Citizen MuqtadaDet är en helt vanlig onsdag i slutet av januari – och kanske är det någon därute i stugorna som undrar vad den Orson Welles-liknande shiitiske hetsporren och tillika befälhavaren över den irakiska Mahdiarmén, Muqtada al-Sadr, kan tänkas hitta på en kväll som denna?
Mitt tips är att han sitter hemma i Basra och funderar på sin framtid.
Ni kanske minns hur medierna gång efter annan lyfte fram ”analyser” om Muqtadas stora inflytande över den irakiska politiken så sent som i somras?
Men vad har hänt sedan dess? Vad gör han nu?
Sanningen till sägandes har Muqtada nästan helt hamnat utanför det mediala rampljuset, med undantag för vissa referenser till den vapenvila som utlystes för ett par månader sedan och den obligatoriska bisatsen att detta lär ha bidragit till att förbättra säkerhetsläget i Irak.
Men i måndags släppte Muqtada något av en liten bomb: vapenvilan (”the freeze”, som löper ut i februari) skall inte förnyas!
Detta låter förvisso oroväckande. Men samtidigt måste man komma ihåg att det sannerligen inte är första gången Muqtada hotar med att återigen ta till vapen. Det enda som faktiskt var en nyhet var hur han beklagade sig över att hans organisation ”förföljdes” av de irakiska regeringstrupperna; vilket nyligen rapporterades i New York Times:
“Many officers in the Iraqi police and army and have made bad use of the freeze to pressure our people, and hundreds of families have been pushed out of their homes,” Mr. Obaidi [a spokesman for Sadr] said. “We’ve been thinking of renewing the freeze. We understand the situation, we are in a period of trying to rebuild Iraq and bring more security, but unfortunately our people are suffering.” The decision to consider lifting the freeze came after a fact-finding tour by several high-ranking members of the Sadr organization in which they visited Samawa, Diwaniya, Kut, Amara and Basra, according to Mr. Obaidi. He said that for Mr. Sadr to remain credible with his followers, he has to stand up for them when they become targets.
Kritiker av den amerikanska politiken i Irak brukar peka ut hur den irakiska regeringen domineras av medlemmar från den likaledes shiitiska, men konkurrerande, Badr-milisen (som till stora delar redan har integrerats i säkerhetsstyrkorna) och i medierna har vi kunnat läsa att strider mellan Mahdis och Badrs är ett exempel på ”inbördesstrider” mellan shiiter i Irak. Man tenderar således att skildra de shiitiska grupperingarna enligt modellen om ”lika goda kålsupare”.
Men detta är ett felaktigt sätt att beskriva läget. Det är Badrmilisen (liksom andra shiitiska grupper, som valde att acceptera valresultatet och ansluta sig till den folkvalda Malaki-regeringen), som besitter den politiska och rättsliga legitimiteten för sina aktiviteter, under det att Mahdiarmén har valt att ställa sig utanför. Att i sådana fall bryta vapenvilan innebär således ingenting annat än att Muqtada förklarar krig mot den folkvalda regeringen och därigenom gör sig till varg i veum.
Detta skulle förvisso skapa stabilitetsproblem i Irak på kortare sikt, men samtidigt också förenkla den operativa situationen betydligt. Om Muqtada bryter vapenvilan kan de amerikanska trupperna, liksom den irakiska regeringen, upphöra med med sitt legalistiska hyckleri och slå direkt mot Mahdiarmén utan att behöva ta politiska hänsyn. Samtidigt torde Mahdiarmén vara medveten om deras ”komparativa fördelar” vis-à-vis regeringssidan försvagas i samma takt som al-Qaida upphör att vara ett problem och allt fler amerikanska och irakiska regeringsstyrkor kan frigöras för andra uppgifter.
Som Bill Roggio skriver i The Long War Journal har den irakiska regeringsarmén dessutom förstärkt sina resurser i södra Irak med åtminstone en division sedan britterna började dra sig tillbaka under förra året. Och som den irakiska dagstidningen Aswat al-Iraq rapporterar, tillintetgjorde regeringsstyrkorna i förrgår närmare 300 man ur en Mahdi-anknuten rebellgruppering inne i Basra - Muqtadas "bakgård" - vilket måste ha kommit som en obehaglig överraskning för honom.
