Uppdatering Hormuzincidenten

USS Hopper, AEGIS-jagare av Arleigh-Burke-klass

Nu har jag ringt ett antal telefonsamtal tidigt i ottan och stört olika personer på tre kontinenter (en av dem i Djibouti!). Jag är nog inte den populäraste personen just nu i vissa kretsar, men vad gör man inte för sin kära läsekrets? Nåväl, detta är i alla fall vad jag har kunnat få fram:

1) Den märkliga "spökröst" som hotade de amerikanska fartygen att "sprängas i luften inom ett par minuter" och sändes över kanal 16 (en allmän radiofrekvens som av hävd alltid används i Persiska viken för all möjlig typ av kommunikation) var ett skämt. Rösten härrör nästan helt säkert från den supertanker som befann sig närmast incidenten (jag vet tyvärr inte hennes namn eller flagg, men hon befann sig c:a 2 sjömil bort). Någon uttråkad sate på bryggan ville tydligen liva upp stämningen lite grann när han såg/hörde att något var på gång en bit bort. Sådana saker ägde regelmässigt rum under det sk "tankerkriget", under Iran-Irakkriget på 80-talet. Och "spoiler-rösterna" kom alltid över kanal 16. Denna gång satte amerikanarna, som bekant, rösten i samband med de irakiska FPB:s (Fast Propelled Boats) som svärmade kring USS Hopper.

2) De vita lådor som kastades ut i havet från FPB:erna var förmodligen ammunitionslådor. Iranierna måste vid något tillfälle ha blivit nervösa för att amerikanerna skulle ha kunnat öppna eld. Även om det "bara" handlar om varningsskott från kulsprutor skulle ju en kula kunna träffa den iranska båten. Våra iranska vänner var uppenbarligen inte beredda att just vid detta tillfälle träda inför sin skapare, utan dumpade ammunitionen överbord för säkerhets skull. Iranierna trodde alltså att de skulle bli beskjutna och kastade därför ut lådorna, varvid amerikanerna misstänkte att det kunde handla om något slags minor och gjorde sig beredda på insats (ett inte helt obekant scenario vid den här typen av konflikter, med andra ord).

3) Iranierna brukar rutinmässigt "kontrollera" diverse fartyg som rör sig genom sundet, även i det 6 sjömil breda bälte ute i mittfåran som av folkrätten karaktäriseras som internationellt vatten men som Iranierna anser vara territorialvatten (iranierna har ju inte skrivit på några konventioner, men i brist på traktat gäller ju sedvanerätt om fri passage i internationella sund). Men denna gång uppträdde man "otypiskt" i det att man av någon anledning använde fler båtar som gick närmre och befann sig i amerikanarnas närhet under längre tid än brukligt. Aggressiviteten i de iranska "patrulleringarna" lär ha ökat under de senaste månaderna och den amerikanska flottan har under sommaren skjutit varningsskott vid åtminstone ett tillfälle.

Av detta kan man dra två slutsatser. För det första ser man hur ett ansvarslöst agerande lätt kan gå överstyr genom faktorer som ingen av de direkt inblandade har kontroll över (t.ex. en uttråkad fillipinsk sjöman med tillgång till radio). Och för de andra kan man lägga allehanda konspirationsteorier om att amerikanerna var ute efter att framkalla ett slags "tonkin-scenario" till handlingarna. Konspirationsteoretiker brukar ofta ha överdrivna föreställningar om vilken makt olika amerikanska myndigheter har ("CIA", "Pentagon", "Halliburton", etc.), men till dessa vill jag bara säga att ingen makt i världen fullt ut kan kontrollera vad en uttråkad sjöman hittar på.

Nåväl, inget av detta ändrar grundförutsättningarna. I takt med att Bushadministrationen under de senaste månaderna visat allt tydligare tecken på att man inte kommer att bruka vapen för att slå ut de iranska kärnanläggningarna har gardet betett sig allt aggressivare ute till havs. Den taktik vi såg utspelas är ävensom den som iranierna torde använda sig av om läget blir skarpt. Det bästa sättet att få slut på de dumheter som iranierna ägnar sig åt är enligt min mening att sätta hårt mot hårt. Detta har varit en metod som fungerat ganska bra inne i Irak under det senaste halvåret, där Qudsstyrkorna (dvs. kommandon ur revolutionsgardet med ansvar för diversionsoperationer utomlands) har minskat sin verksamhet betydligt.

Man skall helt enkelt göra som sjätte flottan gjorde i Sidrabukten i augusti 1981. Libyska stridsflygplan hade under en tid stressat två amerikanska hangarfartygsgrupper (USS Forrestal och USS Nimitz) genom aggressiv patrullering ute i Medelhavet. Den 19 augusti lät man dock två F-14 Tomcats skjuta ned två libyska Sukhoi Su-22. Libyerna förde givetvis stort väsen om detta i FN och även många medier i väst klandrade (i vanlig ordning) den dåvarande amerikanske presidenten Reagan för nedskjutningarna. Resultatet blev dock att libyerna aldrig mer besvärade de amerikanska krigsfartygen.

EXTRA: Nu finns det en artikel på Small Wars Journal som säger ungefär samma sak som jag gör här ovan (fast lite bättre, om sanningen skall fram...): "Bowling for Boghammars!"

EXTRA 2: Det kan finnas skäl för den amerikanska flottan att vara försiktig vad gäller den iranska sjökrigsdoktrinen.

I en stor manöver som hölls 2002 (Millennium Challenge '02) lyckades den flotta som hade rollen av "fi" mycket framgångsrikt angripa en flottkonvoj under gång i vatten som skulle föreställa Persiska viken, med hjälp av en större mängd FSBs. De enheter som spelade den amerikanska flottan förlorade inte mindre än 16 fartyg (varav ett hangarfartyg!) under ett fientligt angrepp som bland annat inbegrep swarming-anfall i större skala.

Befälhavaren över "fi"-flottan, generallöjtnanten i Förenta Staternas marinkår Paul van Riper, säger:

- Blotta antalet båtar lamslog deras förmåga att hantera angreppet, såväl mentalt som elektroniskt. Allt var över på fem, tio minuter.

Läs mer i dagens New York Times.