torsdag 13 mars 2008

"Barack Stories" (4): The Dynamic Duo

Lawrence Korb och Joseph Cirincione från Center for American Progress

Två av senator Barack Obamas viktigaste politiska rådgivare kommer från den vänsterinriktade - ehuru politiskt obundna - "think tanken" Center for American Progress" (CAP): det handlar om Lawrence Korb (född 1931) och Joseph Cirincione (född 1949), specialiserade på säkerhetspolitik, respektive nedrustningsfrågor.

CAP förtjänar dock en lite närmare presentation. Den grundades 2003 av Bill Clintons forne stabschef John Podesta med hjälp från bland andra (ja, vem tror ni?) George Soros. Podestas idé var att skapa en "think tank" som skulle kunna ta upp konkurrensen med de många konservativa tankesmedjor, som The Heritage Foundation och American Enterprise Institute, som varit så framgångsrika med att förse det Republikanska partiet med ideologisk ammunition och sätta den politiska dagordningen.

Podestas idé var att skapa "a think tank on steroids" för att bereda vänstern en möjlighet att återta, vad den svenska författaren Lars Gustafsson brukade kalla problemformuleringsprivilegiet. En metod var att slopa det laddade ordet "liberal" ("vänster", vilket blivit till något av ett fult ord i amerikansk politik). och ersätta det med beteckningen "progressive" för att i princip uttrycka samma sak. Till skillnad från de flesta andra tankesmedjor på vänsterkanten har också CAP lyckats överleva och muta in sin nisch i det amerikanska policy-landskapet.

Politiskt står man till strax till vänster om mitten och man har bland annat profilerat sig starkt vad gäller miljöfrågor (som minskningen av växthusgaser).

Vad gäller säkerhetspolitik och militära frågor har man varit konsekventa motståndare till regeringen Bushs Irak-politik, även om man inte varit lika konsekventa vad gäller att formulera seriösa alternativ. Exempelvis ägnade man tiden fram till 2007 åt att kritisera Bushadministrationen för att den skickat för lite trupp för att kunna ta hand om insurgentsituationen; men när Bush gav klartecken för the Surge och fem nya brigader, växlade man om för att istället klaga på att det nu var för mycket trupp i Irak, vilket överbelastade den amerikanska krigsmakten...

Trots Podestas närhet till såväl Bill som Hillary Clinton tycks CAP utgå från att senator Obama kommer att bli det Demokratiska partiets kandidat till valet i november och två av smedjans mest framträdande medlemmar har alltså anslutit sig till kampanjen.

Vad är det då för råd dessa båda herrar kan tänkas ge senator Obama? Åtminstone jag kan hålla mig för skratt.

Lawrence Korb (statsvetare och före detta kapten i flottan), hyser fortfarande de uppfattningar som kom fram i Baker-Hamilton-rapporten, dvs han anser att Irak knappast kan hålla samman som en enad stat och att man måste acceptera "fragmenteringen" som en realitet. Därför bör USA samarbeta med omkringliggande stater för att stabilisera landet utifrån regionala lösningar. Skulle inbördesstrider bryta ut bör detta mötas med en ökad amerikansk flyktingmottagning (c:a 100 000 flyktingar per år).

Korbs syn på Irak, Iran och Mellanöstern har stora likheter med Samantha Power. Här finns samma cyniska och föråldrade fastklamrande vid de slutsatser som kom fram genom The Iraq Study Group (2006) då ett inbördeskrig tycktes stå för dörren. Det politiska och militära landskapet har ändrats dramatiskt sedan the Surge tog sin början, men detta tycks inte ha påverkat Lawrence Korb på något sätt. Vidare negligeras de önskemål irakierna kan ha, till förmån för samarbetstrevare gentemot omkringliggande stater, trots att dessa kanske mer än några andra bidragit till att skapa insurgentproblemet.

Vidare anser Korb att USA bör dra tillbaka sina trupper inom en ettårsperiod, utan att man försöker behålla trupp i området genom exempelvis ett militärt samarbetsavtal (som skulle involvera permanent stationering av trupp i militärbaser, etc). Tanken är här att att man gör två vinster: genom tillbakadragandet av trupper skall den irakiska regeringen tvingas att söka försoning med sina motståndare, och samtidigt frigörs amerikanska militära resurser för insats i terroristbekämpning på annat håll.

Detta går dock på tvärs mot alla historiska lärdomar av insurgentbekämpning. Man besegrar inte insurgenter genom att försvinna, utan - precis som general Petraeus gjort i Irak - genom att vara ständigt närvarande. Parallellen är naturligtvis till brottsbekämpning: brottslighet i en given statsdel minskar inte för att polisen lämnar området, utan tvärt om. Dessutom är föreställningen om insurgentbekämpning som ett nollsummespel felaktig. Bara för att man för ett krig i Irak innebär detta inte att man inte kan föra krig på andra håll. USA bör snarare bereda sig på att även nya krigsskådeplatser kan bli aktuella, såsom Afrikas horn eller Nordafrika. Poängen är alltså - precis som under andra världskriget eller kalla kriget - att anpassa militären efter uppgiften. Problemet med al-Qaida i Irak eller ett ökat Iranskt inflytande över området försvinner inte bara för att de amerikanska soldaterna lämnar området.

