Napoleon Bonaparte till Nuri al-Maliki: "Har man sagt att man skall erövra Wien, så måste man göra det också!"

Inte imponerad: Napoleon Bonaparte, fransmännens kejsare

För att parafrasera Napoleon skulle man kunna säga till den irakiske premiärministern följande ord: "Den som säger att han skall erövra Basra måste göra det också".

Den senaste utvecklingen i operation Sawlat al-fursan har varit den följande: Tidigt i söndags kom trevare från Muqtada al-Sadr att han ville ha till stånd en vapenvila mellan sin JAM-milis och regeringsstyrkorna, som under fem dagars tid bedrivit militära operationer för att rensa Basra från privatmiliser, iranskstödda "specialgrupper" och kriminella gäng. Syftet var att föra in Basra - som är Iraks viktigaste utskeppningshamn för råolja, jämte den enda plats som kan ta emot kontainerfartyg - under regeringens kontroll. Striderna kostade JAM ett tusental man i stupade och tillfångatagna, men man lyckades icke desto mindre att förhindra regeringssidans övertagande av kontrollen i stora delar av staden.

Genom felaktig taktik (förlitande på pansar i stadens trånga gatunät) och otillräckliga resurser när nu T-72:orna inte kunde användas (30000 man regeringstrupper mot 50000 man i JAM) förlorade regeringssidan tempo. JAM försökte "avlasta" situationen i Basra genom ett "miniuppror" i Sadr-staden och genom att försöka ta kontrollen i ett flertal mindre städer runt om i Irak. Dessa avledningsmanövrer var relativt ineffektiva. Bagdads "Sadr-stad" kunde relativt snabbt kapslas in. JAM försökte också plocka propagandistiska poäng genom att utsätta den så kallade "Gröna zonen" i Bagdad för granatbeskjutning. Till hjälp hade man det sällsynt dåliga vädret under veckoslutet där sandstormar förhindrade koalitionstrupperna från att lokalisera skyttarna. Propagandasegern måste nog tillskrivas JAM i det att internationella telegrambyråer (Reuters, AFP, etc) beskrev de sex granater som slog ned i zonen (som är lika stor som halva Östermalm) under gårdagen i termer av "intensiv raketbeskjutning". Eftersom de internationella journalisterna just är bosatta på denna plats i Bagdad tycks JAM ha vetat vad den gjorde...

Det logiska steget när nu regeringssidan förlorade tempo hade naturligtvis varit att kalla in koalitionstrupper. Ett Regimental Combat Team (dvs en "brigad") ur den amerikanska Marinkåren, jämte tre brittiska Battle Groups bestående av 1 bataljonen ur Scots Guards, utrustad med Challenger 2 stridsvagnar och Warrior pansarskyttefordon, 1 bataljonen ur The Duke of Lancaster’s Regiment, samt 1 bataljonen ur The Mercian Regiment stod redo att rycka in och utdela nådastöten. Detta skedde inte.

Al-Sadr gjorde nämligen vad han brukar göra när saker och ting ser ut att gå åt pipan för honom (jfr Najaf, 2004): han vädjar om vapenvila. Under söndagen skickade den irakiska regeringen en tvåmannadelegation till den iranska staden Qum, där al-Sadr för närvarande vistas under förevändning av att fullborda den teologiska examen han behöver för att få kunna kalla sig "ayatolla" (al-Sadr tycks inte vara något skolljus direkt: han är fortfarande bara "hojatoleslam" efter att ha tillbringat större tid med sina TV-spel, än vid böckerna under 90-talet - något som gav honom tillnamnet "mulla Atari" bland medstudenterna). Delegationen bestod av Dawapartiets Ali Adib och - intressant nog - ledaren för SIIC:s Badr-milis Hadi al-Amiri, en person som mer än någon annan kan kallas al-Sadrs dödsfiende.

Tydligen kom man fram till en överenskommelse. Al-Sadr beordrade JAM att lägga ned vapnen, men inte överlämna dem till regeringsstyrkorna och hävdade i gengäld att regeringen bland annat lovat att avbryta "godtyckliga gripanden" - vilket självfallet kan tolkas hur som helst - av misstänkta medlemmar ur milisen. Han medgav dock att regeringssidan hade full rätt att ingripa mot personer som vägrade lägga ned vapen och utlovade också att JAM skulle "hjälpa till" att upprätthålla överenskommelsen.

Under natten till idag började beväpnade medlemmar ur JAM successivt försvinna från gator och barrikader över hela södra Irak. Idag har läget varit lugnt och affärerna har börjat öppna igen. Al-Sadrs tidigare kallelse till "civil olydnad" och "strejker" verkar ha glömts bort av samtliga involverade.

Det finns, som jag ser det, både vin och vatten i denna samförståndets bägare. Nuri al-Maliki visade för en gångs skull prov på initiativförmåga och ett slags variant av "statsmannamässighet" vis-à-vis den sekteristiska irakiska politiken så tillvida att han var beredd att angripa även sina egna shiitiska "bröder" i den mån de ägnade sig åt kriminalitet och olaglig milisverksamhet. Dock är Basra inte på något sätt pacificerat, trots överenskommelsen. Miliserna är fortfarande kvar och ingen normalisering kommer någonsin att kunna ske om inte Iraks andra stad och viktigaste import- och exporthamn kan föras in i fållan. Situationen har lett till bryderi för alla sidor i konflikten: alla kan se att regeringssidan var oförmögen att ro iland en storkalig offensiv i ´"armékårsformat", men alla har också sett att när man sticker JAM så blöder organisationen precis som allt annat här i världen. Med förluster som närmade sig var tjugonde man under en veckas strider borde även al-Sadr ställa sig frågan om sin egen organisations uthållighet i en långvarig militär konflikt. Även detta påminner om händelserna i Najaf, 2004, när JAM pressades av amerikanska styrkor.

Allt beror givetvis på den fortsatta utvecklingen, men i nuläget tycker åtminstone jag att al-Maliki har dragit det kortaste strået. Under buller och bång drogs operationen i gång. Al-Maliki var personligen på plats för att "leda" stridshandlingarna; han skulle hellre "dö, än ge upp offensiven", de kriminella grupperna förklarades vara "värre än al-Qaida", etc. Nu är operationerna avbrutna och vi är (nästan) tillbaka vid staus quo ante. Som Napoleon Bonaparte sade måste den fältherre som offentligt förklarar att han skall inta Wien, också göra detta för att inte framstå som "moralisk" förlorare - och som Napoleon också sade: "I krig står moral för tre fjärdedelar av helheten och materiella faktorer för den återstående fjärdedelen".

En gammal sanning inom all COIN-krigföring handlar om att det räcker för insurgenterna att inte förlora, för att kunna utropa sig till segrare...

Läs även DN och Svenskan.

Uppdatering operation صولة الفرسان

Irakiska regeringssoldater i aktion

Nu har jag kollat runt lite på olika sajter och diskussionsfora - och den samlade bilden av vad som just nu sker i Irak är... osammanhängande. Om Maliki-ministären trodde på en snabb historia så trodde de fel. Dock vill jag för egen del hävda att det är lika bra att försöka dra in södra Irak under centralregeringens kontroll så snart som möjligt - och om detta måste ske med militära medel, så må det vara så...

Allmänt

JAM ("Mahdiarmén") är inte på något vis en slagen styrka, men man har likväl fått vidkännas en del förluster. Browsar man runt lite blir siffrorna 360 döda, 530 skadade, 350 tillfångatagna och ett 50-tal som givit upp självmant. Detta låter inte så mycket, men ta med i beräkningen att det handlar om en total styrka på c:a 50000 man. Om regeringssidan kan bibehålla samma intensitet i striderna torde "utnötningseffekten" nå ett kritiskt stadium om c:a två veckor. Just nu dör de dummaste och de modigaste av Mahdiarméns gossar i ungefär lika delar... Gott så.

Politiskt

Den stora koalitionsregeringen som just nu styr Irak har lyckats bibehålla sin inre enighet i striderna mot JAM och de iranskstödda specialgrupperna. Kurderna, representerade av president Jalal Talabani, står bakom operationen till 100 procent. JAM:s ledare, Muqtada al-Sadr, har från sin säkra vistelse ort i Iran gjort uttalanden om att hans anhängare inte skall lämna ifrån sig sina vapen, att han vill ha en förhandlingslösning och att kampanjen med strejker och "civil olydnad" skall fortsätta. Såväl regeringssidan som al-Sadr har i sina offentliga utspel tvingats lita till retoriska fiktioner: al-Maliki hävdar att operationen riktar sig mot "kriminella element" för att inte stöta sig i onödan med bredare shiitiska grupper. I själva verket handlar det om att vingklippa hela JAM-milisen. Al-Sadr hävdar bestämt om att hans motstånd riktar sig mot "den utländska ockupationsmakten" för att inte stöta sig med andra grupper inom den shiitiska befolkningen, när hans aktivitet egentligen riktas mot den shiitiskt dominerade regeringen och den likaledes shiitiska Badr-milisen.

Bagdad

De häftigaste striderna äger rum i de stadsdelar där Sadr också har sitt största stöd, såsom i den lämpligt uppkallade "Sadr-staden". Regeringen har infört ett totalt utegångsförbud som löper tillsvidare. I Bagdad drar amerikanska styrkor huvudlasset i striderna, under det att irakisk armé och polis mer eller mindre spelar en understödjande roll. Upproret i Bagdad tjänar framför allt ett propagandistiskt syfte med tanke på världspressens närvaro. Striderna har överlag varit tämligen måttliga med c:a 50 stupade Mahdister, ett tiotal man ur de irakiska säkerhetsstyrkorna och tre amerikaner.

Basra

Striderna fortsätter kring det nätverk av avspärrningar som den irakiska armén upprättat i och ikring staden. Den amerikanska Marinkåren deltar sporadiskt i striderna. Brittiskt och amerikanskt attackflyg deltar också i striderna genom angrepp mot JAM:s granatkastarpostioner - även brittiskt artilleri används nu i samma syfte med eldgivning från positioner i närheten av Basras internationella flygplats. Rykten gör gällande att britternas tre "stridsgrupper" (bestående av 650 man vardera) nu är redo att rycka in i Basra vid behov. Det vore bra om de fick tillfälle att göra detta och därigenom bättra på det skamfilade rykte de förskaffat sig genom att inte ha tillåtits att sätta hårt mot hårt mot milisgrupper och brottssyndikat i ett tidigare skede. Som det gamla talessättet lyder: "vanära kan bara tvättas bort med blod" - eget eller andras.

