Irakiska soldater skänker pengar till offren för bränderna i Kalifornien

Irakiska och amerikanska soldater på basen i Besmaya

Krigsbloggen har just blivit en månad gammal och detta tänkte jag fira med en rörande historia från Irak som ni inte kommer att kunna läsa om någon annanstans än just här.

Medlemmar ur den irakiska armén i Besmaya genomförde under förra veckan en insamling till förmån för offren i de stora skogsbränderna i södra Kalifornien. Gåvan överlämnades under en enkel cermoni på den irakiska armébasen i Besmaya.

Basens föreståndare, överste Abbass, kunde överlämna 1000 dollar till sin amerikanske kollega, överste Darel Maxfield, chef för Multi-National Security Transition Command i området, för vidarebefordran till de drabbade familjerna i Kalifornien.

Pengarna hade samlats in bland irakiska befäl och meniga i Besmaya. I sitt tal framförde överste Abbass att de irakiska soldaterna kände solidaritet med det amerikanska folket på så många vis, och att de inte skulle glömma bort den hjälp som Amerika givit det irakiska folket. Han sade vidare att han kände sig hedrad över att kunna hjälpa till att mildra det lidande som brandkatastrofen måste ha orsakat.

Månadslönen för en irakisk officer är 1000 dollar, under det att en menig tjänar 230 dollar. Arbetsmarknaden i Irak präglas av hög arbetslöshet och de arméanställda har ofta försörjningsansvar för såväl släkt som vänner.

Lita på att denna nyhet inte kommer att skickas ut över TT-wiren.

Länk.

Tolv felaktiga antaganden om dagens krigföring

Roten till allt ont?

Här är en liten lista på tolv olika myter som florerar i dagens debatt vad gäller Mellanöstern och kriget mot terrorismen:

1. Krig kan inte förändra någonting till det bättre
2. Det är omöjligt att segra i dagens krigföring
3. Insurgentrörelser kan aldrig besegras militärt
4. Det finns inga militära lösningar – resultat kan bara uppnås via förhandlingar
5. Att slå tillbaka betyder bara att vi provocerar våra fiender
6. Om vi dödar terroristerna betyder det bara att de förvandlas till martyrer
7. Att använda våld visar bara att vi inte är ett dugg bättre än terroristerna
8. USA har aldrig varit så hatat som idag
9. Genom invasionen av Irak har terroristproblemet förvärrats
10. Om koalitionen lämnar Irak kommer irakierna att själva kunna lösa sina problem
11. Problemen i Mellanöstern har sin grund i Israels ockupation av palestinskt territorium
12. Problemen i Mellanöstern är USA:s och västvärldens fel

Listan är hämtad från novembernumret av American Legion Magazine, där artikelförfattaren, Ralph Peters, går igenom och vederlägger de olika försanthållandena. Peters senaste bok, Wars of Blood and Faith: The Conflicts That Will Shape the 21st Century, är ytterst läsvärd. Mycket nöje...

EXTRA: En intressant utveckling vad gäller den amerikanska opinionen och inställningen till ett eventuellt angrepp mot Irans kärnanläggningar kan spåras om man jämför två opinionsundersökningar. Den ena, som utfördes av Opinion Reaserch Corporation i maj 2007 och publicerades av CNN visade att 63 procent av de tillfrågade absolut motsatte sig ett amerikanskt angrepp, under det att 33 procent ställde sig positiva. I en liknande undersökning som publicerades av Zogby under gårdagen hade antalet negativa sjunkit till 42 procent, medan en majoritet, 52 procent, skulle ställa sig positiva till ett angrepp.

Man kan bara spekulera om orsakerna, men förtroendet för den amerikanska militärens kapacitet torde ha ökat efter petraeusrapporten, liksom medvetenheten om den destruktiva roll Iran spelar såväl i Irak, som i världspolitiken just nu. Det höga förtroendet för krigsmakten kan jämföras med den rekordlåga tilltron till politikerna, vare sig det handlar om president Bush eller den demokratiskt dominerade kongressen.

Vox populi, vox dei

Uppdatering om Pakistan och al-Jazira

Pakistansk gränspolis ur Frontier Constabulary patrullerar Swat (foto: AP)

Ja – det är måndag, så jag nöjer mig med ett par uppdateringar. Om jag får ett par timmar över någon av de närmaste dagarna tänkte jag återkomma med en betraktelse över den märkliga – och på många håll missförstådda – menuett som just nu utspelas i norra Irak mellan USA, Turkiet, PKK och den regionala kurdiska regeringen.

Uppdatering Pakistan: I en betraktelse över läget i Pakistan (20 oktober) hänvisade jag avslutningsvis till rykten om att Pakistan förberedde en storoffensiv mot talibanerna i Northwest Frontier Province. När Pakistan lät deploajera trupper i förstärkt brigadstorlek i Swatdistriket (23 oktober) tänkte jag att denna kanske hade inletts. Jag tänkte vidare att man kanske gjorde rätt som gick in i Swat – där Talibanerna är relativt sett svagare – innan man tog itu med mörkrets hjärta på denna jord: Waziristan. Detta vore också i enlighet med överste David Galulas ”oljefläckstaktik” när det gällde insurgentbekämpning under Frankrikes krig i Algeriet på 50-talet. Men efter en elementär force composition analysis såg man direkt att det inte kunde handla om någon storoffensiv. Pakistan hade nöjt sig med att skicka in paramilitära styrkor och polistrupper med visst luftunderstöd (terrängen lämpar sig hur som helst inte för manöverkrigföring med mekaniserat infanteri). Det handlade om en brigad ur Frontier Corps, två bataljoner Frontier Constabulary och två kompanier Frontier Reserve Police. Dessa andra klassens styrkor tycks inte ha utgjort några större problem för talibanerna i Swat, under ledning den lokale befälhavaren Maulana Qazi Fazlullah. Fazlullah lät utföra åtminstone en blodig självmordsattack (25 oktober) och lät därefter halshugga ett antal poliser för att få mediernas uppmärksamhet. Sedan igår har aktiviteterna kommit av sig och ett informellt eldupphör råder där vi återigen är tillbaka vid staus quo.

Uppdatering al-Jazira: Jag gjorde mig ju lustig över terrorfursten bin Ladins defaitistiska tal till Iraks mujahedin för ett par dagar sedan (23 oktober). Det verkar som om både al Qaida och vi andra har utsatts för ett litet spratt från det arabiska TV-bolaget al-Jazira. Al-Jazira lät sända bin Ladins tal (22 oktober) redigerat på så vis att det nästan lät som om han höll på att ge upp operationerna i Irak helt och hållet. Detta "skämt" med terrororganisationen fick naturligtvis al Qaida-ledningen i Waziristan att fullkomligt tappa koncepterna. Från sin web-plattform al-Fajr ("gryningen") släppte man följande pressmedelande: "Al-Jaziras redaktion har förfalskat fakta och fått talet att framstå som om det riktar kritik mot våra bröder och söner inom al Qaida-organisationen. De fick det att framstå som ett medgivande av deras misstag och som ett avvisande av deras heliga krig.". Vidare fördöms al-Jazira för att de "på det mest skamlösa sätt har valt att ställa sig bakom korsriddarna [vi här i väst] och de som försvarar hycklarna [Iraks regering], gangstrarna [shiamiliserna] och förrädarna [sunnitiska gräsrotsrörelser mot terorrism] i Irak". Om man tittar på talet i dess helhet handlar det framför allt om en diskussion om teologiska spörsmål, utan vidare politiska implikationer. Den helt opålitliga al Jazira valde att skruva budskapet för att få en smaskig nyhet. För första gången måste jag säga att al Qaida har rätt i sin kritik. En fullständig transkription av talet samt fördömandet av al-Jazira finns att läsa på NEFA Foundations hemsida.

Amatörmässigt om Irak i svensk press

En svensk utrikesredaktion diskuterar situationen i Irak

När jag startade denna blogg lovade jag mig själv att inte använda serverutrymme åt att klaga och gnälla över svensk press. Men nu kan jag inte låta bli...

Fakta: Sedan general Petraeus framgångsrika Surge-taktik sattes igång i februari och de tio extrabrigaderna var på plats i somras har våldet minskat till den lägsta nivån sedan insurgentaktiviteterna började ta fart på allvar under 2004 (med undantag för feb 2006). För dem som inte tror mig är det bara att kolla siffrorna på de två (”USA-kritiska”) hemsidor som samlar statistik från kriget vad gäller stupade koalitionssoldater – Iraq Coalition Casualities – och dödade civila – Iraq Body Count.