Enligt Korb bör kontakter och samarbete med Iran sättas i första rummet för att få till stånd en regional avspänning. Korb anser att Iran i princip har samma säkerhetspolitiska intressen som väst vad gäller ett stabilt Irak och kampen mot den gemensamma fienden al-Qaida. Enligt Korb är grundproblemet i regionen konflikten mellan israeler och palestinier. USA bör engagera sig mer aktivt för att försöka lösa motsättningarna och därigenom involvera Syrien i fredsprocessen.

Detta är en utmärkt illustration av la Rochefoucaulds maxim om "hoppets triumf över erfarenheten". Som multilateralist ser Korb samarbete som ett självändamål oavsett vad omsorgen om de nationella intressena föreskriver. Under trettiotalet såg vi i Europa vad avspänning till varje pris kunde leda till. Förvisso finns det motsättningar mellan de shiitiska mullorna i Iran och de radikalsunnitiska medlemmarna inom al-Qaida och talibanrörelsen, men enligt mönster från Molotov-Ribbentrop-pakten har båda sidor visat en anmärkningsvärd flexibilitet vad gäller att överbrygga sina motsättningar om det handlar om en gemensam fiende, må det vara Israel eller västerländsk trupp i området.

Joseph Cirincione ägnar sig åt frågor som rör nedrustning och kärnvapen. Även denne herre är en multilateralist ut i fingerspetsarna. Hans dröm är en värld där kärnvapnen avskaffats och "förvaras lika säkert som guldet i Fort Knox". Han medger att det finns ett antal akuta problem vad gäller kärnvapenspridningen i världen, såsom Nordkorea, Iran och Pakistan. Här är Nordkorea en modell, eftersom dialog och försiktiga förtroendeskapande åtgärder har lett till en utveckling där Pjongjang-regimen tycks beredd till att ge upp sina vapen. Detta är också vägen att gå i samband med Iran. Han lägger dock in brasklappen att om det nu skulle bli så att Iran utvecklade kärnvapen behöver inte USA genom sin överlägsna militära och ekonomiska styrka frukta något angrepp. Detta förutsätter dock att motståndaren agerar helt rationellt; och Cirincione tar heller inte - trots sin multilateralism - hänsyn till vad andra länder i området anser i frågan. Alla länder är inte lika starka som Amerika.

Pakistan utgör något av ett särfall, eftersom problemet där är närvaron av radikalislamister i gränstrakterna mellan Pakistan och Afghanistan, som i värsta fall skulle kunna få tag i kärnvapen. Även om Cirincione inte presenterar någon lösning på detta problem (även han tycks dra sig för att föra "dialog" med talibanerna i Waziristan), så vet han vad som förorsakat problemet: "If President Bush had stayed focused on pursuing Osama bin Laden at Tora Bora in Afghanistan back in 2001 instead of diverting troops to Iraq, Al Qaeda would not have had camps in Pakistan to train its assassins".

Att trupperna inte skickades till Irak förrän 2003, tycks dock inte bekomma Cirincione något nämnvärt.

6 kommentarer:

emanuel. sa...

Mycket intressant, rätt åsikter osv, precis som vanligt :). Men är "think tank" verkligen bättre än "tankesmejda"? Det är nästan så att "tanke-tank" skulle vara bättre än "think tank".

Klauk - En Preußare i exil. sa...

Menar du seriöst att Democrats skulle vara ett vänster-om-mitten parti? Enligt vilken definition, verkligen inte den vedertagna europeiska i var fall. Att Liberal skulle vara liktydigt med vänster är inte ehelelr enligt europeisk sed eller realitet. När vi ändå är inne på realitet, så stor skillnad var det inte mellan Bush d ä och Clinton, om man ser till den praktiska politiken dom förde.

Krigsblogg 2007 sa...

Klauk: ...mittfåran i amerikansk politik, givetvis...

och "liberal" (på engelska) är "vänster" i USA, men har blivit lite fult (ungefär som "Recht" i Tyskland); alltså kallar de sig "progressives" som inte är lika belastat.

Obama skruvade sig som mask när han tillfrågades om han var en "liberal" och sade till slut att han var "centrist" i en intervju på ABC.

Jag har en svåger i Washington som är en av cheferna på Center for American Progress och han ger mig en hel del roliga inblickar i amerikanskt politiskt liv... Han är "liberal" i vanliga fall, men efter några glas whisky blir han "conservative"... Det är mycket underhållande...

/Erik

Anonym sa...

Vad är din politiska läggning egentligen? Du verkar ju också vända kappan efter vinden och sällskap...

Krigsblogg 2007 sa...

Anonym: ...senaste valet så röstade jag på Centerpartiet, det säger kanske en del...

/Erik

Krigsblogg 2007 sa...

Till anonym (forts.)

Om jag hade ett politiskt 5-punktsprogram skulle det nog se ut så här:

1) Lag och ordning
2) Låt marknaden ta hand om det mesta
3) Rusta och skicka trupperna (om det nu behövs)
4) Ge fan' i vad folk håller på med i sängkammaren
5) Låt folk sköta sig själva

(ja... det kanske inte blev så märkvärdigt - men jag har aldrig försökt skriva något program förut. Har du själv ngt bättre att komma med?)

/Erik

(