Hur många brigader är för lite?

En "Stryker" på patrull i Samarra

I helgens Wall Street Journal skrev min favoritanalytiker, Kimberly Kagan (tidigare avporträtterad här på bloggen), en intressant artikel om vilken storlek på den amerikanska truppnärvaron i Irak som kan anses vara adekvat.

Om debatten under 2007 handlade om huruvida Surge-modellen verkligen skulle lyckas få bukt med våldet i Irak, tycks diskussionerna detta år komma att handla om hur mycket USA kan reducera sin truppnärvaro. Men för att kunna skära ned på truppnärvaron måste man veta vad det är man plockar bort. Våldet har de facto minskat över alla förväntningar. Sekteristiskt våld (fr.a. mellan sunniter och shiiter) har minskat med 90 procent sedan januri 2007, antalet civila dödsoffer har minskat med 75 procent under samma tid, och antalet IED-attentat är nere i 2004-års nivåer.

Redan strax före jul togs en av de 20 amerikanska brigaderna hem och stalltipset är att försvarsminister Robert Gates kommer att rekommendera en neddragning till 15 brigader i mars, då nästa "Petraeusrapport" skall avlevereras. Gates har vidare antytt att man skulle kunna tänka sig ytterligare reduktioner i höst, så att truppnivån hamnar på tio brigader lagom till det att nästa president träder till (i januari 2009). Man kan tillägga att Bush-kritiska röster inom det demokratiska partiet (som kandidaterna Obama och Clinton) vill ha ned truppnivån så snart som möjligt till under 100000 man.

Det är därför intressant att general Petraues ställföreträdare i Irak, general Ray Odierno, nyligen förklarade sig "uncomfortable" med en truppneddragning under 15 brigader innan man har kunnat utvärdera vilken effekt truppstorleken har på våldsnivån.

Man bör dock inte stirra sig blind på antalet enskilda soldater. Det viktiga är hur många brigader det handlar om. I den nya amerikanska arméorganisationen utgör brigaden (Brigade Combat Team), den viktigaste byggstenen. Den står under befäl av en överste och inbegriper c:a 3500 man (eller 5000 om man räknar in understödspersonal). USA har dragit ned antalet aktiva divisioner till tio stycken, men i gengäld utökat antalet brigader per division till fyra (det normala är annars tre). Dessutom har Pentagon tillgång till ett dussin "interrimsbrigader", ett slags lättare snabbinsatsstyrkor som skall kunna vara på plats var som helst på jordklotet inom 48 timmar (dessa enheter kallas även för "Stryker Brigades" efter sina karaktäristiska fordon). Till detta kommer naturligtvis Marinkåren med sina tre aktiva divisioner, bestående av tre regementen vardera. Av historiska skäl talar man aldrig om "brigader" när det gäller Marinkåren, men deras nio Regimental Combat Teams är närmast identiska med arméns brigader i allt utom namnet. Om man skall tala om truppnedragningar i Irak är det meningslöst att tala om antalet trupper på marken - däremot är det av yttersta vikt att veta hur många brigader det handlar om.

De amerikanska brigaderna i Irak har ansvar för strid, utbildning och ett flertal "civila" tjänster i de områden där de är stationerade, vare sig det handlar om en stadsdel i Bagdad eller en hel provins. Varje brigad har alltså ansvar för distrikt där hundratusentals civila bor och uppehåller sig. Brigaden planerar och utför ett stort antal uppdrag som kan handla om att rensa ett givet område från insurgenter eller säkra det från infiltration efter upprensningsaktioner. Det är också på brigadnivå som information och underrättelser samlas in och utvärderas för att underlätta planeringen av framtida operationer.

Sedan slutet av 2006 har brigaden även ansvar för de så kallade Military Transition Teams som sköter rådgivning och träning av irakisk trupp. Det har varit ett mycket framgångsrikt system där varje amerikansk brigad kommit att stå "fadder" åt var sin irakisk division, på ett sätt som påminner om britternas metod under imperiets glansdagar att integrera infödda arméenheter i ett större säkerhetssystem genom nära samarbete mellan staberna. Sedan 2007 har brigaderna också inhyst de så kallade Provincial Reconstruction Teams som ansvarar för arbetet med den civila infrastrukturen. Och dessutom har man spelat en viktig roll när det gäller uppbyggandet av Awakening-organisationerna och Concerned Local Citizens, det vill säga de lokala milisförband på gräsrotsnivå som spelat en sådan viktig roll när det gäller bekämpandet av terrorister och insurgenter.