Till den positiva bilden hör givetvis också den framväxande sunnitiska gräsrotsrörelsen mot terrorism (i al-Anbar och annorstädes), al-Qaidas kollaps, den shiitiska Sadrmilisens vapenvila, den likaledes shiitiska Badrmilisens fredstrevare med sunnitiska grupper, samt framgångarna vad gäller att gripa och neutralisera Iran-stödda s.k. ”specialgrupper” knutna till det iranska revolutionsgardets Quds-styrkor.

Titta bara på den amerikanska debatten: efter den närmast rituella initiala kritiken från demokratiskt håll mot petraeusrapporten förra månaden (10-11 september), har kraven på ett totalt och omedelbart trupptillbakadragande upphört från alla ansvarsfulla parter. Från USA:s nästa president, Hillary Clinton, hörs hoppfulla tongångar, enligt min mening, om att i princip fortsätta ”det långa kriget” i Mellanöstern och Centralasien.

Hur reflekteras detta i svensk press? Jo, genom att ingenting rapporteras överhuvudtaget, med undantag för händelser som i det stora sammanhanget knappast kan beskrivas annat än som pseudonyheter, av typen Blackwaterincidenten eller flygangrepp där civilpersoner råkat komma i vägen. Detta kan givetvis vara av intresse, men man negligerar nogsamt elefanten i vardagsrummet: nämligen att the Surge seems to work.

Frågan är då varför? Förvisso finns det redaktionella bedömningar av vad som har nyhetsvärde – att "allt är okej" är ju inte lika nyhetsmässigt som att "allt går åt helvete". Men detta kan knappast vara fallet i Irak. Den förändrade situationen "på marken" är de facto en revolutionerande händelse, med konsekvenser för såväl regionens som USA:s hela "body politics". Jag tror emellertid att skälet kan sökas till att rapporteringen i huvudsak är hänvisad till TT:s minst sagt otillräckliga bevakning av konfliktzonerna, men också till att man på redaktionerna i så hög grad tycks ha gjort en i huvudsak ideologisk tolkning av att Irak skulle vara USA:s nya Vietnam att man varken kan eller vill se indikationer på vad som strider mot de egna förutfattade meningarna. Bush-hatet (eller vad det nu kan handla om) står i vägen för professionaliteten.

Vad blir då resultatet? Jo, att läsare, lyssnare och tittare lämnas i sticket. En traditionell pressetik handlar om man skall redovisa väsentliga fakta. Om nu detta offras på ideologiernas och önsketänkandets höga altare har den tredje statsmakten abdikerat från sin kanske viktigaste uppgift.

Jag tänker nu göra ett experiment för att se om jag har rätt i min misstro. På UPI-wiren finns nu nyheten att den amerikanska militären har bekräftat att två raketer som avfyrats av insurgenter är av iransk tillverkning, vilket är ytterligare ett tecken på direkt Iransk inblandning i Irak. Här finns också nyheten att ett antal fredsaktivister demonstrerat mot kriget i ett antal amerikanska städer. Den första nyheten är viktig och kan ha betydelse för den fortsatta händelseutvecklingen i Mellanöstern. Den andra nyheten är en pseudonyhet. Den ena nyheten kommer att vara problematisk för redaktionerna eftersom den visar på Iran som den kanske viktigaste destabiliserande kraften i området. Den andra är lite lagom "mot kriget i Irak"...

I morgon skall jag se vad som rapporteras i svensk press. Fortsättning följer.

Update den 28 oktober:

Det blev som jag trodde. Inte ett spår av de iranska missilerna i svenska tidningars webupplagor. Däremot artiklar om "USA på marsch mot kriget" i DN och SvD.

Hopplöst

Storbritannien rustar till sjöss

En konstnärs vision av HMS Queen Elizabeth med sina F-35 B Lightning II

Okej – det är kanske inte direkt amiral Jackie Fischer och Dreadnaught-programmet, men ändå: brittiska Royal Navy har i veckan börjat bygga det första hangarfartyget av Queen Elizabeth-klass. Fartyget, som beräknas vara färdigt 2012, kommer att få sällskap 2014 av systerfartyget Prince of Wales och på så sätt medge Royal Navy en two carrier capacity (dvs att minst en hangarfartygsgrupp alltid är insatsberedd om något av fartygen skulle vara upplagt för reparation e dyl).

Two carrier-doktrinen är det mest effektiva offensiva utnyttjandet av sjöstridskrafter för nationer av Storbritanniens storlek och kommer att ge britterna världens näst största förmåga till maritim power projection efter Förenta Staterna. Britterna kommer med dessa fartyg ha en offensiv förmåga som helt klart överträffar vad Ryssland, Kina eller Indien kommer att ha tillgång till under de närmaste tre decennierna.

Den tidigare brittiska hangarfartygsklassen (Invincible-klassen), var främst konstruerad för defensiva uppgifter, såsom ubåtsbekämpning, inom ramen för de förhållanden som rådde under kalla kriget. Ironiskt nog kom HMS Invincible dock att skära sina främsta lagrar på ett sätt som hon inte var konstruerad för, när hon under Falklandskriget (1982) gav den brittiska expeditionsstyrkan det flygunderstöd som behövdes för att kunna återta Falklandsöarna från Argentina.

Det är glädjande att konstatera att trots det eländiga skick som flertalet europeiska försvarsmakter befinner sig i så har i alla fall de gamla globala aktörerna, Storbritannien och Frankrike, bestämt sig för att öka sina försvarsbudgetar – och framför allt koncentrera sig på att stärka den offensiva förmågan (även Frankrike är i planläggningstagen för att införskaffa ytterligare ett hangarfartyg). Som den förre franske premiärministern Dominique de Villepin sade i samband med 2004-års försvarsbeslut: ”diplomati utan vapenmakt är ett skämt”.

Queen Elizabeth utvecklas av ett konsortium bestående av bland andra brittisk-franska Thales och BAE Systems och beräknas kosta brittiska skattebetalare 3,7 miljarder pund. Deplacementet beräknas till 65 000 ton, längden c:a 1000 fot och räckvidden med konventionella dieselmotorer 10 000 nautiska mil med en hastighet på c:a 25 knop. Besättningen beräknas till 1500 och antalet flygplan till 40 stycken, varav 36 stycken F-35 B Lightning II. Som kuriosa kan man konstatera den originella överbyggnaden med två torn.

Bin Ladin medger bakslag i Irak

Usama bin Ladin: "The Surge is Working"

Jag har fått en del kritiska synpunkter som går ut på att jag tecknar den senaste tidens militära utveckling i Irak i allt för ljusa färger.

Jag tror dock inte det. General Petraeus Surge-modell tycks fungera, vilket har varit svårt för bland annat svenska medier att förhålla sig till. Man arbetar med ett slags standardscenario som föreskriver att invasionen var ett misstag, att situationen är ett blodigt, okontrollerat kaos och att ingenting som den amerikanska militären gör någonsin kan krönas med framgång. När vi nu ser bevis på motsatsen har konsekvensen blivit att Irakrapporteringen i svensk press mer eller mindre upphört – det tycks som om man saknar intellektuell eller moralisk kapacitet att hantera det nya läget.

Dock har den nya situationen uppmärksammats av ingen mindre än Al Qaidas högste ledare Usama bin Ladin. I ett otypiskt uttalande som sändes över den arabiska TV-sändaren al-Jazira i går (22 oktober) beklagade sig den saudiske terrorfursten över den senaste tidens utveckling.

I talet, som försetts med titeln Budskap till Iraks folk, betecknar bin Ladin den militära situationen som ”allvarlig”, framför allt på grund av att sunnitiska insurgenter under senare tid gjort gemensam sak med amerikanska styrkor och vänt vapnen mot den lokala organisationen ”Al Qaida i Mesopotamien”. Han tar vidare upp organisationens rekryteringsproblem och de misstag man har gjort när det gäller att vinna vanliga irakiers förtroende:

”alla människor kan göra misstag, men högst av alla står den som kan erkänna sina misstag. Misstag kan ske under jihad [”heligt krig”] och mujahedin [”gudskrigare”] som är nationens söner kan förvisso göra det som är rätt och det som är fel. De som förbrutit sig mot Guds bud måste ställas inför rätta.”

