En resa till framtidens slagfält

Slaget vid Stalingrad - strid i urban terräng

Någon gång under sommaren 2007 passerade mänskligheten en epokgörande demografisk milstolpe: för första gången bodde fler människor i urbana sammanhang (dvs städer), än på landsbyggden. Detta faktum kommer givetvis få konsekvenser för krigföringen i framtiden, så till vida att allt fler militära konflikter kan antas äga rum i den tredimensionella miljö som det urbana landskapet erbjuder fotsoldaten, än i det traditionella ”slagfältets” tvådimensionella värld.

Stadslandskapets frånvaro av fria siktlinjer, svårigheten att manövrera med tyngre enheter, stridsrummets fragmentering, den rika möjligheten till försåt och bakhåll tenderar inte heller att att premiera den part som besitter övertag i teknologi och eldkraft, utan den som känner terrängen. Av dessa skäl kan man anta att västvärldens framtida fiender (såsom sämre utrustade insurgent- och terroristorganisationer) kommer att försöka välja det urbana landskapet som slagfält, eftersom denna miljö är den enda där de uppträda i större formationer och direkt konfrontera oss. Det är alltså erfarenheten från Stalingrad, snarare är Kursk som väntar framtidens infanterister.

Jag skulle därför vilja rekommendera Michael Evans studie kring olika aspekter av urban krigföring, City Without Joy: Urban Military Operations Into the 21st Century (kan laddas ned som pdf-fil).

Evans, med ett förflutet inom världens kanske mest effektiva styrka för insurgentbekämpning, de forna rhodesiska säkerhetsstyrkorna, har även varit ordförande för den australiensiska arméns Land Warfare Studies Centre, sedan han lämnat Afrika och är numera knuten till The Australian Defence College. Titeln anspelar givetvis på Bernard Falls legendariska bok om den franska arméns krig i Indokina på 50-talet, Street Without Joy; och det är också till detta krig som Evans leder tillbaka många av sina resonemang. Evans tittar på urban krigföring utifrån ett historiskt perspektiv men låter sin undersökning leda fram till en analys som skall kunna fungera för 2000-talet, såväl strategiskt, som operativt.

En av Evans insikter är att den tid är förbi då befälhavare kunde kringgå befolkningscentra, för att undvika stridshandlingar i en ofördelaktig miljö - städerna måste betvingas för att kriget skall kunna vinnas. Den ursprungliga planen för Operation Iraqi Freedom innehöll exempelvis ingen formulerad strategi för att hantera den insurgentrörelse som växte fram i medelstora städer i de sunnidominerade delarna av landet och som i sinom tid spred sig till Bagdad. Hade koalitionen haft tillgång till en COIN-anpassad "urban strategi" redan från början hade insugentrörelserna kanske kunnat stäckas i ett tidigt skede. Nu tog det tre år innan en fungerande modell kunde börja praktiseras.

Det är osannolikt att USA och andra västmakter kommer att gå i krig mot en ny motståndare utan att ta hänsyn till dessa lärdomar, som köptes till ett relativt högt pris vid incidenter som exempelvis slaget om Fallujah, 2004.

Jag rekommenderar verkligen Michael Evans studie för alla intresserade. Vad gäller slaget om Fallujah (det enda riktiga "slag" som västmakterna utkämpat under "det långa kriget") skulle jag vilja lyfta fram den före detta marinkårssoldaten Francis "Bing" Wests No True Glory - en bok som mycket väl tål att jämföras med Marc Bowdens Black Hawk Down.