet att arabernas missförstånd av det syrianska ordet houri, hade lett till tron att "72 jungfrur" väntade martyrer som stupat i jihad, när det i själva verket handlade om "en stor mängd vita russin"). Och det handlar inte bara om personlig säkerhet, utan även om pengar: I USA är så gott som alla institutioner för arabistik sponsrade av pengar från Gulf-staterna, och att börja forska kring koranens historiska rötter innebär ett så gott som hundraprocentigt karriär-självmord.

Enligt Higgins har Angelika Neuwirth lett angreppen på "Luxenburg", Saarlandsforskarna och alla som ifrågasätter den muslimska synen på koranen: "Fru Neuwirth och hennes forskningschef herr Marx, har försökt förklara sin forskning för den muslimska världen via upprepade resor till Iran, Turkiet, Syrien och Marocko. När en tysk dagstidning basunerade ut på sin förstasida att arkivet skulle 'störta kungar och potentater', tog Marx omedelbart kontakt med al-Jazira och andra medier för att förneka att forskningen skulle förneka islams grunddogmer".

"Spengler" antar att München-arkivet kommer att röna samma öde som judarnas heliga förbundsark i Indiana Jones-filmen Jakten på den försvunna skatten, som i slutscenen försvinner i en anonym låda inne på ett enormt lager...

Jag håller med Higgins och "Spengler" att hela historien sätter fingret på ytterligare en punkt i umgänget mellan islam och andra religioner, liksom mellan islam och det sekulära samhället, nämligen att koranens ställning som Guds eviga och heliga ord tvingar alla parter till att anta en position av (hycklad eller äkta) irrationalitet för att en dialog överhuvudtaget skall vara möjlig. Som Higgins skriver växer nu kraven på att akademisk koranforskning bara skall bedrivas av personer som redan är muslimer, vilket är ett hot mot den traditionella akademiska friheten. Och även "moderata", intellektuella muslimer - som Tariq Ramadan - sluter sig som musslor och börjar repetera dogmer likt papegojor, så snart som koranens historicitet överhuvudtaget dryftas. Detta är en ovärdig position för en person som bekläder flera akademiska poster vid europeiska universitet och allmänt hyllas som "islams förste upplysningsteolog". När koranen nämns släcks uppenbarligen ljuset...

Samtidigt vimlar det just nu av islamistiska hemsidor, bloggar och internetfora som utslungar allsköns hot mot alla och envar som vågar röra vid München-arkivet. Men så agerar inte någon som befinner sig i en styrkeposition, så agerar någon som är dödligt hotad...