De misstag bin Ladin hänvisar till handlar förmodligen om den godtyckliga och blodiga maktutövning som AQ-Mesopotamien utövat så snart man tagit makten över ett område. Detta är en av de viktigare orsakerna till att irakiska sunniter har brutit med organisationen. Han beklagade sig också över framväxten av de många sunnitiska gräsrotsrörelserna av typen ”Anbars uppvaknande” som tagit allt större ansvar för lokal säkerhet och fredlig återuppbyggnad, och som samarbetar intimt med den amerikanska krigsmakten (allt detta är fenomen som tidigare tagits upp här på krigsbloggen).

Bin Ladin vädjar nu om enighet om bland de olika irakiska fraktionerna – vilket i sig är remarkabelt. Han har tidigare aldrig nedlåtit sig till att försöka beveka konkurrerande insurgentrörelser på detta vis. Det är lite grann som om internationella Hells Angels skulle vädja om uppslutning från Bandidos lokala prospectklubbar... Då har något hänt. Att han dessutom återigen väljer att gå ut över al-Jazira – och inte via webben, vilket han gjort under senare år – tyder på att han absolut vill nå ut till den arabiska allmänheten och inte medier i väst (antalet personer med tillgång till Internet i arabvårlden uppgår annars bara till ynka 1,5 procent).

Den gamle på berget tycks alltså klart bekymrad över den nya andan bland sunniterna, där stamlojaliteter och lokala sammanhang åter har blivit viktiga, men där det vidare syftet handlar om att bibehålla ett sunniarabiskt inflytande i ett fredligt och enat Irak. Detta är givetvis ett allvarligt hot mot AQ:s ideologi om global jihad, där Irak är tänkt att utgöra den främsta frontlinjen mot den icke-muslimska världen. Han varnade därför irakierna för ta’assub, ett teologiskt begrepp som närmast kan översättas med ”överdriven grupptillhörighet”, dvs att se nationen, stammen och lokalsamhället som viktigare än det universella kalifatet. General Petraeus "algeriska strategi" (inspirerad av gamla franska kolonialkrigare från 50-talet, som överstarna Daniel Galula och Roger Trinquier) att engagera lokalbefolkningen så mycket som möjligt, är helt enkelt ett dödligt hot mot terroristerna i Irak.

Man bör nog inte hysa några tvivel om ljudbandets äkthet – man kan kritisera al-Jazira för mycket, men de har aldrig sänt ett bin Laden-band som inte har varit äkta. Ovanlig är dock den pessimistiska tonen och den uppriktiga oron över de många bakslag som al Qaida genomlidit. Detta är det bästa betyg general Petraeus kan få.

Läs mer på al-Jazira här, på FOX News här och Yahoo här. Jämför gärna med SvD:s eller SDS:s eliptiska TT-telegram här och här.

”Nothing good ever comes out of Waziristan...”

Talibaner förbereder sig för strid i Waziristan, Pakistan

Min farmors kusin, Sir Geoffrey Prior, var Storbritanniens siste guvernör över Baluchistan i dåvarande Brittiska Indien (numera Pakistan). Han hade ett kryptiskt talesätt som jag inte har begripit förrän under senare år: ”Nothing good ever comes out of Waziristan...” Så sant. Talibanernas dramatiska självmordsattentat mot Pakistans tidigare primiärminister, Benazir Bhutto, nu i torsdags, riskerar att skymma något som jag ser som mycket viktigare än att 150 fullkomligt oskyldiga människor mördades, nämligen den senaste tidens militära utveckling i Northwest Frontier Province (i vilken Waziristan ingår).

Händelserna i Waziristan har direkt inflytande på vad som sker i Afghanistans sydöstra, pashtundominerade delar, och alltså indirekt även på den FN-sanktionerade ISAF-operationen i vilken även svensk trupp deltar. Utifrån ett perspektiv om ett globalt krig mot terrorismen (”det långa kriget”, som västvärldens militärer kallar det) kan man knappast tillåta sig att skilja de båda krigsskådeplatserna åt. Ju starkare talibanerna lyckas konsolidera sin makt över Waziristan, desto större problem kan de skapa i Afghanistan. Frågan är ens om man kan skilja ut Irak från dessa pashtuntalande gränstrakter i Centralasien: i takt med att al Qaida går mot sin undergång i Irak slussas allt fler internationella jihadister över till Waziristan, där organisationen skyddas av talibanrörelsen. Här har terrororganisationen fått en fristad i sin dubbla kamp mot såväl Afghanistans folkvalda regering, som mot Pakistans militärregim.

Den närmaste bakgrunden är följande: USA har i princip avhållit sig från att företa några ”hot pusuits” över gränsen till Pakistan sedan Operation Enduring Freedom tog sin början i Afghanistan, den 7 oktober, 2001. Förutsättningen var att den pakistanska krigsmakten måtte ta sitt ansvar och – efter förmåga – söka neutralisera al Qaida (och talibanerna) på sin sida gränsen. Detta har man misslyckas med, och huruvida detta beror på bristande vilja eller bristande resurser skall jag låta vara osagt. I stället har radikalislamisterna genom åren lyckats befästa sina positioner och successivt öka trycket mot Afghanistan och koalitionsstridskrafterna. Waziristan har idag förvandlats till ett salafistiskt emirat, med en ytterst slagkraftig armé under Baitullah Meshud – talibanernas militäre befälhavare – och med en ekonomi som blomstrar genom opieproduktionen. Meshud, liksom Siraj Haqqani, är namn vi bör lägga på minnet. De utgör den nya generationen ledare inom talibanrörelsen och det är typiskt att det var Meshud – och inte mulla Omar – som hotade att mörda Benazir Bhutto, så snart hon satte sin fot på pakistansk mark.

Den pakistanska regeringens taktik har trots martialiska utfästelser mest bestått i eftergiftspolitik. Senast i början av september i år träffades ett avtal där Pakistan förband sig att dra tillbaka sina trupper i området i utbyte mot att talibanerna skulle upphöra med gränskränkningar och skicka hem alla utländska jihadister. Avtalet var knappast ens värt pappret det skrevs på. Så snart regeringsstyrkorna dragit sig tillbaka upprättade islamisterna en skuggregering, införde sharia, öppnade rekryteringskontor, började beskatta befolkningen och intensifierade räderna in i Afghanistan.

När talibanerna vägrade släppa ett helt kompani pakistanska skyttesoldater, som tagits som gisslan i närheten av Ahmad Khel, tycks dock regeringens tålamod ha brustit. Den 5 oktober påbörjades en offensiv omfattande en infanteribrigad understödd av artilleri och attackhelikoptrar av typ Cobra. Häftiga strider rasade under ett par dagar i området kring Nordwaziristans huvudstad Mir Ali, men trots relativt höga förluster (c:a 300 man) uteblev resultaten. Den 9 oktober sattes attackflyg in mot talibanställningar, förmodligen med främsta syfte att höja moralen hos de egna. Attackerna verkar dock ha varit illa koordinerade och resulterade i att c:a 50 000 människor ur civilbefolkningen tvangs fly området. Den 11 oktober intog Meshud en pakistansk bas i närheten av Lahda i Sydwaziristan, samtidigt som man lät sin gisslan paradera i närvaro av journalister från BBC:s urdusändningar, under hot att de skulle mördas om inte Pakistan avbröt offensiven. Detta fick militärerna i Pakistan att falla till föga och sedan den 12 oktober råder, enligt regeringens representant Ali Jan Orakzai (guvernör i Northwest Frontier Province), i praktiken eldupphör. Man säger sig nu vilja söka en ”politisk” lösning.

Vad blev då resultatet av dessa händelser?

Till att börja med har talibanerna ytterligare stärkt sitt grepp över Waziristan. Tentaklerna har dessutom sträckts ut till andra delar av Northwest Frontier Province: Swat, Shawal och Mohmand lyder i praktiken under talibanerna. Att man till yttermera visso inte drar sig för att genomföra attentatet mot Benazir Bhutto visar med all önskvärd tydlighet vad ett nytt fredsavtal kommer att innebära. Jag antar att general Musharraf anser det vara fullkomligt Scheiβ egal huruvida fru Bhutto lever eller är död (jag förmodar att han skulle föredra det sistnämnda), men händelsen är framför allt ett tecken på respektlöshet: militären har nu förlorat ansiktet. En fredsuppgörelse kommer dessutom att leda till att attackerna mot Afghanistan kommer att fortsätta – talibanrörelsens främsta mål har alltid varit att återta kontrollen över detta land.