Andra städer

I samband med operation Sawlat al-fursan tycktes JAM kvickt ha kommit ut ur sina gömmor och ta kontrollen över ett antal mindre städer i södra Irak. Det är mycket svårt att få någon klar bild av vad som sker på dessa orter, men såväl Nasirijah som Diwanijah tycks nu vara tillbaka under regeingstruppernas kontroll. Samma utveckling tycks ha skett i Babylon och Karbala, men man skall nog låta osvuret vara bäst.

Vad kommer att ske?

Ja, säg det... Det kommer nog att komma en serie fredstrevare från al-Sadrs sida under de närmaste dagarna, som i princip kan gå ut på att JAM avbryter striderna (men behåller sina vapen) mot att regeringen ger JAM:s milismän amnesti. Om regeringen skulle gå med på detta (eller en variant av något dylikt) kan man konstatera att regeringssidan misslyckats - ja, till och med har förlorat kampen. En förhandlings lösning måste innehålla lite mer än bara detta. I annat fall måste man in gå in i Basra och ta kontroll över staden, även om detta kommer att ta sin lilla tid och kosta en hel del människoliv. Al-Sadr befinner sig för närvarande i en besvärlig situation (liksom även hans motståndare), men man skall aldrig underskatta överlevnadsförmågan bland Mellanösterns politiker. Al-Sadr har varit uträknad förr - och kommit tillbaka.

Basra Boogie: Operation صولة الفرسان fortsätter...

D-batteriet ur brittiska 3 Royal Horse Artillery understödjer den irakiska armén under operationerna i Basra

Läget i Basra är som alla redan vet tämligen oklart, så jag tänkte nöja mig med ett antal (rapsodiska) iaktagelser av vad som timat under de senaste fem dagarna.

• Operationens namn: På arabiska heter den ju صولة الفرسان (sawlat al-fursan), vilket jag i min förra post om Basra lite storstilat kallade för operation Knight's Assault ("riddarnas stormanlopp"). Den bör nog kallas någonting mindre romantiskt, nämligen "kavallerichock", eller dylikt. Fursan har samma lite lustiga dubbelbetydelse på arabiska som Ritter har på tyska, vilket kan översättas både som "riddare" och "ryttare" (dvs. "kavallerist") på modern svenska...

• Ultimata och tidsfrister: I vissa medierapporteringar heter det att Iraks premiärminister Nuri al-Maliki skulle ha förlängt tidsfristen från "72 timmar" till "tio dagar" vad gäller milisgruppernas inlämnande av vapen, samt att milismän nu skulle "få betalt" för att göra det. Så här förhåller det sig: 72 timmarsregeln gäller för lätta vapen (handeldvapen och RPGs); den längre tidsfristen gäller för tunga vapen, som kulsprutor, kanoner, etc. För dessa "pjäser" har de som lämnar in dem utlovats betalning.

• Taktik: Regeringssidan gjorde fel när de inledningsvis skickade fram tunga pansarenheter i Basra. De mekaniserade formationerna är uppbyggda kring gamla ryska T-72:or, som på grund av sin storlek inte kan manövrera i Basras innerstad. Istället har man nu upprättat posteringar längs större genomfartsvägar och försäker rensa området distrikt för distrikt. Detta visar om något att operationen inte var förankrad lokalt utan planerad i Bagdad. Lokala kontakter hade kunnat tala exakt var som pansarenheter hade kunnat komma fram.

• SCIRI, ISCI, SIIC: Detta parti som ingår i den irakiska koalitionsregeringen (och som sina "muskler" har den s.k. Badr-milisen) byter namn ungefär en gång per år. Det korrekta namnet är för närvarande SIIC (Supreme Islamic Iraqi Concil, المجلس الأعلى الإسلامي العراقي). JAM ("Mahdiarmén") kallar dock Badr-milisen för "sciris", som ett slags öknamn. Dess ledare är Abdul Aziz al-Hakim, som är en verklig power broker i Basra och en konkurrent till Muqtada al-Sadr om makten över staden. En del säger att den viktigaste kampen om shiiternas gunst inte involverar al-Maliki över huvud taget, utan egentligen står mellan al-Hakim och al-Sadr. Det kan mycket väl vara så.

• Var koalitionen informerad? Rykten har florerat att al-Maliki satte igång operationerna utan att informera koalitionen. Det tror jag inte på. Man kan inte dölja förberedelser för större åtaganden på detta vis. Al-Maliki hade lika gärna försökt dölja nästa dags soluppgång för general Petraeus. En Irakisk armébrigad kan för övrigt operera i cirka två dagar utan support från amerikanerna. Inte ens den mest sangviniske bedömare trodde väl att företaget skulle gå så snabbt?

• Landsbygden: Det är uppenbart att al-Sadr och JAM inte har mycket stöd att hämta från de shiiter som bor utanför städerna. Al-Sadrs rekryteringsbas utgörs av samma arbetslösa unga "män" som en gång fyllde leden i nazisternas SA och idag utgör medlemmarna av såväl fotbollslagens "huliganfirmor", som smågangsterligor med "invandrarbakgrund" i västeuropas storstäder.

• TT är vansinnigt: Ytterst få luftangrepp från koalitionens sida har ägt rum. Man patrullerar och har genomfört ett antal beskjutningar med raketbestyckade attackflygplan mot identifierade ställningar. TT-skriver dock: "Nu bombar USA igen". Den oinformerade läsaren får lätt intrycket att man har dragit igång något slags bombmattor à la Dresden 1945. Vet någon varför TT skruvar sina telegram på detta vis?

• Basra: Läget i Basra är mycket speciellt med sina milisgrupper (JAM, Badr, Fadilah) och sin oljehamn. Situationen där kan inte generaliseras för att gälla hela den shiitiska delen av landet.

• Marinkåren: Den amerikanska armén är upptagen med operationer kring Mosul, britterna är för svaga och den irakiska armén behöver hjälp. När nu Marinkårens främsta ansvarsområde (al-Anbar) lugnat sig så pass är nu dessa förband redo att sättas in. Räkna med att Marinkåren går i aktion om ett antal dagar.

• Sabotage: Det gjordes vissa rubriker av att en pipeline hade sprängts i förrgår. Den är nu lagad och fungerar igen.

• Valen: Al-Sadr-sidan försöker driva hypotesen att al-Maliki försöker kväsa JAM innan allmänna val skall hållas. Jaså? Valen hålls först i september. Med denna logik skulle varje aktivitet kunna knytas till olika val eftersom de de facto äger rum med en viss regelbundenhet.

• Vapenvilan: Al-Sadr uppmanar sina anhängare att försvara sig men vidhåller samtidigt att han iaktar sin vapenvila. Detta måste han för att hans rörelse inte skall bli illegitim. Samtidigt accepterar såväl regeringen som koalitionen denna fiktion, eftersom situationen skulle hamna i ett helt nytt läge om al-Sadr själv skulle bli den "officiella" fienden. På så sätt vidmakthåller man möjligheten av en förhandlingslösning. Fienden förklaras vara kriminella grupper och utbrytare ur JAM, vilket inte på något vis är en lögn, men däremot inte hela sanningen...

• Iran: Detta land finns hela tiden i bakgrunden. Så länge mullokratin tror att ingen vågar röra den kommer den att skapa problem på alla upptänkliga sätt. Såväl 2001 (invasionen av Afghanistan), som 2003 (invasionen av Irak) var man ytterst foglig och samarbetsvillig. Det är dags att skrämma dem lite...

• Allmänt: Hur som helst är det oacceptabelt att privatmiliser bedriver kriminell verksamhet på olika platser. Al-Maliki är Iraks folkvalde premiärminister och har all rätt i världen att slå mot alla som inte accepterar statens våldsmonopol. Aktionen att dra in Basra under lagens domvärjo måste hur som helst ske förr eller senare...

(Jag lägger kanske in fler poster allt eftersom...)

• Britterna: Britterna som genom sin "softly softly"-politik ligger bakom mycket av dagens problem i Basra tycks ha genomgått en partiell ryggradstransplantation. Royal Horse Artillery idkar för närvarande eldunderstöd åt den irakiska armén från sina positioner utanför Basras flygplats (30 mars, kl 00.15).

Land Warrior är tillbaka

Land Warrior:

a) mini-TV med elektronisk karta, alt. bild från det digitala siktet, b) digital radiomikrofon; c) hörlur; d) elektronisk mus för kontroll av karta och mini-TV; e) digital målfattning, sänder informaton om fientliga positioner till alla andra enheter i realtid; f) sikte med ljusförstärkare; g) videokamera, sänder bilder i realtid till operationsstaben

Just när alla trodde att hela projektet lagts på hyllan återuppstår Land Warrior-systemet, det vill säga utvecklingen av den amerikanska arméns "framtidsuniform". Detta sker efter 15 års diskussioner och tester, samt en sammanlagd utvecklingskostnad på närmare 500 miljoner dollar.

För fem år sedan avbröts Land Warrior-projektet av kostnadsskäl - och med det tanken på att koppla samman den enskilde skyttesoldaten med stridsledning och fordon via en ny typ av uniform.

Land Warrior innebär bland annat att varje enskild fotsoldat via sin dräkt skulle kunna utnyttja det GPS-baserade orienteringssystem som den amerikanska krigsmakten tog fram redan på 90-talet. Land Warrior skulle ha direkt axess till det "intranet" som stridsledning och fordon har tillgång till. Systemet ger via elektroniska kartor en överblick över slagfältet där egna enheter framträder som blå markeringar på en karta och förflyttningar kan observeras i realtid. Fientliga enheter framträder som röda prickar och vsar sig så snart som egen trupp har "lyst upp" dem via laser eller infraröda målfattningssystem. Vidare innebar Land Warrior även en digital kommunikationsradio, en GPS-baserad nödsignalsfunktion, "fjärde generationens" sikten för automatkarbinerna, med mera.

Men utrustningen ansågs, som sagt, för dyr att plocka fram - och dessutom som alltför otymplig av de soldater som prövat ut den.

Dock har man nu gjort ett sista försök att testa systemet under fältmässiga förhållanden och denna gång i Irak. Den enhet som valdes ut för försöket var en bataljon ur 4 interrimsbrigaden (4 "Stryker Brigade"). Bataljonen utgörs av soldater ur det ärevördiga 9 infanteriregementet som sedan sitt framgångsrika deltagande under det kinesiska boxarupproret (år 1900), då västmakterna med militära medel säkrade demokrati och frihandel i Fjärran Östern, har gått under smeknamnet the Manchus.

Även manchurerna tyckte inledningsvis att den 16 skålpund (c:a 8 kg) tunga extrautrustningen var alltför otymplig - men armén gav soldaterna tillstånd att själva experimentera med tillbehören för att se om man inte kunde komma på några förbättringar.

