"Barack Stories" (2): The Genocide Chick

Samantha Power (foto: Walter Chin, Men's Vogue)

EXTRA! SAMANTHA POWER AVGÅR SOM OBAMAS RÅDGIVARE EFTER ATT HA KALLAT HILLARY CLINTON 'ODJUR' I SKOTSK DAGSTIDNING! (AP kl. 17.43)

Denna post har "bumpats upp" från den 1 mars och utvidgats

Samantha Power är ett namn att lägga på minnet - framför allt om senator Barack Obama skulle lyckas med konsten att bli USA:s 44:e president. Det vittnar en del om Obamas taktiska fingertoppskänsla att som rådgivare för utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inte väljagetablerade krafter - à la Madeleine Albright - utan handplocka en person som vunnit sina sporrar inom den akademiska och publicistiska världen.

Fru Power är ett typexempel på en modern akademisk framgångssaga. Hon föddes 1970 på Irland, men flyttade vid nio års ålder till USA. Hon har examina från såväl Yale, som Harvard Law School och arbetade mellan 1993 och 1996 som journalist för bland annat The Economist, The Boston Globe och U.S. News & Word Report, för vilka hon bevakade krigen i det forna Jugoslavien.

Även de som inte tillhör hennes absoluta "fans" (som Krigsbloggen) måste medge att hon som författarinna är en alldeles förträfflig stilist. År 2003 vann hon Pulitzerpriset för sin bok A Problem from Hell. America and the Age of Genocide. Det var också då som hennes smeknamn (öknamn?) myntades: på en bokpresentation introducerade hon sig själv med orden: "Hi, I'm Samantha Power - the genocide chick..." Idag är hon - förutom rådgivare åt senator Obama - innehavare av Anna Lindh-professuren i "The Practice of Global Leadership and Public Policy" vid Harvards John F Kennedy School of Government. Hennes intressen tycks framför allt kretsa kring frågor om mänskliga rättigheter, folkmord och relationen mellan fattigdomsproblem (typ aids) och politisk stabilitet.

Hur skulle då en amerikansk utrikepolitik se ut om fru Powers fick utöva inflytande? Den skulle definitivt bli mer "europeisk". Hon är ingen kategorisk motståndare till att använda militärmakt som ett av utrikespolitikens instrument, men här handlar det om att anända vapenmakt för att förhindra folkmord och humanitära katastrofer (typ Rwanda eller Darfur), och inte om att hävda nationella intressen (typ kriget mot terrorismen). Hon är också betydligt mer skeptisk vis-à-vis Israels säkerhetsintressen än vad som kanske är vanligt inom den amerikanska administrationen (jfr. här hennes reaktion på nyheten att den s.k. "Jeninmassakern", 2002, var en pressanka).

Vad gäller Irak tycks hon dessutom vara anhängare till de - enligt min mening - cyniska och föråldrade rekommendationer som lades fram i Baker-Hamilton-rapporten, 2006. Händelserna under 2007 (under general Petraeus Surge) har gjort det mesta som Iraq Study Group lade fram överspelat, men detta tycks inte ha påverkat fru Powers det minsta.

Hennes recept för Irak består i att koalitionstrupperna bör dras tillbaka inom en 90-dagars period; att inbördeskrig bland olika befolkningsgrupper skall undvikas genom en organiserad befolkningsomflyttning; att Iraks grannländer bör få utökat inflytande i stabiliseringen av Irak, och att västvärlden bör öka flyktingmottagningen från området.

Detta är, enligt min mening, som att försöka släcka eld med fotogen.

Till att börja med finns det ingen praktisk möjlighet att ta hem 15 brigader på 90 dagar. Låt oss säga att president Bush bestämmer sig för att i morgon dag börja ta hem trupperna. På grund av exfiltrationspunkternas kapacitet (fr.a. i Kuwait) och mängden av manskap och materiel skulle denna process ta nästan två år anspråk. Det finns också ett antal moraliska problem vad gäller fru Powers resonemang. Hennes omflyttningsprogram för befolkningen innebär att Förenta Staterna skulle använda sig av etnisk rensning som officiell policy.

Att USA dessutom skall ge ekonomiskt stöd åt Syrien, Iran och Saudiarabien för att dessa länder skall få ett ökat inflytande i Irak innebär att man belönar de som finansierat de insurgentaktiviteter som kostat så många irakiers (och koalitionstruppers) liv. Detta skall också göras över huvudet på den folkvalda Irakiska regeringen, som sannerligen inte vill att Irak skall kontrolleras av grannländer eller få till stånd en etnisk rensning av platser där olika befolkningsgrupper bott tillsammans i flera hundra år. En ökning av flyktingmottagningen här i väst är också problematisk, eftersom Irak behöver just de människor som försökt fly. Vi hjälper nog Irak bäst genom att underlätta för flyktingarna att återvända - inte tvärt om.