Vad skall man göra?

Pakistan har svårigheter att besegra talibanerna militärt såsom man har valt att lägga upp sin strategi. Man vill heller inte acceptera närvaro av utländsk trupp på egen mark, vilket hade inneburit att CENTCOM hade kunnat leda och koordinera operationerna på båda sidor gränsen. En möjlighet är naturligtvis att västmakterna kopierar Surge-modellen från Irak i Afghanistan, vilket skulle fordra en truppförstärkning i storleksordningen 30.000 man (c:a tre divisioner). Här måste naturligtvis USA dra huvudlasset, men i takt med att brittiska trupper frigörs från Irak kan dessa överföras till Centralasien spela en viktig roll (här skulle åtminstone två brittiska brigader behöva sättas in).

Dock ligger Waziristan kvar där det ligger och en kopiering av fransmännens ”Moricelinje”, som så framgångsrikt lyckades förhindra förstärkningar att nå FLN-terroristerna under algerietkriget, kan knappat upprepas i den afghanska bergsterrängen. Alltså återstår två alternativ. Det första är att västmakterna i händelse av en lyckad pacificering av de afghanska gränsprovinserna bestämmer sig för att skriva av Pakistan som allierad och gå in med egen trupp i området. Det andra är att den pakistanska regeringen äntligen förmår läsa skriften på väggen och ta tag i problemet själv. Här är frågan om man har resurserna och viljan.

Vad gäller det senare cirkulerar emellertid just nu rykten om att man faktiskt förbereder en storoffensiv mot talibanfästena i Waziristan. Den ofta välinformerade, men alltid konspiratoriskt lagde Syed Saleem Shahzad har en intressant artikel i Asia Times, som pekar just åt detta håll. Andra artiklar i sammanhanget kan läsas i The Long War Journal, i Daveed Gartenstein-Ross emminenta artikel i Weekly Standard och på Bengt Albons svenska Utrikesblogg). Timingen vore i sådana fall utmärkt: med al Qaida på flykt i Irak är läget som bäst för ett slag mot deras huvudfästen i Waziristan. Våld löser som bekant inte alla problem – men man kan i varje fall konstatera att det löser de flesta.

Putin i Teheran: Cold War Redux

Såta vänner: Mahmud Ahmadinejad och Vladimir Putin

Den ryske presidenten Vladimir Putins inbjudan till Irans president Mahmud Ahmadinejad, nu i förrgår, att besöka Moskva är bara det senaste tecknet på att vi 16 år efter Sovjetunionens fall ser ett Ryssland som allt mer börjar orientera sig i banor som erinrar om det kalla kriget. Det gamla mönstret – att se ”USA-imperialismen” som den stora fienden – kultiveras av det militära och politiska etablisemanget, och delas givetvis också av breda lager inom den ryska befolkningen. Kanske handlar det om ett sätt att ge regimen legitimitet? I en värld där Ryssland tros omgiven av fiender är det måhända lättare att acceptera den styrande politiska klassen (till stor del bestående av tjänstemän ur det forna KGB) i rollen av nationens väktare.

Putin har knappast försatt någon möjlighet gå på tvärs mot amerikanska utrikespolitiska intressen. Förra veckans möte i Moskva mellan å ena sidan Putin, utrikesminister Sergej Lavrov och vice premiärminister Sergej Ivanov, och å den andra USA:s utrikesminister Condoleezza Rice och försvarsminister Robert Gates präglades av småaktiga nålstick från ryssarnas sida. Man tvang den amerikanska delegationen att vänta i 40 minuter på Putins ankomst (den diplomatiska motsvarigheten till en spottloska), och under presskonferensen gick Putin direkt ut med sin osakliga kritik av installationen av komponenterna till den amerikanska missilskölden i Tjeckien. Putin har redan tidigare hotat med att omprogrammera ryska kärnvapenmissiler i riktning Västeuropa om missilskölden byggs ut, liksom att säga upp såväl avtalen om begränsning av medeldistansrobotar, som begränsningen av konventionella stridskrafter i Öst- och Centraleuropa.

Putins västfientlighet är dock speciellt uttalad så snart diskussionerna kommer in på Iran och Mellanöstern. Tillsammans med Kina gör man allt för att förhindra en effektiv approch i frågan om Irans kärnprogram i FN:s säkerhetsråd. Trots att man tidigare har gått med på införande av vissa (urvattnade) sanktioner, kan den formella inbjudan av Ahmadinejad till Moskva inte tolkas som något annat än ett försök från Putin att spoliera de amerikanska försöken att isolera den iranska teokratin. När Putin talade på en konferens med de stater som gränsar till Kaspiska havet i tisdags (9 oktober) varnade han USA för att utföra ett militärt angrepp på Irans kärnanläggningar och tillsammans med ledarna för Azerbajdzjan, Kazakstan och Turkmenistan gjordes ett principuttalande till stöd för Irans ”rätt” till fredlig utveckling av kärnenergi.

Som om inte detta räckte har Ryssland försett Syrien med luftvärnssystem av typerna Strelets och Pantsir S1E, varav delar av det senare skall vidareexporteras till Iran under 2008. Under förra sommarens Libanonkrig säkerställde israeliska armén dessutom bevis på att ryska pansarvärnssystem av typerna Kornet E och Metis M på något sätt hamnat i terrororganisationen Hizbollahs ägo. Markeringarna på beslagtagna vapen tydde på att det rörde sig om sådana som exporterats till Syrien. Vidare har Ryssland också bjudit in ledaren för terrororganisationen Hamas väpnade gren, Khaled Meshal (f.n. i exil i Syrien), inte mindre än två gånger. Allt detta i kombination med försök att destabilisera folkvalda (och västvänliga) regimer i Georgien och Ukraina, hot om att använda olje- och naturgasresurser som ett påtryckningsmedel, samt hotfulla utfall mot EU-stater som Estland och Polen bådar sannerligen inte gått för framtiden.

Det bästa vore naturligtvis för västmakterna att sätta ned foten – men ett politiskt splittrat och militärt svagt EU, där undfallenhetsreflexen numera verkar sitta i ryggmärgen är sällsynt illa rustat för denna uppgift. Återigen måste vi i Europa lita till USA för försvaret av våra egna intressen. Vi tenderar alltför lätt att glömma de gamla romerska visdomsorden: Si vis pacem, para bellum...

Minskat våld skapar kris i den irakiska begravningsbranschen

Soldater ur 2 brigaden ("Black Jack"), 1 amerikanska kavalleridivisionen patrullerar världens största begravningsplats i Najaf, 2006.

Nu kan motståndare till kriget i Irak få något nytt att hetsa upp sig över: framgångarna med general Petraeus truppförstärkningar och taktikomläggning ("the Surge") har minskat dödandet så pass att det uppstått en kris i begravningsbranschen.

En rapport från McClatchy Newspapers Washington Bureau, försedd med den obetalbara rubriken: As Violence Falls in Iraq, Cemetery Workers Feel the Pinch, beskriver fenomenet i detalj.

Det handlar här om situationen på vad som mycket väl kan vara världens största begravningsplats, Wadi as-Salam ("fridens dal") i shiiternas heliga stad Najaf. Här finns miljoner muslimer begravda sedan slutet av 600-talet. Najaf anses nämligen härbärgera stoftet av imamen Ali, grundaren av den shiitiska sekten. Skälet till begravningsplatsens popularitet är den vida spridda föreställningen att den som begravs här kommer att få självaste Ali som ett slags försvarsadvokat på Den yttersta domens dag.

Wadi as-Salam knyter tusentals entreprenörer i begravningsbranschen till sig. I kölvattnet av general Petraeus framgångsrika "Surge" har dock antalet begravningar minskat med en tredjedel och konsekvensen för alla dödgrävare, recitatörer, liktvättare, försäljare av svepningar etc, har blivit en drastisk inkomstminskning.

Dhurgham Majed al-Malik, 48, vars familj varit i branchen i generationer, säger att antalet likbilar som dagligen anländer till Wadi al-Salam har minskat från 6500 i våras, till c:a 4000 efter the Surge.

Basim Hamid, 30, som livnär sig på att tvätta liken innan de sveps, tänker tillbaka på bättre tider:

"Visst är det så att jag blir glad när antalet döda ökar, precis som alla andra här. Det har att göra med att vi tjänar mer pengar. Mitt arbete är beroende av att folk dör".

Ett tröstens ord till vår vän Basim är givetvis att vi alla kommer att dö en vacker dag... (läs mer här)

Sverige äger hundturken efter cyber-lepanto

Lennart Torstenssons efterföljare i cyberrymden

Strider äger ju som bekant inte längre rum enbart till lands, till sjöss och i luften – utan även i cyberrymden. Turkiska hackare har tilsammans med bland annat ryska, vitryska och bulgariska varit något av en plåga på nätet sedan flera år. Det handlar om allt från pojkstreck och sabotage, till ren brottslig verksamhet.

Det var inte helt förvånande att debatten kring Lars Vilks rondellhundar skulle få fanatiskt muslimska turkars blod i svallning. Hämnden mot Sverige bestod i ett antal hackerangrepp mot svenska webhotell, under oktober månad. Man har lyckats radera ett tusental hemsidor (framför allt tillhörande svenska småföretag) eller redirectat dem till hemsidor som spelat gnällig arabisk musik, visat bilder på svärd och halvmånar, eller haft texter om att islam är sanningen, att alla judar skall dö, osv, osv..

Så här i efterhand kan man konstatera att det turkiska angreppet var tämligen primitivt genomfört. Man har helt enkelt utnyttjat de svenska webservrarnas mjukvaru-exploits och det faktum att billiga hotell inte alltid varit uppdaterade med den senaste generationen patches. Men det svenska motangreppet lät icke vänta på sig – och nu fick sig turkarna en ordentlig läxa i hur hackerslipstenen skall dras. I en ultrasofistikerad operation i lördags lokaliserade våra tappra gossar ett diskussionsforum där flera av turkhackarna fanns registrerade. Därifrån stals databaser med användarnamn och lösenord till samtliga av forumets medlemmar. De svenska hackarna tog sedan kontroll över turkarnas hemsidor, hotmailkonton och msn. På hemsidorna lade man bland annat upp lustiga pornografiska bilder på profeten Muhammed samt den turkiske landsfadern Kemal Atatürk. De svenska hackarna förstörde så mycket de bara kunde och skickade därefter mail och msn över de drabbades adressregister för att sprida information om triumfen till deras kontakter.

Skälet till detta straff var att de turkiska hackarna ju inte har brytt sig om att svenska småföretag faktiskt inte har haft någonting med Lars Vilks rondellhundar att göra. Vad man kan konstatera är också att svenska hackare tillhör världseliten och att de turkiska mest liknar vad kärringen sade som klippte grisen: ”mycket skrik för lite ull” – remarkabelt är nämligen att ett flertal av de skändade turkiska hemsidorna ännu efter fyra dagar inte har återställts, samt att det turkiska diskussionsforumet fortfarande ligger öppet för angrepp (om ni vill se en skärmdump på hur en tokmuhammedansk turksida ser ut efter skändning så titta här)

Ni som vill hacka turkar kan alltså göra följande:

Gå in på websidan ayyildiz.org. Det är ett forum för turkiska hackare där de visar upp vilka sidor man lyckats förstöra och där det också diskuteras tekniker för att kunna förstöra så många websidor som möjligt. Lösenorden är krypterade med MD5 och har dessutom blivit saltade, men alla salts finns med i nedanstående förteckning och man kan använda programmet PasswordsPro för att knäcka dessa. Turkarnas användaruppgifter finns listade på följande adress:

rapidshare.com/files/62103297/Ayyildiz.txt.html

Så här är uppgifterna i filen strukturerade:

ID<::>användarnamn<::>e-post<::>IP<::>lösenord (krypterade med MD5 + salt)<::>salt

Tråkigt i sammanhanget är de svenska mediernas reaktioner. Istället för att vara stolta över våra svenska gossar, så ojjar man sig och gnisslar tänder och tycker att det bästa vore att Sverige helt enkelt vek ned sig (typisk är Svenska Dagbladets gnällalster som finns att läsa här).

Jag är emellertid glad över att mandom, mod och morske män finns i gamla Sverige än... Kanske kommer vi i framtidens skolor inte bara att lära oss namnen på Gustav Adolf, Lennart Torstensson och Johan Banér, utan även på cyberfältherrar som NinjaHaxxOrz.

Väl kämpat, pojkar. Hundturken har just fått sin värsta käftsmäll sedan kalabaliken i Bender.

Talibaner spränger jättebuddha i Pakistan

Buddhan i Swat

En tråkig förlust i samband med den senaste tidens strider mellan talibaner och regeringstyrkor i Pakistans North-West Frontier Province kunde konstateras i torsdags (11 oktober). Det handlar om den nio meter höga buddhareliefen i Swatdistriktet. Efter de jättelika statyerna i Bamyan, som sprängdes av afghanska talibaner strax före terrorattentaten i New York, 2001, räknades Buddhan i Swat som världens största.

Under hela hösten har fanatiska muslimer gjort upprepade försök att förstöra det jättelika konstverket, men inte förrän nu tycks man ha lyckats. Statyn tros ha färdigställts under 700-talet och vittnar om det buddhistiska Gandharariket som en gång dominerade området. Sedan islams intrång på 1000-talet har områdets buddhistiska karaktär successivt försvunnit och redan under 1500-talet höggs Buddhas ansikte bort, på grund av det muslimska bildförbudet.

Detta senaste nidingsdåd är ett led i radikalislamisternas systematiska program att utplåna allt som kan uppfattas som jahilija, det vill säga kulturuttryck som vittnar om civilisationer som existerade före profeten Muhammed. Man kommer osökt att tänka på händelserna i Kabul under februari 2001, då hundratals talibaner gick från rum till rum i stadens olika muséer för att förstöra allt som fanns i deras väg.

Jag ämnar återkomma med en betraktelse över läget i Pakistan, inom kort...

Ett förändrat Irak

Victor Davis Hanson

Krigshistorikern och professorn i klassiska språk, Victor Davis Hanson har en atikel i senaste numret av National Review Online som jag tycker summerar läget i Irak relativt väl:

Iraq for most Americans is now a toxic subject — best either ignored or largely evoked to blame someone for something in the past.

Any visitor to Iraq can see that the American military cannot be defeated there, but also is puzzled over exactly how we could win — victory being defined as fostering a stable Iraqi constitutional state analogous to, say, Turkey.

But war is never static. Over the last 90 days, there has been newfound optimism, as Iraqis are at last stepping forward to help Americans secure their country.

I spent last week touring outlying areas of Baghdad and American forward operating bases in Anbar and Diyala provinces, talking to Army and Marine combat teams and listening to Iraqi provincial and security officials.

Whether in various suburbs of Baghdad, or in Baqubah, Ramadi, or Taji, there is a familiar narrative of vastly reduced violence. Until recently, the Americans could not find enough interpreters, were rarely warned about landmines and had little support from Iraqi security forces.

But now they are being asked by Iraqis in the “Sunni Triangle” to join them to defeat the very terrorists the locals once championed. Anbar, a province that just months ago was deemed lost by a U.S. military intelligence report, is now in open revolt against al Qaeda.

Why the change?

Officers offered a number of theories. The surge of American troops, and Gen. David Petraeus’s risky tactics of going after the terrorists within their enclaves, have put al Qaeda on the run. Likewise, in the past four years, the U.S. military has killed thousands of these terrorists and depleted their ranks.

Sunnis — angry over their loss of power to the historically discriminated-against Shiites — discovered their al Qaeda allies to be worse than their Shiite rivals. We forget that jihadists drew in not merely religious fanatics but also repulsive common criminals and psychopaths who extort, butcher, and mutilate innocents.

Iraqis of all tribes and sects are also growing tired of the nihilistic violence that is squandering the opportunity for something better than Saddam’s rule. The astronomical spike in oil prices has resulted in windfall profits of billions of dollars for the Iraqi government — and with it the realization that Iraq could someday become a wealthy advanced state.

Iraqis told me that their widely held fear that Americans are going to leave soon has galvanized Sunnis to finally step up to secure their country or face even worse chaos in our absence.