Så skedde också: man kopplade om vissa ledningar för att göra utrustningen mer praktisk; det digitala siktet övergavs eftersom det utgjorde ett hinder vid strid i stadsmiljö; och videokameran förbehölls enbart grupp- och plutonchefer. På så vis har man fått ned vikten till 9 skålpund (4,5 kg). Dessutom har soldaterna tagit fram ett antal förbättringar vad gäller "färgkoderna" på den elektroniska kartan. Grön färg visar nu byggnader och möjliga anmarschs- och flyktvägar. Under luftlandsättningsoperationer i Bakuba (i Diyalaprovinsen) under förra året släpptes bataljonen ned mitt i natten på olika platser ibland så långt bort som 5000 meter från givet mål. De gröna anmarschsindikatorerna medgav att hela manskapet kunde sammanstråla på en bestämda plats vid samma tid och påbörja sina angrepp.

Inte alla manchurer har anammat systemet helhjärtat, men tillräckligt många var så pass nöjda att 5 brigaden ur 2 infanteridivisionen fick tillstånd att utrustas med 1000 Land Warrior-paket. Dessutom har den amerikanska senaten nyligen beviljat 80 friska miljoner dollar för Land Warrior-programmet (och med föredömlig enighet mellan demokrater och republikaner). Kanske är morgondagens fotsoldat snart här?

"Den största katastrofen i amerikansk historia"

Madeleine Albright

Madeleine Albright - för närvarande engagerad i Hillary Clintons presidentvalskampanj och tidigare amerikansk utrikesminister under president William ("Bill") Clintons andra presidentperiod (1997-2000) - kritiserade den nuvarande presidenten George W. Bushs Irakpolitik i ett föredrag på Floridas delstatsuniversitet under gårdagen.

Och det var ingen försiktig kritik hon hade att komma med. Så här sade hon bland annat:

"Jag är rädd att Irak kommer att gå till hävderna som den största katastrofen någonsin inom amerikansk utrikespolitik. Jag vet att detta är stora ord, för det betyder nämligen att jag tycker att det här är värre än Vietnam - dock inte i termer av antalet stupade amerikaner, eller antalet irakier vis-à-vis vietnameser, utan i termer av oförutsedda konsekvenser. Och den största oförutsedda konsekvensen är Iran. Jag tror man kan säga att Iran faktiskt har vunnit Irakkriget."

Visst. Fru Albright har rätt i att de två krigen inte kan jämföras med varandra. I Irak stupar c:a 800 amerikanska soldater per år - i Vietnam handlade det om 10.000! Och Iran har inte vunnit någonting så länge som Västmakterna har kvar sina styrkor i landet mellan Eufrat och Tigris.

Trots sin långa erfarenhet av internationell politik hade hon dock ingen lösning att komma med

"De amerikanska trupperna är både lösningen på och roten till problemet. De utgör ett slags flugpapper som drar till sig alla som hatar oss".

Detta är enligt min mening den bästa kritik som Operation Iraqi Freedom kan få: fienderna lockas till en och samma plats där man lättare kan döda dem.

Knight's Assault slås ut i Basra

9 irakiska mekaniserade infanteridivisionen deltar i Operation Knight's Assault mot Janish al-Mahdi i Basra

Efter ett förlängt påskfirande (vilket framför allt inneburit omfattade arbete på huset) är jag nu tillbaka i sadeln.

Intressantast just nu är givetvis striderna i Basra mellan irakiska regeringstrupper och olika shiitiska privatmiliser; och främst bland dessa den så kallade JAM-milisen (janish al-Mahdi, "Mahdiarmén") som leds av den Orson Welles-liknande shiitiske predikanten och hetsprorren Muqtada al-Sadr. Operationen mot miliserna går under beteckningen Operation Knight's Assault ("Riddarnas stormanlopp" - ibland är militärens beteckningar på operationer lika fåniga som radikalislamisternas namn på sina insurgentrörelser. Krgsblgs. anm.). Fortfarande tycks allt stå och väga, men det finns ett par saker att ta fasta på.

Shiitisk splittring

En viktig del av bakgrunden till striderna är att det finns latenta spänningar mellan de olika shiitiska grupperingarna i Irak. Iraks premiärminister, Nuri al-Maliki är shiitisk ledare för Dawa-partiet och leder en koalitionsregering bestående av kurder, kristna och mindre shiitiska partier. Utanför denna koalition står inte bara merparten av sunniterna utan även Muqtada al-Sadrs shiitiska parti. Shiiterna dominerar det oljerika södra Irak kring Iraks andra stad Basra, samt viktiga delar av själva Bagdad. Kring oljan och makten över huvudstaden har en hel mängd brytningspunkter utvecklat sig mellan de shiitiska trosbröderna. Muqtada al-Sadr har sin viktigaste maktbas i sin milis, JAM, som hämtar stort stöd bland den fattigare stadsbefolkningen í Bagdad och Basra. Dawa-partiet, samt deras allierade SCIRI ("Iraks högsta islamska råd") hämtar framför allt sitt stöd ur shiitisk medelklass och landsbygdsbefolkning. Al-Maliki har i kraft av att vara Iraks folkvalde ledare inte bara armén bakom sig, utan även den SCIRI-trogna Badr-milisen. I Basra kompliceras situtionen även av att den lokale borgmästaren Muhammed al-Walili genom sin egen Fahdilah-milis innehar kontrollen över Basras viktiga oljeutskeppningshamn.

Milisernas förfall

En utveckling som präglat Irak under de senaste åren är milisernas förfall från "befrielseorganisationer" till kriminella nätverk. Detta är inget nytt utifrån ett historiskt perspektiv. Den italienska maffian leder sitt ursprung från den sicilianska motståndsrörelse som bekämpade hertigens av Anjou trupper på medeltiden. Så länge motståndet varade kunde man räkna med den lokalbefolkningens ekonomiska och moraliska stöd. Men när kampen väl var vunnen upplöste sig inte motståndsrörelsen. Man hade vapnen och organisationen kvar och kunde leva vidare genom indrivandet av "skatter" i gengäld för "beskydd". Denna utveckling har varit tydlig i Bagdads shiitiska förstäder, där JAM och diverse utbrytargrupper ur denna organisation har förvandlats till ett slags brottssyndikat som försörjer sig på smuggling och utpressning. Ännu mer markant har denna tendens varit i Basra.

Basra

Sedan Basra fallit för brittiska styrkor, 2003, betraktades denna stad som den kanske lugnaste i hela Irak fram till 2005. Då blev det tydligt att milisstyrkor och organiserad brottslighet allt mer började få staden i sitt grepp. Skälet till detta var att britterna inte satte hårt mot hårt i ett inledande skede, utan av politiska skäl försökte bedriva ett slags fredsbevarande verksamhet istället för COIN-krigföring mot dessa grupper. När britterna lämnade Basra under förra året tog miliser och brottslingar helt över staden. Det ekonomiska livet kretsar sedan dess kring utpressning av lokala affärsidkare och oljesmuggling. De enda lagar som upprätthålls tycks vara ett slags variant av sharia som framför allt riktas mot kvinnor som bär make-up eller inte är ordentligt täckta. Sedan britterna drog sig tillbaka har ett hundratal kvinnor avrättats av JAM för lösaktighet.

Utvecklingen i Basra är något som alla som argumenterar för ett amerikanskt trupptillbakadragande från Irak bör tänka väldigt noga på. När britterna lämnade staden tog laglösheten över.

Knight's Assault

Nu har alltså centralregeringen, under al-Malikis ledning, bestämt sig för att göra något åt situationen. Basra och Bagdads förstäder skall återigen föras in under lagen. Timingen är väl vald så till vida att det sunnitiska motståndet mer eller mindre har brutits och al-Qaida har förlorat sina viktigaste positioner i Diyala-provinsen och nu bara har fästena i Mosul kvar (tumregel: AQ kan inte segra om de inte kontrollerar Bagdad; och AQ kan inte besegras om de inte drivs bort från Mosul), samtidigt finns 19 amerikanska brigader kvar i landet för att upprätthålla grundläggande säkerhet på nationell nivå.

Det är oklart vilka truppstyrkor al-Maliki använder sig av i Basra, men kärnformationen tycks utgöras av 9 irakiska infanteridisionen. Inga koalitionsstridskrafter tar aktiv del i operationerna men såväl amerikanska, som brittiska trupper agerar spärr mot gränsen till Iran och deras respektive flygtridskrafter har understött operationen. Regeringsstyrkornas taktik tycks bestå i införa utegångsförbud och att dela in Basra i sektorer och därefter försöka rensa dem successivt. Det är oklart vilka framgångar man haft hittills, men förlusterna verkar synnerligen måttliga med ett 50-tal stupade på båda sidor. Skälet till att koalitionsstridskrafter inte deltar är givetvis att låta hela operationen framstå som en kamp mellan Iraks folkvalda regering och ett antal brottssyndikat.

Bagdad

JAM har sedan operationerna inleddes i tisdags utökat sin verksamhet i Bagdad. Metoderna har framför allt bestått i åtgärder som syftar till att dra till sig internationell uppmärksamhet, såsom massdemonstrationer och raketangrepp mot Bagdads "gröna zon", där presidentkansli, parlament och USA:s ambassad befinner sig. Man försöker också genomföra ett slags "icke-vålds-protest" genom strejker och butiksstängningar. Detta är dock ett tveegget vapen, eftersom detta även berövar familjeförsörjare sin dagliga inkomst och i Bagdad verkar åtminstone JAM tvingats hota affärsidkare till livet för att förmå dem att stänga sina butiker. Regeringsstyrkorna har slagit en järnring runt JAM:s huvudfäste i stadsdelen Sadrstaden (uppkallad efter Muqtada al-Sadrs far, storayatollan Muhammed al-Sadr).

Muqtada al-Sadr

Som jag påtalat flera gånger har en stor del av framgångarna med the Surge bestått i att al-Sadr utlyste en vapenvila i augusti förra året och därefter förlängde den i februari. Al-Sadr hävdar fortfarande att vapenvilan är i kraft (han anbefaller dock "civilt motstånd" mot al-Maliki-regimen), men likväl bedrivs större delen av stridigheterna av JAM, samt utbrytargrupper ur samma organisation som motsätter sig vapenvilan. Al-Sadr befinner sig i en rävsax. Han kan inte påbörja ett aktivt motstånd utan att tvingas gå under jorden och således förlora möjligheten att ta makten i Irak på fredlig väg, samtidigt som han inte har militär (eller folklig) styrka att ta makten med våld, vilket de mest extrema av hans anhängare fordrar.

Hur kommer det att gå?