Intressant i sammanhanget är att titta på hur personer i Mellanöstern reagerar på perspektivet om en "Power policy" under president Obama. Den libanesiske journalisten - med det icke-arabiska namnet - Michael Young (i artikeln "Harvard Hypocrite"), liksom den irakiske bloggaren Iraqpundit ( i posten "Obama's Power Ranger") är båda kritiska. De anser båda att Samantha Power är så pass blind vad gäller situationen i Irak, att hennes rekommendationer de facto riskerar att befordra något som hon alltid anbefallt den amerikanska administrationen att till varje pris förhindra, nämligen folkmord.

Uppdaterat 7 mars: Man kan konstatera att Samantha Powers - även om hon inte är den "tyngsta" av senator Obamas rådgivare vad gäller militära och säkerhetspolitiska frågor - är en av de närmaste. Tillsammans med den pensionerade flygvapengeneralen Scott Garion utgör hon en i "den innersta kretsen" av rådgivare som Obama ständigt konsulterar - och som i gengäld har "direkt axcess" till honom.

Om det finns några som kanske hyser större misstro mot fru Powers inflytande än andra torde det vara Israel. Noah Pollak på tidskriften Commentarys blogg Contentions har samlat en del av dessa. Hon har bland annat uttryckt en vilja att bryta det ekonomiska stödet till de Israel och relockera resurserna till den palestinska myndigheten.

Hon har också uttryckt sympati för den så kallade Walt-Mearsheimer-rapportens åsikt att en "judisk lobby" skulle utöva ett oproportionerligt stort inflytande på amerikansk utrikespolitik och att "judiska särintressen" på något vis lyckades tubba president Bush att företa invasionen av Irak, 2003. Denna typ av konspiratorisk Israel-kritik ligger inte på något sätt i mittfåran av officiell amerikansk policy och har skapat vissa kontroverser kring hennes person.

Denna kontroversiella sida är något som emellanåt får ganska drastiska uttryck. I dagens nummer av den brittiska tidningen The Scotsman, säger hon apropå Hillary Clintons seger i primärvalet i Ohio i tisdags (4 mars):

We f***** up in Ohio! /.../ In Ohio, they are obsessed and Hillary is going to town on it, because she knows Ohio's the only place they can win. She is a monster, too – that is off the record – she is stooping to anything,"

KORT OM FRU POWERS AVGÅNG: Ett par timmar efter att denna post färdigställts kom alltså meddelandet att Samantha Power blev tvungen att avgå efter sitt uttalande i brittisk press (se ovan).

Redan i går natt skickade såväl Obamas kampanjledning som fru Power ut pressmeddelanden där man bad Hillary Clinton om ursäkt. I Powers meddelande stod det bland annat:

"It is wrong for anyone to pursue this campaign in such negative and personal terms. I apologise to Senator Clinton and to Senator Obama, who has made very clear that these kinds of expressions should have no place in American politics."

Under dagen kontrade Clinton, tillsammans med ett antal demokratiska senatorer med ett eget uttalande, där de fordrade att fru Powers skulle avlägsnas ur senator Obamas stab med omedelbar verkan. Clinton erinrade Obama om en inofficiell överenskommelse som ingåtts vid valrörelsens början och som stipulerar att medarbetare som ägnar sig åt personangrepp skall avlägsnas ur de respektive staberna. Obama lät kort därpå fru Power lämna in sin avskedsansökan.

Det var helt riktigt av senator Obama att låta henne lämna posten. Kampen om vem som skall bli det Demokratiska partiets kandidat är inne i ett intensivt skede och även om huvudkombattanterna gör allt för att behandla varandra respektfullt är det väldigt lätt att medarbetare grips av kampens hetta och gör oförsiktiga uttalanden som kan öka förbittringen mellan de olika lägren.

Risken är att allt kan spåra ur och att en sådan splittring skapas att det blir omöjligt att ena partiet lagom till valet i november. Som påbröd lyckades Samantha Power dessutom förolämpa befolkningen i delstaten Ohio - en nyckelstat i varje presidentval - med sitt olyckliga uttalande. Obama är som en schackspelare som nu har offrat en relativt hög pjäs men för ett viktigare syfte.

Samantha Power är akademiker och journalist och har tydligen inte lärt sig vad alla politiker har vetat sedan hundra år och mer, nämligen att hålla tand för tunga i pressens sällskap. Att inför en brittisk reporter säga att Hillary Clinton är ett "odjur" och därefter flika in att detta var "off the record" är närmast osannolikt naivt.

Sic transit gloria mundi.

Post scriptum: den intresserade kan gärna läsa Magnus Jacobsons "understreckare" i Svenskan, från april 2003 om hennes bok A Problem from Hell. Det har förvisso flutit mycket vatten under broarna sedan artikeln skrevs, men ändå...