"Barack Stories" (3): The Fly Boy

Merrill A McPeak (foto: U.S. Air Force)

Det är knappt att jag vågar skriva ett nytt inlägg om senator Obamas rådgivare med tanke på att de kanske plötsligt blir tvingade att avgå (se föregående post). Så med risk för en ny "Love's Labour's Lost"-situation fortsätter jag med den pensionerade flygvapengeneralen Merrill A. "Tony" McPeak - Barrack Obamas kanske främste militära rådgivare.

Generellt sett kan man säga att Demokraterna har fått ett pr-problem vad gäller den amerikanska krigsmakten. Historiskt sett har sympatierna inom de väpnade styrkorna för de respektive partierna återspeglat befolkningens i övrigt. Så är det inte längre. Med rätt eller orätt uppfattas idag Demokraterna av många som "militärfientliga", vilket lett till att kvaliteten på de rådgivare med bakgrund i krigsmakten som frivilligt har anslutit sig till Obamas kampanj, kanske inte är den bästa.

Tony McPeak är född 1936. Som soldat kan man beteckna honom som en produkt av Vietnamkiget (där han tjänstgjorde som stridspilot) och det kalla kriget (som chef för flygvapnets samlade styrkor för Stilla Havet, PACAF). Han spelade stor roll för den övergripande "strategiska" planeringen för de framgångsrika luftoperationerna mot Irak under Kuwaitkriget (Operation Desert Storm, 1991). Efter det kalla krigets slut fick han som stabschef och chef för flygvapnet den otacksamma uppgiften att ansvara för de dramatiska nedskärningarna av det amerikanska flygvapnets resurser som ägde rum under presidenterna Georg H.W. Bush och Bill Clinton. Han gick i pension 1994.

Tony McPeak är inte någon okontroversiell figur. Han anklagades av många för att vilja sköta flygvapnet mer som ett civilt storföretag, än som en traditionell militär formation. Om man skall tro de många militära diskussionssidor på Internet, som just nu debatterar McPeaks framtida roll i en Obama-ministär, är det ingen positiv bild man får. Han anses ha gynnat jaktpiloterna på de övriga piloternas bekostnad, liksom officerarna gentemot underofficerare och övriga flygvapenanställda. Han väckte också ont blod när han införde en ny uniform för flygvapnet. Uniformen, som bland annat saknade axelklaffar, blev allmänt hatad eftersom man tyckte att den fick soldaterna att se ut som busschaufförer eller charterpiloter (vid McPeaks pensionering återinfördes den gamla modellen).

Som en symbol för McPeaks person ser många kontroversen kring The Order of the Sword. Detta är en halvofficiell utmärkelse inom det amerikanska flygvapnet som utdelas efter en hemlig omröstning bland underofficerarna till en högre officer som man av olika skäl tycker ha förtjänat det. När det blev uppenbart att den impopuläre McPeak inte skulle få denna ansedda utmärkelse beordrade han helt enkelt "ordenskollegiet" att ge den till honom strax före sin pension.

Politiskt betraktas han av många som en vindflöjel. 1996 arbetade han för den republikanske presidentkandidaten Bob Dole och 2000 ledde han organisationen Veterans for Bush i Oregon. Missnöje med Bushs Irakpolitik (en del säger att det berodde på att Pentagon inte ville veta av hans tjänster) ledde till en politisk omsvängning lagom till valet 2004. Där stödde han den radikale demokraten Howard Dean, fram till dennes politiska implosion efter det famösa "skriet från helvetet", varvid han sadlade om till John Kerrys kampanj. Sedan mars 2007 är han alltså knuten till Obama.

McPeak är en deciderad intellektuell (han har tidigare skrivit läsvärda bokrecensioner i militära ämnen för Foreign Affairs) och under senare tid har han haft en allt mer framskjuten position när det gäller att förklara Obamas säkerhetspolitiska positioner i amerikansk media.

Hans uttalanden om Iran och kriget mot terrorismen i det senaste numret av Insight Magazine sätter fingret på hur den "världsbild" som råder i Obama-lägret ser ut.

Där framgår det att man anser att motsättningen mellan USA och Iran framför allt har skapats av president George W Bush: "Iran är en stor fiende till al-Qaida och talibanerna." McPeak hävdar vidare att samarbetet mellan Iran och USA fungerade perfekt under initialskedet av Operation Enduring Freedom, men att Bush förolämpade mullorna i sitt State av the Union-tal, 2002, då Iran inkluderades bland "ondskans axelmakter", tillsammans med Nordkorea och (de dåvarande) Irak:

That drove us apart. Obama's idea is, why not talk to them. Why not see if there isn't some common ground. Certainly, the fight against al Qaeda would be one of them.

Det finns inga skäl att inte tro att detta är Obama-lägrets historiebeskrivning av konflikten mellan Iran och USA. Men som de flesta säkert inser finns här flera problem.

Motsättningarna har inte "skapats" av Bush, utan går givetvis tillbaka till den islamska revolutionen i Iran, 1979. Irans stöd till Hizbollah, liksom de kontinuerliga ropen på "död åt USA" föregår också Bushs "Axis-of-Evil"-tal.

Forne Reagan-medarbetaren Frank Gaffney, vid "think-tanken" Center for Security Policy, anser att det är "obegripligt att en yrkesmilitär kan uttala sig på detta sätt". Inte bara historieskrivningen är ansvarslös, utan också synen på det hot som Iran utgör i nuläget. Irans utveckling av kärvapen utgör en trolig krigsorsak om den får fortsätta, och även mullornas stöd till terroristgrupper i dagens Irak, som skördar amerikanska soldaters liv varje månad, liksom stödet till terroristgrupper på andra håll och hoten om att utplåna Israel är destabiliserande faktorer som inte bör belönas med "samtal".

Dylika uttalanden är heller inte, trots att de kommer från en general, ägnade att öka förtroendet för Obamas presidentskap inom den amerikanska militären. Soldaterna och deras familjer kan utgöra en grupp som tippar valet i den ena eller andra riktningen senare i november.