Antingen kan Muqtada al-Sadr läsa skriften på på väggen eller också inte... och vad han än gör är det faktiskt likgiltigt vilket.
Sanningen till sägandes har Muqtada nästan helt hamnat utanför det mediala rampljuset, med undantag för vissa referenser till den vapenvila som utlystes för ett par månader sedan och den obligatoriska bisatsen att detta lär ha bidragit till att förbättra säkerhetsläget i Irak.
Men i måndags släppte Muqtada något av en liten bomb: vapenvilan (”the freeze”, som löper ut i februari) skall inte förnyas!
Detta låter förvisso oroväckande. Men samtidigt måste man komma ihåg att det sannerligen inte är första gången Muqtada hotar med att återigen ta till vapen. Det enda som faktiskt var en nyhet var hur han beklagade sig över att hans organisation ”förföljdes” av de irakiska regeringstrupperna; vilket nyligen rapporterades i New York Times:
“Many officers in the Iraqi police and army and have made bad use of the freeze to pressure our people, and hundreds of families have been pushed out of their homes,” Mr. Obaidi [a spokesman for Sadr] said. “We’ve been thinking of renewing the freeze. We understand the situation, we are in a period of trying to rebuild Iraq and bring more security, but unfortunately our people are suffering.” The decision to consider lifting the freeze came after a fact-finding tour by several high-ranking members of the Sadr organization in which they visited Samawa, Diwaniya, Kut, Amara and Basra, according to Mr. Obaidi. He said that for Mr. Sadr to remain credible with his followers, he has to stand up for them when they become targets.
Kritiker av den amerikanska politiken i Irak brukar peka ut hur den irakiska regeringen domineras av medlemmar från den likaledes shiitiska, men konkurrerande, Badr-milisen (som till stora delar redan har integrerats i säkerhetsstyrkorna) och i medierna har vi kunnat läsa att strider mellan Mahdis och Badrs är ett exempel på ”inbördesstrider” mellan shiiter i Irak. Man tenderar således att skildra de shiitiska grupperingarna enligt modellen om ”lika goda kålsupare”.
Men detta är ett felaktigt sätt att beskriva läget. Det är Badrmilisen (liksom andra shiitiska grupper, som valde att acceptera valresultatet och ansluta sig till den folkvalda Malaki-regeringen), som besitter den politiska och rättsliga legitimiteten för sina aktiviteter, under det att Mahdiarmén har valt att ställa sig utanför. Att i sådana fall bryta vapenvilan innebär således ingenting annat än att Muqtada förklarar krig mot den folkvalda regeringen och därigenom gör sig till varg i veum.
Detta skulle förvisso skapa stabilitetsproblem i Irak på kortare sikt, men samtidigt också förenkla den operativa situationen betydligt. Om Muqtada bryter vapenvilan kan de amerikanska trupperna, liksom den irakiska regeringen, upphöra med med sitt legalistiska hyckleri och slå direkt mot Mahdiarmén utan att behöva ta politiska hänsyn. Samtidigt torde Mahdiarmén vara medveten om deras ”komparativa fördelar” vis-à-vis regeringssidan försvagas i samma takt som al-Qaida upphör att vara ett problem och allt fler amerikanska och irakiska regeringsstyrkor kan frigöras för andra uppgifter.
Som Bill Roggio skriver i The Long War Journal har den irakiska regeringsarmén dessutom förstärkt sina resurser i södra Irak med åtminstone en division sedan britterna började dra sig tillbaka under förra året. Och som den irakiska dagstidningen Aswat al-Iraq rapporterar, tillintetgjorde regeringsstyrkorna i förrgår närmare 300 man ur en Mahdi-anknuten rebellgruppering inne i Basra - Muqtadas "bakgård" - vilket måste ha kommit som en obehaglig överraskning för honom.
Antingen kan Muqtada al-Sadr läsa skriften på på väggen eller också inte... och vad han än gör är det faktiskt likgiltigt vilket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar