onsdag 19 mars 2008

Fem år i Irak

"..och sen' var det ju det där med sophämtningen..." OIF går in på sitt sjätte år

Operation Iraqi Freedom har nu pågått i fem år. Under denna tid har åtminstone jag upplevt en och annan överaskning.

Den första var faktiskt redan under krigets första dag, den 19 mars, då amerikanska och brittiska landstridskrafter gick till angrepp direkt, utan att terrängen hade förberetts under veckor av luftangrepp. Själv trodde jag att angreppet skulle ske
först den 26 mars då månen gått in i sin fjärde fas (totalt svart, med andra ord...) och ljusförhållandena torde vara optimala. Andra överaskningar var att blixtrkriget och Bagdads fall i början av april gick så smidigt, trots den relativt sett lilla truppstyrka som stod till koalitionstruppernas förfogande.

En obehaglig överaskning var naturligtvis den synnerligen elakartade insurgentrörelse som började växa fram under 2004 och som nådde sin kulmen under 2006, framför allt sedan al-Qaida sprängt shiiternas gyllene moské i Samarra och ett fullskaligt inbördeskrig tycktes stå för dörren.

Från och med 2004 började jag dock på allvar studera insurgentbekämpning utifrån ett krigshistoriskt perspektiv. Detta var inte det lättaste eftersom den akademiska militärhistorien i regel koncentrerar sig på det "stora" kriget där fokus ofta har legat vid "landmark battles" mellan symmetriska formationer. Till min hjälp hade jag dock min relativt goda kännedom om det romerska rikets militära historia. Det kändes nästan kusligt aktuellt att återigen läsa Julius Caesars De bello gallico, Josefos Det judiska kriget, eller Ammianus Marcellinus De res gestarum. Här handlade det om en ekonomiskt, kulturellt och teknologiskt överlägsen makt som tvingades möta olika typer av lokala insurgentsituationer och lösa dem efter förmåga - ofta under ogynsamma förhållanden. Lika intressant var studiet av de europeiska kolonialmakternas militära historia på krigskådeplatser i Afrika, Mellanöstern och Asien.

En bild började utkristallisera sig hur ett COIN-företag skulle bedrivas, men jag betvivlade att amerikanarna var de rätta att kunna klara av det. Amerika har aldrig bedrivit imperiepolitik som vi européer, utan istället utövat sitt inflytande hegemoniskt. Rent militärt har man dessutom ofta förlitat sig på teknologi och eldkraft och försmått den typ av kulturell know-how som européer excellerat i.

Därför är den största överaskningen under dessa fem år av OIF den transformation som skett inom den amerikanska krigsmakten. Den har förvandlats till den mest effektiva COIN-stridsmakten vi sett på denna jord sedan de romerska och brittiska imperiernas dagar, där utnyttjandet av den senaste teknologin blandas med en nära interaktion med lokalbefolkningen.

Dt är ett antal saker som därigenom verkat till amerikanernas fördel:

1) Precisionsvapen. Genom dessa kan man maximalt utnyttja överlägsenheten i eldkraft samtidigt som man minimerar kollateralskador. Man kan förvisso slå ned insurgentrörelser på andra sätt också. Saddam använde sig exempelvis av stridsgas mot kurdiska byar. Men detta leder knappast till att man vinner några hearts and minds - och Saddams fösök att slå ned de kurdiska upprorsrörelserna var påtagligt ineffektiva.

2) Närkontakten med civilbefolkningen leder till att man snabbt kan reagera på olika tips och dessutom vara säker på att de mål man slår mot också är de rätta. Dessutom gör det nära samarbetet med lokalbefolkningen att man genom handling och exempel. Omtanke, artighet, ekonomiskt understöd, samt medicinsk hjälp till såväl civilbefolkningen som tillfångatagna fiender har hjälpt till att vända utvecklingen.

På ett år har de amerikanska stridskrafterna gått från något som såg ut som ett hotande nederlag, till en otvetydig framgång. Man har låtit vapnen tala; man har dödat och gripit oräkneliga motståndare, men också knutit lokalbefolkningen till sig. Själva modellen utvecklades av general Petraeus och hans rådgivare, men implementeringen har gjorts av de officerare och manskap inom den amerikanska armén och Marinkåren som genom exempel, offervilja och yrkesskicklighet är de som framför allt förtjänar att gratuleras denna dag.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag hoppas innerligt att åtminstone hälften av det du skriver stämmer. I så fall en irakisk utveckling som ser helt annorlunda ut än den som framförs i svenska tidningar och morgonsoffor. Jag har en känsla av att de människorna (i klarspråk den samlade vänsttern) önskar sig katastrofen och skulle bli besvikna om den uteblev.

BR sa...

Första gången jag besöker dig här erik.
Jag är mycket imponerad av den sakkunskap du uppvisar på så många områden av krigföring!
En liten fråga. Var det inte, sett i backspegeln, ett misstag av USA att anvvända sig av den s.k. Cheney-Rumsfelddoktrinen vid invasionen 2003?
Små, lättrörliga förband på högteknologisk bas kunde förvisso besegra Saddams styrkor, men hade det inte behövts mycket mer trupp från början för att säkra erövrade områden och gränsen mot Syrien för att förhindra inflödet av utländska jihadister?

Andersson sa...

Ja så här i efterhand kan man dra många slutsatser bland annat att de skulle behövt mer "boots on the ground" men ochså att de inte hade en fungerande COIN-doktrin eller någon bra fortsättningsplan för hur de skulle aggera efter att de slagit den reguljära armén.