Läget är ganska svårbedömt i nuläget, men tumregeln är nog denna: lyckas regeringssidan rensa Basra på en vecka har man vunnit en enorm prestigeseger, om man däremot kör fast riskerar man att förlora stöd bland mer opportunistiska delar av den shiitiska befolkningen, samt få en ny insurgentrörelse på halsen när nu det sunnitiska motståndet mer eller mindre stäckts.

Fortsättning följer...

Fem år i Irak

"..och sen' var det ju det där med sophämtningen..." OIF går in på sitt sjätte år

Operation Iraqi Freedom har nu pågått i fem år. Under denna tid har åtminstone jag upplevt en och annan överaskning.

Den första var faktiskt redan under krigets första dag, den 19 mars, då amerikanska och brittiska landstridskrafter gick till angrepp direkt, utan att terrängen hade förberetts under veckor av luftangrepp. Själv trodde jag att angreppet skulle ske först den 26 mars då månen gått in i sin fjärde fas (totalt svart, med andra ord...) och ljusförhållandena torde vara optimala. Andra överaskningar var att blixtrkriget och Bagdads fall i början av april gick så smidigt, trots den relativt sett lilla truppstyrka som stod till koalitionstruppernas förfogande.

En obehaglig överaskning var naturligtvis den synnerligen elakartade insurgentrörelse som började växa fram under 2004 och som nådde sin kulmen under 2006, framför allt sedan al-Qaida sprängt shiiternas gyllene moské i Samarra och ett fullskaligt inbördeskrig tycktes stå för dörren.

Från och med 2004 började jag dock på allvar studera insurgentbekämpning utifrån ett krigshistoriskt perspektiv. Detta var inte det lättaste eftersom den akademiska militärhistorien i regel koncentrerar sig på det "stora" kriget där fokus ofta har legat vid "landmark battles" mellan symmetriska formationer. Till min hjälp hade jag dock min relativt goda kännedom om det romerska rikets militära historia. Det kändes nästan kusligt aktuellt att återigen läsa Julius Caesars De bello gallico, Josefos Det judiska kriget, eller Ammianus Marcellinus De res gestarum. Här handlade det om en ekonomiskt, kulturellt och teknologiskt överlägsen makt som tvingades möta olika typer av lokala insurgentsituationer och lösa dem efter förmåga - ofta under ogynsamma förhållanden. Lika intressant var studiet av de europeiska kolonialmakternas militära historia på krigskådeplatser i Afrika, Mellanöstern och Asien.

En bild började utkristallisera sig hur ett COIN-företag skulle bedrivas, men jag betvivlade att amerikanarna var de rätta att kunna klara av det. Amerika har aldrig bedrivit imperiepolitik som vi européer, utan istället utövat sitt inflytande hegemoniskt. Rent militärt har man dessutom ofta förlitat sig på teknologi och eldkraft och försmått den typ av kulturell know-how som européer excellerat i.

Därför är den största överaskningen under dessa fem år av OIF den transformation som skett inom den amerikanska krigsmakten. Den har förvandlats till den mest effektiva COIN-stridsmakten vi sett på denna jord sedan de romerska och brittiska imperiernas dagar, där utnyttjandet av den senaste teknologin blandas med en nära interaktion med lokalbefolkningen.

Dt är ett antal saker som därigenom verkat till amerikanernas fördel:

1) Precisionsvapen. Genom dessa kan man maximalt utnyttja överlägsenheten i eldkraft samtidigt som man minimerar kollateralskador. Man kan förvisso slå ned insurgentrörelser på andra sätt också. Saddam använde sig exempelvis av stridsgas mot kurdiska byar. Men detta leder knappast till att man vinner några hearts and minds - och Saddams fösök att slå ned de kurdiska upprorsrörelserna var påtagligt ineffektiva.

2) Närkontakten med civilbefolkningen leder till att man snabbt kan reagera på olika tips och dessutom vara säker på att de mål man slår mot också är de rätta. Dessutom gör det nära samarbetet med lokalbefolkningen att man genom handling och exempel. Omtanke, artighet, ekonomiskt understöd, samt medicinsk hjälp till såväl civilbefolkningen som tillfångatagna fiender har hjälpt till att vända utvecklingen.

På ett år har de amerikanska stridskrafterna gått från något som såg ut som ett hotande nederlag, till en otvetydig framgång. Man har låtit vapnen tala; man har dödat och gripit oräkneliga motståndare, men också knutit lokalbefolkningen till sig. Själva modellen utvecklades av general Petraeus och hans rådgivare, men implementeringen har gjorts av de officerare och manskap inom den amerikanska armén och Marinkåren som genom exempel, offervilja och yrkesskicklighet är de som framför allt förtjänar att gratuleras denna dag.

Vad stort sker, sker i tysthet...

Bergsinfanteri ur 10th Mountain Division på patrull utanför Gomel i östra Afghanistan

Idag tänkte jag bara lyfta fram ett fenomen som inte belyses något vidare i svensk press, nämligen den allt intensivare amerikanska aktivitet som äger rum på pakistanskt territorium.

I januari lyckades man exempelvis döda al-Qaida-bossen Abu Laith al-Libi, samt ett okänt antal terrorister genom ett amerikanskt luftangrepp mot en position i den nordwaziriska staden Azam Warsak. Al-Libi var chef över en libysk fundamentalistisk insurgentgruppering - "Salafistgruppen för bön och strid" (vilka jäkla namn!) - som under pukor och trumpeter anslöt sig till al-Qaida i november 2006. Nu var han på besök för att koordinera sina aktiviteter med al-Qaidaledningen samt inhämta finansieringshjälp. Detta besök var det sista han gjorde.

Ytterligare ett stort upplagt luftangrepp utfördes nu i onsdags (12 mars) mot Lwara Mundi, en by två kilometer från gränsen inne i Nordwaziristan. Byn har befunnit sig under de Siraj Haqqani-trogna talibanernas kontroll sedan 2004 och operationen involverade attackflygplan, helikoptrar och obemannade UAV:s, men däremot inga konventionella marktrupper. Även här tycks det ha handlat om att angripa ett koordineringsmöte, vilken denna gång involverat Haqqanis talibaner och representanter för tjetjenska rebeller.

Tydligen tycks "koordineringsmötena" vara sårbara. När folk förflyttar sig i större grupper utanför sina normala basområden är de givetvis lättare att observera av såväl "observationsplattformar" (som satelliter och UAV:s), som av infiltratörer. Kanske är det också så att dessa möten föranleder en viss mängd teletrafik, vilket både al-Qaida och talibanerna annars försöker undvika i möjligaste mån. Det kan mycket väl handla om det sistnämnda: talibanerna har i alla fall satt i gång en "offensiv" under de senaste veckorna riktad mot telemaster och transpondrar i östra Afghanistan.

Det är alldeles utmärkt att terroristerna kan pressas lite "på hemmaplan". Detta kan behövas nu i vår då kriget mot terroristerna på den afghanska krigsskådeplatsen mycket väl kan gå in i ett avgörande skede.

"Barack Stories" (4): The Dynamic Duo

Lawrence Korb och Joseph Cirincione från Center for American Progress

Två av senator Barack Obamas viktigaste politiska rådgivare kommer från den vänsterinriktade - ehuru politiskt obundna - "think tanken" Center for American Progress" (CAP): det handlar om Lawrence Korb (född 1931) och Joseph Cirincione (född 1949), specialiserade på säkerhetspolitik, respektive nedrustningsfrågor.

CAP förtjänar dock en lite närmare presentation. Den grundades 2003 av Bill Clintons forne stabschef John Podesta med hjälp från bland andra (ja, vem tror ni?) George Soros. Podestas idé var att skapa en "think tank" som skulle kunna ta upp konkurrensen med de många konservativa tankesmedjor, som The Heritage Foundation och American Enterprise Institute, som varit så framgångsrika med att förse det Republikanska partiet med ideologisk ammunition och sätta den politiska dagordningen.

Podestas idé var att skapa "a think tank on steroids" för att bereda vänstern en möjlighet att återta, vad den svenska författaren Lars Gustafsson brukade kalla problemformuleringsprivilegiet. En metod var att slopa det laddade ordet "liberal" ("vänster", vilket blivit till något av ett fult ord i amerikansk politik). och ersätta det med beteckningen "progressive" för att i princip uttrycka samma sak. Till skillnad från de flesta andra tankesmedjor på vänsterkanten har också CAP lyckats överleva och muta in sin nisch i det amerikanska policy-landskapet.

Politiskt står man till strax till vänster om mitten och man har bland annat profilerat sig starkt vad gäller miljöfrågor (som minskningen av växthusgaser).

Vad gäller säkerhetspolitik och militära frågor har man varit konsekventa motståndare till regeringen Bushs Irak-politik, även om man inte varit lika konsekventa vad gäller att formulera seriösa alternativ. Exempelvis ägnade man tiden fram till 2007 åt att kritisera Bushadministrationen för att den skickat för lite trupp för att kunna ta hand om insurgentsituationen; men när Bush gav klartecken för the Surge och fem nya brigader, växlade man om för att istället klaga på att det nu var för mycket trupp i Irak, vilket överbelastade den amerikanska krigsmakten...

Trots Podestas närhet till såväl Bill som Hillary Clinton tycks CAP utgå från att senator Obama kommer att bli det Demokratiska partiets kandidat till valet i november och två av smedjans mest framträdande medlemmar har alltså anslutit sig till kampanjen.

Vad är det då för råd dessa båda herrar kan tänkas ge senator Obama? Åtminstone jag kan hålla mig för skratt.

Lawrence Korb (statsvetare och före detta kapten i flottan), hyser fortfarande de uppfattningar som kom fram i Baker-Hamilton-rapporten, dvs han anser att Irak knappast kan hålla samman som en enad stat och att man måste acceptera "fragmenteringen" som en realitet. Därför bör USA samarbeta med omkringliggande stater för att stabilisera landet utifrån regionala lösningar. Skulle inbördesstrider bryta ut bör detta mötas med en ökad amerikansk flyktingmottagning (c:a 100 000 flyktingar per år).

Korbs syn på Irak, Iran och Mellanöstern har stora likheter med Samantha Power. Här finns samma cyniska och föråldrade fastklamrande vid de slutsatser som kom fram genom The Iraq Study Group (2006) då ett inbördeskrig tycktes stå för dörren. Det politiska och militära landskapet har ändrats dramatiskt sedan the Surge tog sin början, men detta tycks inte ha påverkat Lawrence Korb på något sätt. Vidare negligeras de önskemål irakierna kan ha, till förmån för samarbetstrevare gentemot omkringliggande stater, trots att dessa kanske mer än några andra bidragit till att skapa insurgentproblemet.