The result is that ordinary Iraqis are increasingly willing to participate in local government and civil defense. Such popular engagement from the bottom up offers more hope than the old 2003 idea that a democratically elected government could simply mandate reform top down from their enclaves in the Green Zone.

So we are at yet another turning point in the constantly changing saga of Iraq. On this recent trip to Iraq, I rode on highways that just a few months ago were nearly impossible to navigate without being blown up by improvised explosive devices. Soldiers now train Iraqi security forces as often as they fight terrorists.

But there is also a new sense of urgency on the part of the military that Iraqis must seize this new opportunity before it fades. Unless the Shiite-dominated Iraqi government steps up to reconcile with the Sunni provinces and begins funding social services, the insurgency will only rekindle.

The Iraqi army must be freed up to police its porous borders with Iran and Syria. That’s impossible without a national police force inside Iraq’s cities that is both competent and law-abiding. So far the police are not quite either.

The Shiite community must appreciate that it has won the political struggle and finally achieved political power commensurate with its numbers. This majority must now take on Shiite death squads and their sympathizers inside the Iraqi government. Otherwise, an intolerant Shiite-run Iraq will either become a pawn of Iran or fight a perpetual war with the country’s Sunni provinces.

Meanwhile, the American military, after four years of hard fighting in Iraq, is strained, its equipment wearing out. America’s finest citizens, fighting for an idealistic cause that has still not been well explained to the American people, continue to be killed by horrific murderers.

If the unexpectedly good news about the surge has given Gen. Petraeus another six months to improve further the situation, the political debate at home has changed only from “Get out now!” to “Victory still isn’t worth the cost in blood and treasure.”

Lost in all this confusion over Iraq is the fact that about 160,000 gifted American soldiers are trying to help rebuild an entire civilization socially, politically and economically — and defeat killers in their midst who will murder far beyond Iraq if not stopped.

© 2007 TRIBUNE MEDIA SERVICES, INC.

"The Law East of Euphrates"

Snuten i al-Majed - så bygger man en civilisation från grunden (foto: Michael Totten)

Som den franske översten David Galula hävdade i sina skrifter om insurgentbekämpning (byggda på egna erfarenheter från algerietkriget på 1950-talet), handlar det framför allt om att få in tre viktiga saker i lokalbefolkningens hjärnor:

1. Vi är här; vi upprätthåller säkerheten så att ni kan sköta era jobb, så att era fruar kan gå oantastade på gatan och så att era barn kan gå i skolan.

2. Det är klart att ni är rädda såväl för insurgenterna, som för oss; men vi lovar: går ni emot oss har ni mycket mer att frukta än om ni är på vår sida - vi har pengarna, vi har lagen, vi har vapnen.

3. Vi tänker inte ge upp. Vad än rebellerna gör kommer vi inte att sticka svansen mellan benen och dra härifrån. Vi är så rika, mäktiga och goda att det inte finns någonting som kan få oss att lämna en plats som vi väl har tagit i besittning.

Ovanstående punkter är insurgentbekämpningens ABC. För amerikanernas vidkommande handlar det om att man framför allt måste fokusera på punkt 3: uthållighet.

Clausewitz sade att "Der Krieg ist ein Akt der Gewalt, um den Gegner zur Erfüllung unseres Willens zu zwingen" och den brittiske historikern Niall Ferguson antydde samma sak när han hävdade att USA är "an empire with an attention deficit disorder" - och inget verkar mer sant, än när man tittar på de demokratiska presidentkandidaterna just nu. De flesta talar faktiskt om att "dra tillbaka trupperna så snart som möjligt", vilket är något av det sämsta man kan göra i en insurgentsituation. Följande kommer att ske:

1. Den minoritet som aktivt stöder insurgenterna repar mod och kan börja terrorisera befolkningen för att tilltvinga sig ekonomiskt och politiskt stöd.

2. Den stora befolkningsmajoritet som är fence-sitters, och väntar ut resultatet mellan insurgenter och insurgentbekämpare kommer börja luta åt insurgenternas håll som ett slags försäkring för att inte bli mördade när väl de rättsvårdande instanserna drar sig tillbaka.

3. Den befolkningsminoritet som var emot insurgenterna redan från början måste börja tänka på att fly, tillsammans med släkt och vänner.

Vad de demokratiska presidentkandidaterna gör just nu i USA är tyvärr något av det mest ansvarslösa man kan tänka sig för såväl irakierna, som - vilket är det viktigaste av allt - de egna trupperna. Jag tror säkert att våra demokratiska vänner är människor präglade av god vilja som inte vill sin nästa något ont - men resultatet av deras dividerande får som tråkig bieffekt att människor som inte hade behövt dö måste sätta livet till.

Det amerikanska presidentvalet ligger dock ett stycke fram i tiden, så i detta nu intresserar jag mig mest för den process i Irak som handlar om att skapa ordning - och inte bara militärt, utan också civilt - så att livet kan gå sin gilla gång.

Läsvärt i detta sammanhang är Michael Tottens artikel om "snutarna i al-Majed": det är så här det går till att bygga ett samhälle från grunden. Mycket nöje, gott folk...

Al Qaidas sista fästen under attack

Misstänkta fordon utanför Samarra, Salahadinprovinsen, genomsöks av soldater ur 1 brigaden ("Bastogne"), 101 luftlandsättningsdivisionen, 2007.

Efter att ha förlorat kampen om al-Anbar- och Dyalaprovinserna (samt de flesta av Bagdads förorter) koncentrerar al Qaida nu sina angrepp mot sunniter beredda att samarbeta med den lagliga regeringen i Salahadinprovinsen, där gräsrotsrörelsen mot al Qaida ännu är i sin linda och därför svagare organiserad.

Två självmordsbombare slog under gårdagen till mot den lokala polisen, liksom ledaren för medborgarorganisationen ”Salahadins uppvaknande”, Hamad al Jubouri. Åtta personer lär ha dödats och ytterligare 16 personer skadats i attentaten, varav ett riktades mot den moské som fungerat som centrum för motståndet mot AQ. Jubouri undkom dock oskadd.

“Salahadins uppvaknande” bildades i maj och har sedan dess utsatts för upprepade attacker från den globala terrororganisationen. Den 4 oktober dödades exempelvis organisationens näst högste chef, shejk Muawija Jebara, i ett sprängattentat.

Som läget är nu utgör Salahadin ett av AQ:s absolut sista fästen i Irak. Organisationen är fortfarande stark i och kring städerna Samarra, Tarmija och Baiji, men befinner sig under kontinuerlig press från amerikanska och irakiska säkerhetsstyrkor som utför dagliga räder i området.

Om mönstret från al-Anbar upprepas även i Salahadin torde AQ vara slut som operativ kraft om ungefär tre veckor. Där lyckades terroristerna mörda medborgarorganisationens ledare, shejk Abu Risha, på ramadans första dag, men resultatet blev dock det omvända mot vad AQ hade hoppats: mordet stärkte motståndet mot al Qaida bland befolkningen.

Milstolpar i den västerländska krigskonsten (1)

Jan Zizka (c:a 1360-1424)

Eftersom det är lugnt i världen idag tänkte jag lyfta fram en militär innovation som kom att bli bestående i den västerländska krigskonsten – nämligen det mobila fältartilleriet.

Införandet av krut, kulor och kanoner, från och med slutet av 1300-talet, revolutionerade krigskonsten. Framför allt blev det dyrare att föra krig – bronskanoner och befästningar kapabla att stå emot artillerield (s k trace italienne) kostade pengar och fordrade yrkesutbildat (och avlönat) folk för att kunna skötas.

Men alla innovationer var inte dyra och kom ändå att prägla krigskonsten ända in i våra dagar. Det visade de böhmiska husiterna. Husiterna var ett slags ”proto-protestantisk” reformrörelse som började växa fram i Böhmen efter Jan Hus avrättning, 1415 (hans sista ord, pravda vitezi, "sanningen segrar", är det motto som idag pryder Tjeckiens riksvapen). Rörelsen krävde social rättvisa och vände sig mot vad man uppfattade som den katolska kyrkans makt och förfall. Rörelsens centrum var staden Tabor i södra Böhmen som husiterna grundade som ett slags idealsamhälle, 1420.