Brigaderna är alltså mycket mer än bara stridande enheter. Staberna har ansvar för ett helt spektrum av uppgifter som sträcker sig från det rent militära till det rent civila och som alla är essentiella för en framgångsrik pacificering. Varje person i ansvarsfull ställning som talar om truppneddragningar måste ha detta klart för sig. Under 2006 fanns det alltför få brigader och staber för att kunna klara uppgifterna på ett tillfredställande sätt. Genom the Surge fick general Petraeus tillräckliga resurser för att klara pacificeringen av vissa nyckelområden från och med juni 2007. Man bör komma ihåg att the Surge aldrig handllade om att säkra hela landet, utan "bara" Stor-Bagdad och al-Anbar. Då detta lyckades över förväntan har aktiviteterna utsträckts även till andra delar av landet. Den press på resurser och personal som den amerikanska krigsmakten lider av just nu är paradoxalt nog resultatet av den exceptionella framgång man haft med Surge-doktrinen.

Fram till i julas såg amerikanernas slagordning ut ungefär så här: fem brigader inne i själva Bagdad; fyra brigader på landsbyggden söder om huvudstaden (i ett bälte från Mahmudija till Nahrawan); tre stycken i al-Anbar (varav två marinkårsregementen); fyra brigader i området norr om Bagdad (mellan Taji och Baqubah); en brigad vardera i Nineve-, Saladin- och Kirkukprovinserna, samt en mobil brigad avdelad för konvojskydd.

När operation Phantom Phoenix i norra sektorn satte i gång tidigare i januari hade hemtagningen av en brigad strax före jul lett till att det bara fanns en brigad på plats i hela Diyala-provinsen, dit al-Qaidaformationerna tycks ha dragit sig tillbaka efter att ha besegrats på andra håll. General Odierno fick alltså stuva om bland sina trupper i al-Anbar och Bagdad för att kunna utföra operationen - vilket hade varit mycket svårt om inte dessa delar av Irak blivit så mycket lugnare. Detta visar att amerikanarna i nuläget inte har så breda marginaler att spela med.

Diskussionen bland politikerna i Washington om hur mycket trupp som kan tas hem senare i år bygger alltså inte på det faktiska säkerhetsläget, utan snarare på en förväntan om att läget kommer att förbättras. Som var och en inser finns det stora risker med ett sådant resonemang. Ett gammalt svenskt talesätt säger att man inte skall sälja skinnet förrän björnen är skjuten. Områdena kring Nineve, Saladin och Babylon är annu inte rensade, och operationer är fortfarande igång där, liksom i Kirkuk, Wasit och Diyala. Och ingen vet ännu hur läget utvecklar sig i södra Irak och vilken väg Mahdemilisen ämnar gå. Att dra ned styrkan till 15 brigader bygger alltså på antagandet att alla dessa operationer redan har klarats av, och medger ingen reserv för oväntade incidenter.

15 brigader torde vara ett absolut minimum under överskådlig tid, även om allt utvecklar sig i positiv riktning. Varje neddragning under denna nivå skulle kunna riskera hela det arbete som den amerikanska militären och den irakiska regeringen redan gjort.

Post scriptum: Ytterligare ett gott tecken från Irak handlar om att den shiitiskt dominerade regeringen har förklarat sig villig att inlemma de lokala sunnitiska gräsrotsmiliserna bland landets säkerhetsstyrkor. Mer om detta i DN och Svenskan.

Överraskning: Det här står att läsa i Bengt Albons Utrikesblogg:

De extremistiska islamistiska talibanernas ledare i Pakistan Baitullah Mehsud uppges ha blivit avsatt av rörelsens afghanske ledare mullah Omar. Orsaken sägs vara att han riktat in sig på att utmana den pakistanska regeringsarmén istället för att strida i Afghanistan, rapporterar Asia Times.

Om detta är sant - och det är det inte alltid när Syed Saleem Shahzad skriver i Asia Times - är det en sensationell utveckling.

Fortsättning följer...