Vidare anser Korb att USA bör dra tillbaka sina trupper inom en ettårsperiod, utan att man försöker behålla trupp i området genom exempelvis ett militärt samarbetsavtal (som skulle involvera permanent stationering av trupp i militärbaser, etc). Tanken är här att att man gör två vinster: genom tillbakadragandet av trupper skall den irakiska regeringen tvingas att söka försoning med sina motståndare, och samtidigt frigörs amerikanska militära resurser för insats i terroristbekämpning på annat håll.

Detta går dock på tvärs mot alla historiska lärdomar av insurgentbekämpning. Man besegrar inte insurgenter genom att försvinna, utan - precis som general Petraeus gjort i Irak - genom att vara ständigt närvarande. Parallellen är naturligtvis till brottsbekämpning: brottslighet i en given statsdel minskar inte för att polisen lämnar området, utan tvärt om. Dessutom är föreställningen om insurgentbekämpning som ett nollsummespel felaktig. Bara för att man för ett krig i Irak innebär detta inte att man inte kan föra krig på andra håll. USA bör snarare bereda sig på att även nya krigsskådeplatser kan bli aktuella, såsom Afrikas horn eller Nordafrika. Poängen är alltså - precis som under andra världskriget eller kalla kriget - att anpassa militären efter uppgiften. Problemet med al-Qaida i Irak eller ett ökat Iranskt inflytande över området försvinner inte bara för att de amerikanska soldaterna lämnar området.

Enligt Korb bör kontakter och samarbete med Iran sättas i första rummet för att få till stånd en regional avspänning. Korb anser att Iran i princip har samma säkerhetspolitiska intressen som väst vad gäller ett stabilt Irak och kampen mot den gemensamma fienden al-Qaida. Enligt Korb är grundproblemet i regionen konflikten mellan israeler och palestinier. USA bör engagera sig mer aktivt för att försöka lösa motsättningarna och därigenom involvera Syrien i fredsprocessen.

Detta är en utmärkt illustration av la Rochefoucaulds maxim om "hoppets triumf över erfarenheten". Som multilateralist ser Korb samarbete som ett självändamål oavsett vad omsorgen om de nationella intressena föreskriver. Under trettiotalet såg vi i Europa vad avspänning till varje pris kunde leda till. Förvisso finns det motsättningar mellan de shiitiska mullorna i Iran och de radikalsunnitiska medlemmarna inom al-Qaida och talibanrörelsen, men enligt mönster från Molotov-Ribbentrop-pakten har båda sidor visat en anmärkningsvärd flexibilitet vad gäller att överbrygga sina motsättningar om det handlar om en gemensam fiende, må det vara Israel eller västerländsk trupp i området.

Joseph Cirincione ägnar sig åt frågor som rör nedrustning och kärnvapen. Även denne herre är en multilateralist ut i fingerspetsarna. Hans dröm är en värld där kärnvapnen avskaffats och "förvaras lika säkert som guldet i Fort Knox". Han medger att det finns ett antal akuta problem vad gäller kärnvapenspridningen i världen, såsom Nordkorea, Iran och Pakistan. Här är Nordkorea en modell, eftersom dialog och försiktiga förtroendeskapande åtgärder har lett till en utveckling där Pjongjang-regimen tycks beredd till att ge upp sina vapen. Detta är också vägen att gå i samband med Iran. Han lägger dock in brasklappen att om det nu skulle bli så att Iran utvecklade kärnvapen behöver inte USA genom sin överlägsna militära och ekonomiska styrka frukta något angrepp. Detta förutsätter dock att motståndaren agerar helt rationellt; och Cirincione tar heller inte - trots sin multilateralism - hänsyn till vad andra länder i området anser i frågan. Alla länder är inte lika starka som Amerika.

Pakistan utgör något av ett särfall, eftersom problemet där är närvaron av radikalislamister i gränstrakterna mellan Pakistan och Afghanistan, som i värsta fall skulle kunna få tag i kärnvapen. Även om Cirincione inte presenterar någon lösning på detta problem (även han tycks dra sig för att föra "dialog" med talibanerna i Waziristan), så vet han vad som förorsakat problemet: "If President Bush had stayed focused on pursuing Osama bin Laden at Tora Bora in Afghanistan back in 2001 instead of diverting troops to Iraq, Al Qaeda would not have had camps in Pakistan to train its assassins".

Att trupperna inte skickades till Irak förrän 2003, tycks dock inte bekomma Cirincione något nämnvärt.

Amiral Fox Fallon lämnar CENTCOM

Inte en dag för sent. Amiral Fallon träder tillbaka

Chefen för CENTCOM, det vill säga det amerikanska kommando som handhar militära operationer i Väst- och Centralasien, amiral William "Fox" Fallon, meddelade under gårdagen att han med omedelbar verkan skulle gå i förtida pension.

Enligt min mening är detta inte en dag för sent. Amiral Fallon har varit fel man för sin uppgift.

Som hans titel visar kommer Fox Fallon från flottan. Han var befälhavare över ett Combatant Command som koordinerar de två största "kampanjer" som USA just nu har att utkämpa: OIF i Irak och OEF i Afghanistan. Kännetecknande för aktiviteterna på båda dessa krigsskådeplatser är att de till övervägande del involverar landstridskrafter från armén och Marinkåren. OIF sköts helt och hållet av armégeneral David Petraeus utan inblandning av sin formelle chef, amiral Fallon; och samma sak gäller för aktiviteterna i Afghanistan: armén har befälet. Detta har lämnat amiral Fallon att överse aktiviteter på Afrikas Horn och i Indiska Oceanen - förvisso viktiga uppgifter men som med hänsyn till omfattningen av operationerna på andra håll närmast förbleknar.

Fallon har också som chef haft uppgiften att koordinera aktiviteterna inom CENTCOM:s operationsområde med stats- och regeringschefer för de länder som är närmast berörda - och här har det tydligen skurit sig mellan honom och den amerikanska krigsmaktens överbefälhavare, president George W Bush. CENTCOM:s chef har markerat åsikter som inte har legat i linje med den amerikanska regeringens policy. Situationen har tydligen blivit ohållbar och Fox Fallon har sett sig tvungen att träda tillbaka.

Som kronan på verket publicerades i veckan ett långt reportage om amiral Fallon i den amerikanska herrtidningen The Esquire. Artikeln kan närmast beskrivas som en hagiografi över CENTCOM-chefen och presenterar honom som en av de få förnuftiga personerna inom den amerikanska krigsmakten, som ständigt måste rycka ut för att ställa till rätta allt elände som president Bush ställt till med.

Om man skalar bort den allmänt Bush-fientliga retorik som genomsyrar (den förvisso intressanta och välskrivna) artikeln ser man snart att det framförallt är två faktorer som har gjort amiral Fallon omöjlig på sin post.

1) Personkemin mellan amiral Fallon och general Petraeus har inte varit den bästa. Han lär ha motsatt sig the Surge, och ville fram till sin avgång underminera Petraeus genom att få till stånd en omedelbar truppreduktion i Irak - och detta utan hänsyn till hur det militära läget ser ut därstädes. Tanken är att fokusera resurserna på Afghanistan.

2) Han har öppet motsatt sig "optionen" att använda militärt våld mot den iranska regimen. I en intervju på den arabiska TV-sändaren Al-Jazira i höstas, sade han bland annat: "This constant drumbeat of conflict ... is not helpful and not useful. I expect that there will be no war, and that is what we ought to be working for. We ought to try to do our utmost to create different conditions." Det är mycket möjligt att amiral Fallon har rätt, men det är ytterst otaktiskt att räkna bort den militära komponenten ur ekvationen. Amiral Fallons inställning kan bara tjäna som en uppmuntran till mullorna att fortsätta med sin kärnvapenutveckling i förvissning att de inte har något att frukta från den amerikanska krigsmakten. Paradoxalt nog ökar krigsrisken genom dylika uttalanden.

Fallon gjorde sig känd under sin tid som chef för Cobatant Command USPACOM som en "duva" i umgänget med kineserna, samt att inte tillåta beteckningen "The Long War" i CENTCOM:s officiella kommunikéer. Skälet till det sistnämnda var att en dylik beteckning skulle kunna uppfattas som att kriget mot de radikalislamistiska terroristerna faktiskt skulle kunna bli långt (!).

Fallon efterträds tillfälligt av sin ställföreträdare, generallöjtnant Martin Dempsey från 1 pansardivisionen. Det har förekommit spekulationer om att general Petraeus skulle kunna bli ny chef för CENTCOM, men jag tror att president Bush förmodligen vill ha kvar honom som chef för de multinationella styrkorna i Irak så länge som möjligt.

Räkna dock med huvudlösa spekulationer om att Bush "avskedade" Fallon för att kunna börja flygangreppen mot Iran så snart som möjligt. Det handlar snarare om att ha en CENTCOM-chef som solidariserar sig med de politiska målsättningarna om att få Iran att avbryta urananrikningen - och som inte underminerar detta genom att kategoriskt avstå från användantet av militärt våld.

Och vad kommer att hända med amiral Fallon? Han har förvisso skaffat sig en gård i Montana i närheten av bäck full med fisk - men som general McArthur sade "old soldiers never die". Fox Fallons allmänna syn på "det långa kriget" ligger helt klart i linje med det Demokratiska partiets. Bli inte förvånade om han återkommer i den ena eller andra rollen - förslagsvis på en framträdande post i senator Barack Obamas kampanj att bli USA:s 44:e president.

Läs mer i DN och Svenskan.

Bakom fiendens linjer

Fredsaktivisterna i Berkley (Kalifornien) försöker få bort den amerikanska Marinkårens värvningskontor.

Humorprogrammet The Daily Show skickar en av sina reportrar (en före detta marinkårssoldat!) för att undersöka saken - utklädd till fredsvän!

FARC: vad fanns på hårddiskarna egentligen?

Raul Reyes, f.d. andreman i FARC

Jaha, kära läsare... Jag har arbetat lite på huset idag och nästan lyckats kapa av högra handens tumme och pekfinger! Eftersom jag måste ta det lite lugnt presenterar jag här lite material som jag hade samlat ihop om det nu hade kommit till vapenskifte mellan Colombia och Venezuela (vilket, ärligt talat, endast mycket naiva människor trodde).

Det handlar om innehållet på de hårddiskar som våra colombianska vänner från Fuerzas Espesiales hittade när de förpassade Raul Reyes, andremannen i sydamerikas kanske brutalaste terrororganisation (den marxistiska narkogerillan FARC), till de sälla jaktmarkerna under förra helgen.

Nåväl: vad hittade man då? Jo, bland annat följande:

1) FARC är desperata att bli erkända internationellt som en legitim "frihetsrörelse". Man ställer härvidlag höga förhoppningar på Venezuelas autokrat Hugo Chavez, som lovat FARC att i internationella sammanhang driva kampanjen att regeringar, NGO:s och press inte skall beteckna rebellerna som "terrorister", utan som medlemmar av en militant rörelse, "krigare", etc.