Till husiterna anslöt sig folk från det böhmiska samhällets alla skikt och framför allt tjeckisktalande slaver. Rörelsens krav formulerades i de ”Fyra Pragartiklarna”: friheten för alla att predika Guds ord, friheten att ta emot nattvarden även utan konfirmation, förbud mot prästerskapets världsliga makt och lika straff för dödssynderna oavsett samhällsklass.

Påven och Böhmens kung Sigismund försökte med vapenmakt bryta husiternas inflytande genom att upprepade gånger utlysa ”korståg” mot anhängarna, men dessas moderna och effektiva krigsföring, under ledning av den legendariske Jan Zizka, kunde dock stoppa dessa försök.

Till att börja med avskaffade man det dyrbara kavalleriet. I den nationalistiska och egalitära anda, som sedermera skulle prägla den protestantiska reformationen, kom alla soldater att tjäna som tungt infanteri, sida vid sida. En innovation av Jan Zizka var användandet av vagnborgar – ett slags mobila stödjepunkter bestående av hästdragna kärror som på kort tid kunde sättas upp och tjäna som försvar mot fientligt rytteri. Vagnarna kunde också användas offensivt – nästan som stridsvagnar – för att bryta upp fiendernas linjer, vilket Zizka också gjorde då hans här hade omringats av fiender vid Kuttenberg (tjeck. Kutna Hora) i december, 1421.

Användandet av vagnar ledde även till andra innovationer: husiterna var de första som använde fältartilleri på ett systematiskt sätt. Vagnarna kunde helt enkelt användas för att transportera kanonerna från punkt till punkt. Väl framme lastades de av på ett slags ställningar och kunde påbörja eldgivningen inom ett par minuter. Framförallt användes detta artilleri mot trögrörliga fientliga formationer, såsom belägringstrupper eller infanteri som avancerade i slutna formeringar i svår terräng, men dess bestående värde utgjordes av att artilleriet sedan dess kunde fungera som ett taktiskt integrerat vapenslag på samma vis som vi ser det idag.

Lepantodagen, den 7 oktober

Slaget vid Lepanto, 1571

Den 7 oktober är min födelsedag och jag tänkte passa på att skriva lite om vad som hände denna dag år 1571. Då hade den muslimska världen, under ledning av den turkiske sultanen, dragit samman en jättelik flotta för att sopa bort de små och splittrade europeiska sjömakterna från Medelhavet. Detta var ett förspel till en invasion av Västeuropa, som påven Pius V förgäves försökte varna kristenheten för.

Endast Don Juan av Österrike – den spanske kungens oäkte son – hörsammade kallelsen. Närmast mirakulöst lyckades denne 25-årige man dra samman en koalition, kallad "den Heliga ligan", bestående av krigsfartyg från Spanien, Kyrkostaten, malteserorden och handelsrepublikerna Venedig och Genua. Hans taktik – som välsignades av påven – blev att utföra ett preventivslag: den ottomanska flottan skulle krossas innan den hunnit lämna grekiskt vatten.

Don Juan spelade på den vrede som fanns bland flera medelhavsstater vad gällde turkarna. Ta venetianarna till exempel: den venetianske befälhavaren över Famagusta, Marcantonio Bragadino, hade just kapitulerat för den turkiska övermakten på Cypern och utlovats fri lejd tillsammans med sina soldater. Istället togs han till fånga, fick näsan och öronen avskurna och tvangs krypa som en hund framför de muslimska soldaterna. Därefter hudflängdes han, skinnet fylldes med halm och i uppstoppat skick skickades hans kropp till Konstantinopel. Tusentals av hans vapenbröder slaktades på platsen eller gjordes till galärslavar.

Även andra hade skäl att känna agg. Under decennier hade muslimerna, i kraft av sin militära överlägsenhet, gjort ständiga räder mot Europas kuster; de hade plundrat städer och byar och för bort befolkningen i slaveri. I själva verket drevs flertalet av de turkiska galärer som så segervisst roddes in i Lepantobukten av kristna slavar – och när slaget väl hade börjat var det många av dessa män som reste sig mot sina herrar i myteri.

De två största flottor som någonsin dragits samman – 280 fartyg i den muslimska flottan och 212 i den kristna, med ett kombinerat manskap på 180.000 man – siktade varandra denna strålande oktobermorgon; och så säker på seger var den turkiske amiralen Ali Pascha, att han förde med sig hela sin personliga förmögenhet och delar av sitt harem till sjöss.

Don Juan av Österrike, som förde befäl över den kristna centern, förde sitt fartyg Real, vars befälsflagga visade den återuppståndne Kristus tillsammans med Spaniens, Kyrkostatens och Venedigs sammanflätade vapensköldar, direkt mot den turkiska armadans hjärta och Ali Paschas galär Sultana, vars jättelika gröna befälsflagga, som vävts i Mecka, pryddes av namnet Allah broderat i guld 28.000 gånger. Sultana erövrades och Ali Paschas avhuggna huvud sattes på en jättelik lans för att visa den muslimska flottan att dess ledare icke längre var ibland de levande. Venetianarna, på den kristna vänsterflygeln, angrepp muslimernas höger, och med hjälp av galärslavarnas revolt bröt det turkiska försvaret samman. Sex av de största kristna fartygen – galeaserna, varav två kommenderades av Bragadinos bröder – hade utrustats med en stridsplattform i fören där kanoner ställts upp. Successivt kunde dessa skjuta det ena turkiska fartyget efter det andra i sank. Dessa vapen kom som en överraskning för turkarna, som var vana att bedriva sjökrig via ramning, bordning och bågskytte. Som Cerevantes skriver (som själv tjänstgjorde ombord på en spansk galär denna dag), ”täcktes havet av drunknande sjömän, flytande turbaner och allsköns vrakgods”.

Slaget vid Lepanto gav en fingervisning om kommande strider mellan väst och öst: trots sin mindre nummerär segrade västmakterna genom sin överlägsna eldkraft och ny teknologi, representerad av kanonbestyckade galeaser – innovationer som möjliggjorts av den kapitalism som just nu började växa fram i väst.

Segern för kristenhetens flottor var mer överväldigande än vad någon hade vågat drömma om vid denna tid – och över hela Europa ringde kyrkklockorna. Och än i dag högtidiglighålls Lepantodagen, den 7 oktober, på vissa håll inom den katolska kyrkan. Kanske finns det skäl även för oss att hålla denna dag i åminnelse; även vi tycks ju leva i en tid då konflikten mellan öst och väst dominerar den politiska dagordningen. Hur illa det än ser ut kan vi alltid besinna: "vi har faktiskt slagit dem förr"...

Sunni-rörelserna bryter med al Qaida i Irak

Izzat Ibrahim al Douri: 'Dags att förhandla med USA...'

Som om det inte räckte med de svårigheter “Al Qaida i Mesopotamien” har haft under de senaste månaderna i striderna mot koalitionstrupper och irakiska säkerhetsstyrkor – nu bryter också den ena sunni-irakiska rebellrörelsen efter den andra sina förbindelser med den globala terroristorganisationen. Det handlar här om nationalistiska irakiska rebellgrupper, inte sällan bestående av forna anhängare till Baath-partiet. Sist ut är organisationen Aseb al-Irak al-Jihadijah (“Irakiska Jihadförbundet”), som tidigare samarbetat med AQ så sent som i somras. Inställningen tycks vara ”USA dåligt, AQ sämre”...

I en par dagar gammal press-release (som kan läsas som pdf-fil), signerad organisationen ”Irakiska Hamas”, förklaras det varför även denna grupp såg sig föranledd att bryta med AQ. Det handlade framför allt om jihadisternas beteende mot vanliga irakier:

”Varje dag har vi fått se avhuggna huvuden och huvudlösa kroppar ligga på gatorna. Dessa människor hade alla dömts för olika ’brott’ i enlighet med al Qaidas fatwahs. /.../ Vi såg dussintals halshuggna människor [i Fallujah] och ingen av dessa var amerikaner – alla tillhörde lokalbefolkningen. Dessa människor hade själva stött al Qaida-kämparna, tills de tyckte att man kunde göra sig av med dem. /.../ Al Qaida har fått människorna här att tycka att ockupationstrupperna är barmhärtiga och mänskliga vid en jämförelse.”

Och igår släppte ledaren för baathrörelsens rebeller, Saddams gamle minister Izzat Ibrahim al Douri, en pressrelease där han i egenskap av ledare för 22 olika insurgentgrupper förklarade sig beredd att inleda förhandlingar med USA och iraks lagliga regering (vilket kan läsas på Baathpartiets webtjänst Albasrah).

