"Barack Stories" (1): Inledning

Senator Barack Obama - USA:s näste överbefälhavare?

Trots Hillary Clintons oväntade återkomst i primärvalen i Ohio och Texas (4 mars) ser läget ljust ut för Illinois-senatorn Barack Obama när det gäller att bli det Demokratiska partiets presidentkandidat inför valet i november. Han har fortfarande en relativt stor ledning över sin konkurrent, såväl vad gäller antalet delegater, som antalet röstande i absoluta tal.

En del av den kritik som riktats mot senator Obama, såväl innanför som utanför det Demokratiska partiet har handlat om hans bristande erfarenhet vad gäller militära och säkerhetspolitiska frågor. Eftersom Obama, om han nu väljs till USA:s 44:e president, kommer att tillträda som överbefälhavare för en nation i krig och med oräkneliga säkerhetspolitiska förpliktelser och utmaningar kan det vara intressant att titta på vad han de facto anser i sådana frågor.

Detta är dock inte det lättaste. Det som utmärker senator Obama är hans övertygande talekonst - åtminstone med manuskript i handen eller en teleprompter framför näsan. Men tittar man på hans tal är det relativt svårt att vaska fram något egentligt substantiellt. Den brittiske journalisten Christopher Hitchens gjorde nyligen en analys av Obamas retorik för Slate Magazine. Hitchens, som själv är något av en språkets mästare är inte oväntat kritisk. Hans omdöme är att Obamas talekonst är så nedtyngd av klichéer att vad han säger tenderar att bli obegripligt.

Obamas politiska "newspeak" kan kokas ned till ett tiotal begrepp som varieras i det oändliga likt en fuga av Bach: Dream, Fear, Hope, New, People, We, Change, America, Future, Together... Resultatet blir meningar som kan låta så här: "We the People, together, dream of and hope for New Change in America". Detta låter kanske vackert och kan ge ett karismatiskt intryck i den mån åhöraren är närvarande och hör sentenserna utsägas i "realtid". Men vid en närmare betraktelse är dylika fraser nästan helt utan innehåll - de är faktiskt inte ens begripliga rent semantiskt!

Det är alltså svårt att sätta fingret på hur säkerhetspolitiken skulle se ut med senator Obama vid statsskeppets roder. Men några saker har kommit fram och de är principiellt intressanta.

Det första är ett av hans ständigt återkommande teman: ett omedelbart trupptillbakadragande från Irak. Vad man än anser om det berättigade i invasionen av Irak, 2003, är situationen idag sådan att USA just nu är mitt uppe i ett krig mot de värsta motståndare nationen haft sedan Hitlertysklands och det forna Sovjetunionens dagar. En presidents viktigaste uppgift är att försvara nationens intressen och frågan är naturligtvis om ett tillbakadragande är i linje med just detta. Om konsekvensen blir ett inbördeskrig, ett ökat iranskt inflytande över området eller ett förstärkt al-Qaida måste man nog svara nekande på denna fråga.

Ett annat tema är att kriget i Irak har lett till att USA har förlorat perspektivet på vilka de "riktiga" fienderna är, nämligen talibanerna och al Qaida i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan. Obama vill i gengäld för tillbakadragandet av trupper i Irak utöka insatserna på just denna krigsskådeplats - och i ett inte alltför genomtänkt uttalande antydde han dessutom att han skulle kuna tänka sig att åtminstone skicka in luftstridskrafter över gränsen till Pakistan även om detta land motsatte sig det. Det där resonemanget är egentligen ganska ihåligt. USA måste slåss mot sina fiender där de befinner sig. Att man inte skulle kunna föra krig i Afghanistan bara för att man har trupper i Irak är på ett principiellt plan oriktigt. Det handlar uteslutande om resurser, och USA måste vara beredd på att föra krig på ännu fler platser - som Ostafrika, Iran eller Sahelområdet - i takt med al-Qaida drivs bort från sina forna baser och etablerar sig på andra håll eller nya fiender uppstår.

Ett tredje tema gäller senator Obamas beredvillighet att föra en "villkorslös dialog" med nationer med vilka USA befinner sig i konflikt. Det handlar här om länder som Kuba, Iran, Nordkorea, Syrien och Iran. Ja, kanske till och med Hamas och Hizbollah. Det finns naturligtvis olika uppfattningar om det kloka i sådana dialoger. Jag anser personligen att ingen dialog med en fientligt sinnad makt bör föras över huvud taget om man inte just ställer vissa villkor (i Irans fall att man slutar att stödja terroristgrupper i Irak och slutar anrika uran; och i Hamas fall, att denna organisation erkänner Israels rätt till existens).

Om detta är senator Obamas säkerhetspolitiska program säger det sannerligen inte särskilt mycket. Det är därför av stor vikt att istället titta på vilka personer han samlat kring sig som rådgivare inom militära och säkerhetspolitiska frågor. Genom att studera dem kan man kanske lista ut åt vilket håll USA kommer att gå om det får sin första afro-amerikanske president. Jag har redan presenterat Samantha Power (artikeln kommer att "bumpas upp", vad det lider) och jag tänkte fortsätta under dagarna som kommer med porträtt av bland andra general Merrill A McPeak, Zbigniew Brzezinski och Robert Malley.

Fortsättning följer