2) Viktigt för FARC är att övertyga världen om att en "fredsprocess" mellan regeringar och icke-officiella organisationer (dvs. FARC) kommer till stånd, enligt mönster från Contadoraprocessen i Mellanamerika, under 80-talet. Tanken är att det internationella samfundet vill premiera "dialog" istället för våld. Planen är att FARC då blir en part i "dialogen" och att man därigenom vinner legitimitet i omvärldens ögon (enligt ett slags analogi med PLO i Mellanöstern).

3) En viktig punkt är att få till stånd en fångutväxling (dvs de vanliga människor som FARC kidnappat mot dömda brottslingar i colombianska fängelser). Skälet är att man efter den colombianska arméns framgångar under senare år inte längre har materiella resurser att ta hand om de tusentals gisslan man har i sitt våld. Tanken är att de frisläppta skall interneras i ett neutralt land (dvs på venezolanskt territorium). Tanken är att vinna i legitimitet. Om Colombias president Manuel Uribe säger "nej" till utväxlingen (vilket är troligt) framstår han som "inhuman" för den internationella opinionen.

4) Det finns många och täta kontakter mellan FARC och Hugo Chavez. De kontinuerligt förvärrade relationerna mellan Venezuela och Kuba visar sig också i detta sammanhang. På hårddiskarna finns flera klagomål från Havanna om Chavez maktfullkomlighet och att man lämnats utanför "informationsloopen".

5) Ecuadors vänsterpopulistiske president Rafael Correa tycks skära pipor i vassen, samt dessutom ha vissa tydliga divalater. Han är ytterst angelägen om att få vara ordförande i en "Contadorakonferens", eftersom så många viktiga länders statschefer kommer att medverka. I en notering från den 18 januari, 2008, skriver Raul Reyes till sina närmaste underlydande att Correa är beredd att byta ut chefer inom polis och militär i gränstrakterna som varit "FARC-fientliga" (dvs följt ecuadoriansk lag!) mot andra som är beredda att se mellan fingrarna. Man kan notera att Correa i sådana fall på egen hand uppgivit ecuadoriansk suveränitet till en terroristorganisation. Detta är faktiskt som om statsminister Reinfeld skulle överlåta kontrollen av Skåne till Hells Angels. I Sverige upphörde denna möjlighet för statschefen med 1719 års regeringsform.

6) FARC vill också använda sig av förkättrade kapitalistmetoder för att gynna sin marxistiska rörelse. Ett till stora delar krypterat avsnitt på datorerna handlar om dessa planer. I ett brev från den 8 februari, 2008, beskrivs planerna om att sälja bensin som man förväntar sig få från "en vänligt sinnad källa" till petroleumhandlare i Venezuela och Colombia efter att man skapat en "investeringsbank" i Caracas (Venezuela) som skall tjäna som front.

7) FARC är efter sex år hjärtligt trötta på en av sin gisslan, nämligen den fransk-colombianska politikern Ingrid Betancourt Det finns en stor mängd anteckningar om henne: hur hon skall behandlas, vilka krav hon har, vart hon skall skickas om det skulle komma till stånd en utväxling, etc. I ett brev medger Reyes att kidnappningen av fru Betancourt var ett misstag.

"Barack Stories" (3): The Fly Boy

Merrill A McPeak (foto: U.S. Air Force)

Det är knappt att jag vågar skriva ett nytt inlägg om senator Obamas rådgivare med tanke på att de kanske plötsligt blir tvingade att avgå (se föregående post). Så med risk för en ny "Love's Labour's Lost"-situation fortsätter jag med den pensionerade flygvapengeneralen Merrill A. "Tony" McPeak - Barrack Obamas kanske främste militära rådgivare.

Generellt sett kan man säga att Demokraterna har fått ett pr-problem vad gäller den amerikanska krigsmakten. Historiskt sett har sympatierna inom de väpnade styrkorna för de respektive partierna återspeglat befolkningens i övrigt. Så är det inte längre. Med rätt eller orätt uppfattas idag Demokraterna av många som "militärfientliga", vilket lett till att kvaliteten på de rådgivare med bakgrund i krigsmakten som frivilligt har anslutit sig till Obamas kampanj, kanske inte är den bästa.

Tony McPeak är född 1936. Som soldat kan man beteckna honom som en produkt av Vietnamkiget (där han tjänstgjorde som stridspilot) och det kalla kriget (som chef för flygvapnets samlade styrkor för Stilla Havet, PACAF). Han spelade stor roll för den övergripande "strategiska" planeringen för de framgångsrika luftoperationerna mot Irak under Kuwaitkriget (Operation Desert Storm, 1991). Efter det kalla krigets slut fick han som stabschef och chef för flygvapnet den otacksamma uppgiften att ansvara för de dramatiska nedskärningarna av det amerikanska flygvapnets resurser som ägde rum under presidenterna Georg H.W. Bush och Bill Clinton. Han gick i pension 1994.

Tony McPeak är inte någon okontroversiell figur. Han anklagades av många för att vilja sköta flygvapnet mer som ett civilt storföretag, än som en traditionell militär formation. Om man skall tro de många militära diskussionssidor på Internet, som just nu debatterar McPeaks framtida roll i en Obama-ministär, är det ingen positiv bild man får. Han anses ha gynnat jaktpiloterna på de övriga piloternas bekostnad, liksom officerarna gentemot underofficerare och övriga flygvapenanställda. Han väckte också ont blod när han införde en ny uniform för flygvapnet. Uniformen, som bland annat saknade axelklaffar, blev allmänt hatad eftersom man tyckte att den fick soldaterna att se ut som busschaufförer eller charterpiloter (vid McPeaks pensionering återinfördes den gamla modellen).

Som en symbol för McPeaks person ser många kontroversen kring The Order of the Sword. Detta är en halvofficiell utmärkelse inom det amerikanska flygvapnet som utdelas efter en hemlig omröstning bland underofficerarna till en högre officer som man av olika skäl tycker ha förtjänat det. När det blev uppenbart att den impopuläre McPeak inte skulle få denna ansedda utmärkelse beordrade han helt enkelt "ordenskollegiet" att ge den till honom strax före sin pension.

Politiskt betraktas han av många som en vindflöjel. 1996 arbetade han för den republikanske presidentkandidaten Bob Dole och 2000 ledde han organisationen Veterans for Bush i Oregon. Missnöje med Bushs Irakpolitik (en del säger att det berodde på att Pentagon inte ville veta av hans tjänster) ledde till en politisk omsvängning lagom till valet 2004. Där stödde han den radikale demokraten Howard Dean, fram till dennes politiska implosion efter det famösa "skriet från helvetet", varvid han sadlade om till John Kerrys kampanj. Sedan mars 2007 är han alltså knuten till Obama.

McPeak är en deciderad intellektuell (han har tidigare skrivit läsvärda bokrecensioner i militära ämnen för Foreign Affairs) och under senare tid har han haft en allt mer framskjuten position när det gäller att förklara Obamas säkerhetspolitiska positioner i amerikansk media.

Hans uttalanden om Iran och kriget mot terrorismen i det senaste numret av Insight Magazine sätter fingret på hur den "världsbild" som råder i Obama-lägret ser ut.

Där framgår det att man anser att motsättningen mellan USA och Iran framför allt har skapats av president George W Bush: "Iran är en stor fiende till al-Qaida och talibanerna." McPeak hävdar vidare att samarbetet mellan Iran och USA fungerade perfekt under initialskedet av Operation Enduring Freedom, men att Bush förolämpade mullorna i sitt State av the Union-tal, 2002, då Iran inkluderades bland "ondskans axelmakter", tillsammans med Nordkorea och (de dåvarande) Irak:

That drove us apart. Obama's idea is, why not talk to them. Why not see if there isn't some common ground. Certainly, the fight against al Qaeda would be one of them.

Det finns inga skäl att inte tro att detta är Obama-lägrets historiebeskrivning av konflikten mellan Iran och USA. Men som de flesta säkert inser finns här flera problem.

Motsättningarna har inte "skapats" av Bush, utan går givetvis tillbaka till den islamska revolutionen i Iran, 1979. Irans stöd till Hizbollah, liksom de kontinuerliga ropen på "död åt USA" föregår också Bushs "Axis-of-Evil"-tal.

Forne Reagan-medarbetaren Frank Gaffney, vid "think-tanken" Center for Security Policy, anser att det är "obegripligt att en yrkesmilitär kan uttala sig på detta sätt". Inte bara historieskrivningen är ansvarslös, utan också synen på det hot som Iran utgör i nuläget. Irans utveckling av kärvapen utgör en trolig krigsorsak om den får fortsätta, och även mullornas stöd till terroristgrupper i dagens Irak, som skördar amerikanska soldaters liv varje månad, liksom stödet till terroristgrupper på andra håll och hoten om att utplåna Israel är destabiliserande faktorer som inte bör belönas med "samtal".

Dylika uttalanden är heller inte, trots att de kommer från en general, ägnade att öka förtroendet för Obamas presidentskap inom den amerikanska militären. Soldaterna och deras familjer kan utgöra en grupp som tippar valet i den ena eller andra riktningen senare i november.

"Barack Stories" (2): The Genocide Chick

Samantha Power (foto: Walter Chin, Men's Vogue)

EXTRA! SAMANTHA POWER AVGÅR SOM OBAMAS RÅDGIVARE EFTER ATT HA KALLAT HILLARY CLINTON 'ODJUR' I SKOTSK DAGSTIDNING! (AP kl. 17.43)

Denna post har "bumpats upp" från den 1 mars och utvidgats

Samantha Power är ett namn att lägga på minnet - framför allt om senator Barack Obama skulle lyckas med konsten att bli USA:s 44:e president. Det vittnar en del om Obamas taktiska fingertoppskänsla att som rådgivare för utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inte väljagetablerade krafter - à la Madeleine Albright - utan handplocka en person som vunnit sina sporrar inom den akademiska och publicistiska världen.

Fru Power är ett typexempel på en modern akademisk framgångssaga. Hon föddes 1970 på Irland, men flyttade vid nio års ålder till USA. Hon har examina från såväl Yale, som Harvard Law School och arbetade mellan 1993 och 1996 som journalist för bland annat The Economist, The Boston Globe och U.S. News & Word Report, för vilka hon bevakade krigen i det forna Jugoslavien.

