Är privatarméer en lösning på Afrikas problem?

Blackwater i aktion

I dagens Wall Street Journal (3 mars) publicerar den förre UNICEF arbetaren, Peter Charles Coharis en artikel som är intressant utifrån ett principiellt perspektiv. Det handlar om hur det internationella samfundet skall kunna genomföra huminitära och fredsbevarande insatser i "tredje världen", nota bene Afrika.

Utgångspunkten är världssamfundets (dvs FN:s och dess medlemsstaters) misslyckande med att förhindra de humanitära katastrofer som följer i spåren av politiska och ekonomiska konflikter.

Ta Darfur som ett exempel: där är 2,5 miljoner människor på flykt och 100 000 personer dödas årligen. I Somalia har inbördesstrider, laglöshet och ett kollapsat näringsliv slitit sönder en hel nation. Kongo är ett annat exempel. Där är förnärvarande 1,3 miljoner människor på flykt och tiotusentals kvinnor har våldtagits och stympats. Och hur har det internationella samfundet hanterat dessa problem? Jo, genom att inte göra någonting - eller åtminstone mycket lite.

Grundproblemet är säkerhet. Utan säkerhet fungerar inget annat heller. Näringslivet bryter samman, hjälporganisationer kan inte verka och hela den väv som håller samhällena samman rivs upp. Det är därför viktigt att få fredsbevarande eller fredsframtvingande styrkor på plats snabbt för att förhindra problemen att eskalera. I Darfur har deploajeringen av den tandlösa fredsbevarande styrkan från FN/AU (Afrikanska Unionen) skjutits upp än en gång; och EUFOR insatsen i Tchad och Centralafrikanska Republiken har likaledes försenats genom logistiska problem och ett försämrat säkerhetsläge i området.

Inget av detta är någon nyhet. Problemen har påtalats av diplomater, regeringar och hjälporganisationer sedan länge. Diverse förslag på lösningar har lagts fram. Ett sådant handlar om att ställa en internationell snabbinsatsstyrka under Säkerhetsrådets kontroll, som skulle vara beredd att sättas in med omedelbar verkan, men av detta har blivit intet.

Problemet handlar här om de nationella regeringarnas rädsla för att utsätta sina soldater för fara (jämför här vissa Natoländers attityd till den militära FN-insatsen i Afghanistan) eller att ställa dyrbara resurser till FN:s förfogande. Med tanke på detta är det svårt att se hur FN någonsin kommer att kunna ställa upp en tillräckligt slagkraftig styrka.

Men vad gör man om det offentliga inte klarar sina uppgifter? Jo, man låter privata marknadskrafter ta över.

Världsamfundet har svårt att allokera män och materiel, däremot utgör ekonomiska resurser inga problem - pengarna finns. Coharis ber därför Säkerhetsrådet att ta i beaktande möjligheten att använda sig av privatarméer och privata säkerhetsbolag för att klara av FN:s humanitära åligganden att skydda civilbefolkning och hjälparbetare. Det finns flera exempel på sådana bolag, varav det forna sydafrikanska Executive Outcome och det amerikanska Blackwater kanske är de mest kända. Det är organisationer med erfarenhet av miltära operationer. Personalen är ofta före detta yrkessoldater från USA, Storbritannien, Australien, Sydafrika och det forna Rhodesia med god kännedom om afrikanska förhållanden och alla aspekter av militärt hantverk.

Tanken är att låta privatarméerna fungera som snabbinsatsstyrkor med uppgiften begränsad till att skydda civilbefolkning och hjälparbetare genom upprättandet av säkra zoner - tills dess traditionella fredsbevarande FN-styrkor kan anlända för att ta över uppgifterna. Styrkorna skall heller inte ta någon speciell sida i de olika konflikterna, men däremot ha ett robust mandat för att kunna lösa sina uppgifter med våld om så skulle behövas. Med ett beslut från Säkerhetsrådet kan de också operera inom ramen för internationell rätt. När uppgiften är färdig drar sig bolaget tillbaka och skickar en faktura.

Stående privatfinansierade styrkor kan deploajeras utan att FN:s medlemsstater behöver oroa sig för att förluster av egna soldater skall påverka hemmaopinionen negativt. Likaledes har privatarméerna redan tillgång till erforderlig materiel, vilket möjliggör omedelbar deploajering. På så sätt kringår man de problem som omöjliggjort insatserna i exempelvis Darfur. För att se till att bolagen uppfyller de mandat som ställts till deras förfogande åtföljs enheterna av militära observatörer från FN. Denna typ av översyn förkommer inte av de traditionella FN-styrkorna, eftersom detta skulle kunna uppfattas som "kränkande" av det land som bidragit med trupp. Men i en normal affäruppgörelse mellan FN och ett säkerhetsbolag är ju en sådan åtgärd inte något problem.

Närvaron privatarméer underlättar ju också för diverse hjälporganisationer att leverera mat och medicin utan dröjsmål, vilket också bidrar till att minimera konflikternas skadeverkningar. Ett snabbt inrättande av säkra zoner innebär också att befolkningen kan söka skydd i närområdet, samt att de skändligheter som följer av uttdragna konflikter (stympningar, systematiska våldtäkter, kidnappningar, etc) kan kvävas i sin linda, vilket i sin tur underlättar för att en försoning kan komma till stånd mellan befolkningsgrupper, när stridigheterna väl har upphört.

Rapporteringen av Blackwaters verksamhet i Irak visar förvisso på problem som följer av bristande översyn och oklara ansvarsförhållanden, men detta är inget olösligt "systemiskt" problem som följer av att man har med en privatarmé att göra, utan är något som kan lösas med administrativa och juridiska instrument, samt kontinuerlig översyn.

De insatser som idag utförs av FN-trupper är ju inte på något sätt immuna mot missförhållanden. Den systematiska kriminella verksamhet - med allt från utpressning av lokalbefolkningen till trafficking med flyktingkvinnor - som FN-soldater från Marocko, Egypten och Nigeria har ägnat sig åt, får problemen med Blackwater att blekna. En FN-rapport som publicerades för ett par veckor sedan visade att korruptionen bland FN-soldater från "tredje världen" kan ha kostat det internationella samfundet 600 miljoner dollar. FN-styrkornas brottslighet kan ibland anta närmast industriella proportioner, som när pakistanska militärer ägnade sig åt smuggling av diamanter från Kongo för ett par år sedan.

Vad man än anser om privata säkerhetsbolag och privatarméer bör man begrunda alternativet. I nio fall av tio handlar detta alternativ om att ingenting sker överhuvudtaget för att hjälpa alla de människor som hamnat i kläm i Afrikas många konflikter.