Även de som inte tillhör hennes absoluta "fans" (som Krigsbloggen) måste medge att hon som författarinna är en alldeles förträfflig stilist. År 2003 vann hon Pulitzerpriset för sin bok A Problem from Hell. America and the Age of Genocide. Det var också då som hennes smeknamn (öknamn?) myntades: på en bokpresentation introducerade hon sig själv med orden: "Hi, I'm Samantha Power - the genocide chick..." Idag är hon - förutom rådgivare åt senator Obama - innehavare av Anna Lindh-professuren i "The Practice of Global Leadership and Public Policy" vid Harvards John F Kennedy School of Government. Hennes intressen tycks framför allt kretsa kring frågor om mänskliga rättigheter, folkmord och relationen mellan fattigdomsproblem (typ aids) och politisk stabilitet.

Hur skulle då en amerikansk utrikepolitik se ut om fru Powers fick utöva inflytande? Den skulle definitivt bli mer "europeisk". Hon är ingen kategorisk motståndare till att använda militärmakt som ett av utrikespolitikens instrument, men här handlar det om att anända vapenmakt för att förhindra folkmord och humanitära katastrofer (typ Rwanda eller Darfur), och inte om att hävda nationella intressen (typ kriget mot terrorismen). Hon är också betydligt mer skeptisk vis-à-vis Israels säkerhetsintressen än vad som kanske är vanligt inom den amerikanska administrationen (jfr. här hennes reaktion på nyheten att den s.k. "Jeninmassakern", 2002, var en pressanka).

Vad gäller Irak tycks hon dessutom vara anhängare till de - enligt min mening - cyniska och föråldrade rekommendationer som lades fram i Baker-Hamilton-rapporten, 2006. Händelserna under 2007 (under general Petraeus Surge) har gjort det mesta som Iraq Study Group lade fram överspelat, men detta tycks inte ha påverkat fru Powers det minsta.

Hennes recept för Irak består i att koalitionstrupperna bör dras tillbaka inom en 90-dagars period; att inbördeskrig bland olika befolkningsgrupper skall undvikas genom en organiserad befolkningsomflyttning; att Iraks grannländer bör få utökat inflytande i stabiliseringen av Irak, och att västvärlden bör öka flyktingmottagningen från området.

Detta är, enligt min mening, som att försöka släcka eld med fotogen.

Till att börja med finns det ingen praktisk möjlighet att ta hem 15 brigader på 90 dagar. Låt oss säga att president Bush bestämmer sig för att i morgon dag börja ta hem trupperna. På grund av exfiltrationspunkternas kapacitet (fr.a. i Kuwait) och mängden av manskap och materiel skulle denna process ta nästan två år anspråk. Det finns också ett antal moraliska problem vad gäller fru Powers resonemang. Hennes omflyttningsprogram för befolkningen innebär att Förenta Staterna skulle använda sig av etnisk rensning som officiell policy.

Att USA dessutom skall ge ekonomiskt stöd åt Syrien, Iran och Saudiarabien för att dessa länder skall få ett ökat inflytande i Irak innebär att man belönar de som finansierat de insurgentaktiviteter som kostat så många irakiers (och koalitionstruppers) liv. Detta skall också göras över huvudet på den folkvalda Irakiska regeringen, som sannerligen inte vill att Irak skall kontrolleras av grannländer eller få till stånd en etnisk rensning av platser där olika befolkningsgrupper bott tillsammans i flera hundra år. En ökning av flyktingmottagningen här i väst är också problematisk, eftersom Irak behöver just de människor som försökt fly. Vi hjälper nog Irak bäst genom att underlätta för flyktingarna att återvända - inte tvärt om.

Intressant i sammanhanget är att titta på hur personer i Mellanöstern reagerar på perspektivet om en "Power policy" under president Obama. Den libanesiske journalisten - med det icke-arabiska namnet - Michael Young (i artikeln "Harvard Hypocrite"), liksom den irakiske bloggaren Iraqpundit ( i posten "Obama's Power Ranger") är båda kritiska. De anser båda att Samantha Power är så pass blind vad gäller situationen i Irak, att hennes rekommendationer de facto riskerar att befordra något som hon alltid anbefallt den amerikanska administrationen att till varje pris förhindra, nämligen folkmord.

Uppdaterat 7 mars: Man kan konstatera att Samantha Powers - även om hon inte är den "tyngsta" av senator Obamas rådgivare vad gäller militära och säkerhetspolitiska frågor - är en av de närmaste. Tillsammans med den pensionerade flygvapengeneralen Scott Garion utgör hon en i "den innersta kretsen" av rådgivare som Obama ständigt konsulterar - och som i gengäld har "direkt axcess" till honom.

Om det finns några som kanske hyser större misstro mot fru Powers inflytande än andra torde det vara Israel. Noah Pollak på tidskriften Commentarys blogg Contentions har samlat en del av dessa. Hon har bland annat uttryckt en vilja att bryta det ekonomiska stödet till de Israel och relockera resurserna till den palestinska myndigheten.

Hon har också uttryckt sympati för den så kallade Walt-Mearsheimer-rapportens åsikt att en "judisk lobby" skulle utöva ett oproportionerligt stort inflytande på amerikansk utrikespolitik och att "judiska särintressen" på något vis lyckades tubba president Bush att företa invasionen av Irak, 2003. Denna typ av konspiratorisk Israel-kritik ligger inte på något sätt i mittfåran av officiell amerikansk policy och har skapat vissa kontroverser kring hennes person.

Denna kontroversiella sida är något som emellanåt får ganska drastiska uttryck. I dagens nummer av den brittiska tidningen The Scotsman, säger hon apropå Hillary Clintons seger i primärvalet i Ohio i tisdags (4 mars):

We f***** up in Ohio! /.../ In Ohio, they are obsessed and Hillary is going to town on it, because she knows Ohio's the only place they can win. She is a monster, too – that is off the record – she is stooping to anything,"

KORT OM FRU POWERS AVGÅNG: Ett par timmar efter att denna post färdigställts kom alltså meddelandet att Samantha Power blev tvungen att avgå efter sitt uttalande i brittisk press (se ovan).

Redan i går natt skickade såväl Obamas kampanjledning som fru Power ut pressmeddelanden där man bad Hillary Clinton om ursäkt. I Powers meddelande stod det bland annat:

"It is wrong for anyone to pursue this campaign in such negative and personal terms. I apologise to Senator Clinton and to Senator Obama, who has made very clear that these kinds of expressions should have no place in American politics."

Under dagen kontrade Clinton, tillsammans med ett antal demokratiska senatorer med ett eget uttalande, där de fordrade att fru Powers skulle avlägsnas ur senator Obamas stab med omedelbar verkan. Clinton erinrade Obama om en inofficiell överenskommelse som ingåtts vid valrörelsens början och som stipulerar att medarbetare som ägnar sig åt personangrepp skall avlägsnas ur de respektive staberna. Obama lät kort därpå fru Power lämna in sin avskedsansökan.

Det var helt riktigt av senator Obama att låta henne lämna posten. Kampen om vem som skall bli det Demokratiska partiets kandidat är inne i ett intensivt skede och även om huvudkombattanterna gör allt för att behandla varandra respektfullt är det väldigt lätt att medarbetare grips av kampens hetta och gör oförsiktiga uttalanden som kan öka förbittringen mellan de olika lägren.

Risken är att allt kan spåra ur och att en sådan splittring skapas att det blir omöjligt att ena partiet lagom till valet i november. Som påbröd lyckades Samantha Power dessutom förolämpa befolkningen i delstaten Ohio - en nyckelstat i varje presidentval - med sitt olyckliga uttalande. Obama är som en schackspelare som nu har offrat en relativt hög pjäs men för ett viktigare syfte.

Samantha Power är akademiker och journalist och har tydligen inte lärt sig vad alla politiker har vetat sedan hundra år och mer, nämligen att hålla tand för tunga i pressens sällskap. Att inför en brittisk reporter säga att Hillary Clinton är ett "odjur" och därefter flika in att detta var "off the record" är närmast osannolikt naivt.

Sic transit gloria mundi.

Post scriptum: den intresserade kan gärna läsa Magnus Jacobsons "understreckare" i Svenskan, från april 2003 om hennes bok A Problem from Hell. Det har förvisso flutit mycket vatten under broarna sedan artikeln skrevs, men ändå...

"Barack Stories" (1): Inledning

Senator Barack Obama - USA:s näste överbefälhavare?

Trots Hillary Clintons oväntade återkomst i primärvalen i Ohio och Texas (4 mars) ser läget ljust ut för Illinois-senatorn Barack Obama när det gäller att bli det Demokratiska partiets presidentkandidat inför valet i november. Han har fortfarande en relativt stor ledning över sin konkurrent, såväl vad gäller antalet delegater, som antalet röstande i absoluta tal.

En del av den kritik som riktats mot senator Obama, såväl innanför som utanför det Demokratiska partiet har handlat om hans bristande erfarenhet vad gäller militära och säkerhetspolitiska frågor. Eftersom Obama, om han nu väljs till USA:s 44:e president, kommer att tillträda som överbefälhavare för en nation i krig och med oräkneliga säkerhetspolitiska förpliktelser och utmaningar kan det vara intressant att titta på vad han de facto anser i sådana frågor.

Detta är dock inte det lättaste. Det som utmärker senator Obama är hans övertygande talekonst - åtminstone med manuskript i handen eller en teleprompter framför näsan. Men tittar man på hans tal är det relativt svårt att vaska fram något egentligt substantiellt. Den brittiske journalisten Christopher Hitchens gjorde nyligen en analys av Obamas retorik för Slate Magazine. Hitchens, som själv är något av en språkets mästare är inte oväntat kritisk. Hans omdöme är att Obamas talekonst är så nedtyngd av klichéer att vad han säger tenderar att bli obegripligt.

Obamas politiska "newspeak" kan kokas ned till ett tiotal begrepp som varieras i det oändliga likt en fuga av Bach: Dream, Fear, Hope, New, People, We, Change, America, Future, Together... Resultatet blir meningar som kan låta så här: "We the People, together, dream of and hope for New Change in America". Detta låter kanske vackert och kan ge ett karismatiskt intryck i den mån åhöraren är närvarande och hör sentenserna utsägas i "realtid". Men vid en närmare betraktelse är dylika fraser nästan helt utan innehåll - de är faktiskt inte ens begripliga rent semantiskt!

Det är alltså svårt att sätta fingret på hur säkerhetspolitiken skulle se ut med senator Obama vid statsskeppets roder. Men några saker har kommit fram och de är principiellt intressanta.

Det första är ett av hans ständigt återkommande teman: ett omedelbart trupptillbakadragande från Irak. Vad man än anser om det berättigade i invasionen av Irak, 2003, är situationen idag sådan att USA just nu är mitt uppe i ett krig mot de värsta motståndare nationen haft sedan Hitlertysklands och det forna Sovjetunionens dagar. En presidents viktigaste uppgift är att försvara nationens intressen och frågan är naturligtvis om ett tillbakadragande är i linje med just detta. Om konsekvensen blir ett inbördeskrig, ett ökat iranskt inflytande över området eller ett förstärkt al-Qaida måste man nog svara nekande på denna fråga.

Ett annat tema är att kriget i Irak har lett till att USA har förlorat perspektivet på vilka de "riktiga" fienderna är, nämligen talibanerna och al Qaida i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan. Obama vill i gengäld för tillbakadragandet av trupper i Irak utöka insatserna på just denna krigsskådeplats - och i ett inte alltför genomtänkt uttalande antydde han dessutom att han skulle kuna tänka sig att åtminstone skicka in luftstridskrafter över gränsen till Pakistan även om detta land motsatte sig det. Det där resonemanget är egentligen ganska ihåligt. USA måste slåss mot sina fiender där de befinner sig. Att man inte skulle kunna föra krig i Afghanistan bara för att man har trupper i Irak är på ett principiellt plan oriktigt. Det handlar uteslutande om resurser, och USA måste vara beredd på att föra krig på ännu fler platser - som Ostafrika, Iran eller Sahelområdet - i takt med al-Qaida drivs bort från sina forna baser och etablerar sig på andra håll eller nya fiender uppstår.

Ett tredje tema gäller senator Obamas beredvillighet att föra en "villkorslös dialog" med nationer med vilka USA befinner sig i konflikt. Det handlar här om länder som Kuba, Iran, Nordkorea, Syrien och Iran. Ja, kanske till och med Hamas och Hizbollah. Det finns naturligtvis olika uppfattningar om det kloka i sådana dialoger. Jag anser personligen att ingen dialog med en fientligt sinnad makt bör föras över huvud taget om man inte just ställer vissa villkor (i Irans fall att man slutar att stödja terroristgrupper i Irak och slutar anrika uran; och i Hamas fall, att denna organisation erkänner Israels rätt till existens).

Om detta är senator Obamas säkerhetspolitiska program säger det sannerligen inte särskilt mycket. Det är därför av stor vikt att istället titta på vilka personer han samlat kring sig som rådgivare inom militära och säkerhetspolitiska frågor. Genom att studera dem kan man kanske lista ut åt vilket håll USA kommer att gå om det får sin första afro-amerikanske president. Jag har redan presenterat Samantha Power (artikeln kommer att "bumpas upp", vad det lider) och jag tänkte fortsätta under dagarna som kommer med porträtt av bland andra general Merrill A McPeak, Zbigniew Brzezinski och Robert Malley.

Fortsättning följer

Saleh Nabhan målet för amerikanskt luftangrepp i Somalia

Al-Qaida-ledaren Saleh Ali Saleh Nabhan tros dödad

Enligt vad som rapporteras i Washington Times och av Bill Roggio på Long War Journal var målet för måndagens amerikanska luftangrepp i Somalia (den 3 mars) en viss Saleh Ali Sahleh Nabhan - en högt uppsatt ledare inom al-Qaidas Ostafrikanska nätverk.

Nabhan lär enligt uppgifter ha dödats tillsammans med ett ospecificerat antal terrorister när ett så kallat safe house bombarderades i staden Dhobley i närheten av Somalias gräns mot Kenya.

Den amerikanska militären har dock inte bekräftat Salhs död (och det gör man heller aldrig om man inte har haft möjlighet att skicka brottsplatsutredare som kan samla in DNA-spår o dyl).

Staden Dhobley kontrolleras för närvarande av Hassan al-Turki, en ur ledargarnityret för Somalias Islamiska Domstolar, och som därstädes inrättat ett träningsläger för terrorister och somaliska insurgenter. Innan Domstolarna störtades av den somaliska interimsregeringen, med hjälp av etiopiska förband, drev de ett dussintal sådana träningsläger tillsammans med al-Qaida.

Saleh har varit eftersökt av det amerikanska FBI sedan 2002 för sitt samband med ett attentat i Mombasa mot ett hotell och det misslyckade försöket att skjuta ned ett flygplan i samma stad. Han misstänks också ha medverkat vid organiserandet av de själmordsattacker som riktades mot de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania, 1998, då över 200 människor dödades och mer än 4000 skadades.

Detta var det fjärde amerikanska luftangreppet mot mål i Somalia på mindre än ett år.

EXTRA: CNN lägger nu ned sitt veckomagasin "This Week at War". Programmet har under lång tid varit en utmärkt summering av veckans händelser inom det militära området på krigsskådeplatser som Irak och Afghanistan. Istället erbjuds nu tittarna en timmes extra bevakning av det amerikanska presidentvalet, som man tydligen anser under-rapporterat. En annan tolkning är naturligtvis att om krigen redan är vunna finns det ju ingen anledning att rapportera om dem.

Tråkigt är det i alla fall... Requiescat in pacem.

Krig i Anderna? Glöm det...

Colombianska enheter ur Brigada de Fuerzas Espesiales

Att Raul Reyes - andreman i den marxistiska narko-gerillan FARC - miste livet efter en vågad colombiansk räd över gränsen till Ecuador (den 1 mars) är ju något som alla vettiga människor borde glädjas åt. Istället har operationen lett till en internationell kris - om än i miniformat. Jag har till och med hört spekulationer om att krigsrisken har ökat i Anderna. Min bedömning är: glöm det!

Förvisso har den venezolanske hetsporren och allt mer autokratiske presidenten Hugo Chavez gjort ett par hotfulla uttalanden. I sitt direktsända TV-program (Aló Presidente!) gav han i en typisk teatralisk gest sin generalstabschef order att deploajera 10 "pansarbataljoner" med 6000 man till gränsen mellan Colombia och Venezuela. Chavez var till och med snabbare att fördöma den kränkning av Ecuadors suveränitet som den colombianska aktionen förvisso utgjorde, än den ecuadorianska regeringen själv, under ledning av sin vänster-populistiske president, Rafael Correa!

Ecuador har brutit vissa diplomatiska relationer med Bogota, men poängterar att kommersiella relationer fortfarande råder ograverade, under det att Chavez har förklarat samtliga columbianska diplomater i Caracas non grata. Även andra latinamerikanska "usual suspects" (som Chile och Brasilien) har kritiserat "kränkningen". Och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har gjort sin sedvanliga och till intet förpliktigande uppmaning till parterna, att "visa återhållsamhet".

Om det är någon som de facto visat återhållsamhet är det Colombias regering under sin duglige och populäre president Alvaro Uribe. Det är ingen hemlighet att FARC har opererat från baser i säkerhet i Ecuador och Venezuela. Sedan 2005, då privata bounty-hunters kunde gripa FARC:s "utrikesminister", Rodrigo Granda, i hans luxuösa våning i Venezuelas huvudstad, har man också varit medveten om att Venezuelas stöd till narko-gerillan inte begränsar sig till ett passivt tolerarande av dess närvaro.

Det är just detta som är den verkliga orsaken till Chavez vrede över den Colombianska operationen. I den döda Raul Reyes ägo hittade de columbianska specialstyrkorna en bärbar dator. Innehållet har nu analyserats och Colombias högste polischef, general Oscar Naranjo, kunde dra slutsatser om samarbetet mellan FARC och Chavez på en presskonferens under gårdagen. Förutom uppgifter om att FARC försöker komma över uran för fabrikation av "smutsiga bomber", framkommer det att den frigivning av sex kidnappade ur FARC:s gisslan som ägde rum för en tid sedan inte var resultat av Chavez medling (vilket trumpetades ut av världspressen), utan konsekvensen av att Venezuela betalade terroristerna 300 miljoner dollar i lösensumma.

Operationen som slog ut Raul Reyes och hans bas är helt i enlighet med folkrätten, som tillåter slag mot fiendepositioner på andra sidan internationella gränser om "värdlandet" inte kan (eller vill) göra något åt aktiviteterna. När amerikanska underättelseorganisationer kunnat lokalisera Reyes position utifrån hans satellittelefon, kunde man slå till. Insatsen involverade element från Colombias flygvapen (A-37B och OV-10 Broncos) samt en grupp fallskärmsjägare ur Brigada de Fuerzas Especiales. Efter bombning av terroristlägret ryckte de luftlandsatta fallskärmsjägarna in, dödade alla överlevande, lade beslag på Reyes kropp och tillhörigheter, samt exfiltrerade fortare än kvickt.

Operationen visar på den höga kvalitet som de colombianska väpnade styrkorna har sedan ett par år. Colombianernas effektivitet måste ha kommit som en chock för såväl gerillan som grannländerna. Utspel från Ecuador av typen "vi var just i färd med att säkra frigivandet av Ingrid Betancourt, när den colombianska armén förstörde allt" måste betraktas som spel för gallerierna (fru Betancourt är en fransk-colombiansk prestige-gisslan som hålls av FARC-gerillan och som av fransk media betraktas som en korsning mellan Jeanne d'Arc, moder Theresa och Simone de Beauvoir).

Den colombianska krigsmakten har pressat tillbaka FARC-gerillan på alla fronter under senare tid och har nu överlägsna resurser till förfogande att möta även ett konventionellt angrepp från Venezuela. Efter Chavez utrensning av officerare i den venezolanska krigsmakten saknar denna, enligt min bedömning, offensiv kapacitet - åtminstone i nuläget. Bägge länderna är dessutom svaga vad gäller "vapensystem" som kan användas offensivt, såsom flygvapen och pansar. Till detta kommer terrängförhållandena. Gränsområdet består av i huvudsak av bergsterräng som är utomodentligt lätt att försvara. Krig i Anderna? Som sagt - föga troligt...

President Uribe, det colombianska folket och vi här i väst kan däremot vara nöjda med helgen som varit.

Läs mer i DN och Svenskan.

Uppdatering 5 mars: Jag har kollat upp lite saker och måste nog tillstå att Venezuelas flygvapen inte är så förbaskat dåligt. Efter Chavez senaste inköp har man c:a 80 stridsflyplan, varav flera F-16 och - Chavez stolthet - Sukhoi 30. Mot detta har colombianerna c:a 20 Mirage V/Kfir. Colombias styrka är annars en enorm helikopterflotta med c:a 90 (!) toppmoderna Blackhawks vilka rätt använda gör deras armé extremt mobil. Helikoptrarna är naturligtvis till stor hjälp i kriget mot terroristerna. Och där har vi en annan fördel för colombianerna: deras armé är den mest stridsvana i hela Latinamerika.

Bleve det krig skulle Venezuela kunna skaffa sig luftherravälde och göra det mycket svårt för Colombia att använda sina helikoptrar. Men därefter skulle det nog ta stopp.