Saker och ting händer snabbt i kölvattnet på general Petraeus Surge...

David Galula om insurgentbekämpning

Franska soldater ur 10ème Paras utanför Alger, 1957

Överste David Galulas bok om sina erfarenheter från algerietkriget, Counterinsurgency – Theory and Practice, 1964, rymmer många guldkorn vad gäller framgångsrik insurgentbekämpning och de krav (vad gäller beteende och tänkande) som ställs på befäl och manskap under förhållanden som liknar fransmännens i Algeriet och amerikanernas i Irak. Här är ett stycke som handlar om relationen mellan politiska och militära överväganden:

"Reaktioner och beslut som ses som helt adekvata under konventionell krigföring är inte nödvändigtvis de bästa när det handlar om insurgentbekämpning. En soldat som hamnar under eld och inte skjuter tillbaka, skall med full rätt ställas till svars för pliktförsummelse under normala förhållanden. Men under de förhållanden som råder under insurgentbekämpning kan det omvända beteendet mycket väl vara det bästa, där regeln är att använda så lite eldkraft som möjligt. Ryggmärgsreflexen hos varje enskild soldat är ofta 'Skit i politiken', eftersom hans normala uppgift helt enkelt begränsas till att döda sin motståndare. Men när det handlar om insurgentbekämpning är soldatens uppgift att vinna lokalbefolkningens stöd, och när han gör detta kommer han att tvingas ta politiska hänsyn " (sid 66).

Här är ett intressant stycke om ideologi:

"Det brukar ofta hävdas att en styrka som skall bekämpa en motståndsrörelse driven av en dynamisk ideologi (politisk, nationalistisk, religiös) är dömd att förlora; att ingen överlägsenhet vad gäller taktik eller resurser kan kompensera för det 'ideologiska handikappet'. Detta är inte nödvändigtvis sant, eftersom befolkningens attityd inte präglas så mycket av hur 'populär' motståndarnas ideologi är, utan hur väl säkerheten kan upprätthållas. Övervägandena handlar om vilken sida som bäst garanterar säkerhet, som upplevs som mest hotfull och som tros ha de bästa oddsen vad gäller slutsegern. Det bästa är naturligtvis om man kan kombinera 'popularitet' med effektivitet" (sid 55).

Och om propaganda:

"Den som sysslar med insurgentbekämpning är bunden av sina tidigare handlingar och här talar alltid handligar högre än ord. Befolkningen kommer alltid bedöma honom utifrån vad han gör, inte för vad han säger. Om han ljuger, luras och överdriver kan han nå kortsiktiga framgångar, men på bekostnad av att ha förbrukat sitt förtroende på längre sikt. Konventionell propaganda är därför bara ett sekundärt vapen som bara har fungerar om den förmedlar korrekt information. Man kan aldrig dölja en ineffektiv policy, med aldrig så mycket propaganda" (sid 5).

Stora svårigheter för al Qaida i Irak

Soldat ur 1 brigaden ("Raiders"), 3 amerikanska mekaniserade infanteridivisionen och irakisk polisman på patrull i Ramadi (foto: Michael Totten)

Vad har hänt med al Qaida i Irak? För tre veckor sedan, inför starten av ramadan, förklarade "Al Qaida i Mesopotamien" (den lokala AQ-organisationen) att man skulle trappa upp sina angrepp under muslimernas heliga fastemånad.

Nu när en vecka återstår kan man konstatera att antalet incidenter ligger 40 procent lägre än under ramadan, 2006. Det tycks som om USA:s “algeriska” strategi (se överste David Galulas Pacification in Algeria, 1963, som pdf-fil) för att komma till rätta med våldet har varit speciellt framgångsrik mot AQ-Mesopotamien.

I ett brev som påträffades hos Abu Usama al-Tunisi (organisationens ställföreträdande chef, som dödades efter ett amerikanskt F-16-angrepp den 25 september) skriver en lokal AQ- befälhavare till sin ledare: ”Jag har varit inringad i över två månader nu eftersom de otrogna har blockerat alla vägar. Jag kan inte göra någonting”. Brevet avslutas: ”Vi är i desperat behov av hjälp”.

AQ-Mesopotamien har alltid bestått av ett ledarskikt (”emirer”) av fanatiska jihadister från Saudiarabien, Jemen, Jordanien, etc, under det att fotsoldaterna rekryterats bland sunnitiska irakier. Så snart man tagit över ett område har man ställt den traditionella stamhierarkin åt sidan. Vad amerikanerna har gjort är utnyttja motsättningarna mellan lokala shejker och utländska ”emirer”. Det var bara en tidsfråga innan befolkningsmajoriteten skulle tröttna på AQ:s drakoniska lagar med rökförbud, musikförbud, systematisk förstörelse av infrastruktur (vilket skadade den lokala ekonomin mer än amerikanerna), godtyckliga avrättningar, samt - sist, men inte minst - förnedrande tvångsäktenskap mellan lokala tonårstjejer och diverse utländska ”emrirer”.

Genom att inte förlägga soldaterna i stora baser, utan i stationer inne i sunnitiska byar och bostadsområden har USA kunnat accellerera det lokala motståndet mot AQ, samtidigt som man har kunnat ge polisen stöd i den vanliga brottsbekämpningen. Säkerheten har ökat, ekonomin går framåt och rekryteringen till AQ har närmast upphört. Al-Anbar-provinsen (tidigare centrum för det sunnitiska motståndet mot den amerikanska "ockupationen"), är nu en av de lugnaste provinserna. Framför allt gäller detta Fallujah och Ramadi, där amerikanska soldater nu kan fotpatrullera tillsammans med lokal polis. Ett annat glädjande tecken är framväxten av en sunnitisk gräsrotsrörelse, Concerned Citizens (”Medborgare för Irak”). Denna organisation vill kopiera framgången mot al Qaida i al-Anbar i andra delar av landet och har redan nått anmärkningsvärda resultat i Diyalaprovinsen, ”dödens triangel” (städerna Iskanderijah, Mahmudijah, and Yusufijah), samt Bagdad, där AQ:s sista fäste i stadsdelen Doura, tycks ha fallit.

Man skall, som sagt, inte ropa ”hej” förrän man är över bäcken. Men det ser otvivelaktigt ljusare ut.

I väntan på att dessa glädjande nyheter presenteras i svensk press, vill jag till sist rekommendera Michael Tottens artiklar från Irak, framför allt de som skrevs i september, "Anbar Awakes", för de som vill veta lite mer.

Hur mäter man militär framgång i Irak?

Soldater ur 1 brigaden, 7 irakiska infanteridivisionen och 5 regementet Förenta Staternas marinkår under strid mot insurgenter i Ramadi, 18 maj, 2007

Mitt föregående inlägg gav faktiskt upphov till en kommentar som ville veta hur jag egentligen definierar ”framgång” när det handlar om insurgentbekämpning. Det är en rimlig begäran. Till skillnad från konventionell krigföring ser vi ju sällan en "seger" på ett slagfält i linje med Clausewitzs definition av ett Entscheidungsschlacht – även om det finns historiska exempel på sådant, av typen britternas seger vid Omdurman, 1898, då den jihadistiska Mahdirörelsen i Sudan krossades i ett slag. Insurgentbekämpning tycks ju ha mer gemensamt med polisens kamp mot organiserad brottslighet än med militära "fälttåg", av klassiskt snitt – även om dessa utgör en viktig del i all insurgentbekämpning.

Precis som brottsbekämpning fordrar insurgentbekämpning uthållighet. Amerikanernas egen pacificering av Filippinerna (1899-1913) tog över ett decennium, liksom britternas operationer under The Malayan Emergency (1948-1960). Stabiliseringen av Irak (och Afghanistan) kan mycket väl ta lika lång tid. Operativ framgång handlar alltså lika mycket om politisk vilja och ekonomiska resurser, som om militär slagkraft.

Hur skall man då bedöma general David Petraeus truppförstärkning och taktiska omdispositioner (gemenligen kallad the Surge) som skett under 2007? En bra utgångspunkt är den rapport han presenterade för den amerikanska kongressen, den 10 september (som kan laddas ned som pdf-fil).

En kritisk läsning av denna rapport leder till följande slutsatser:

De amerikanska och irakiska styrkorna har koncentrerat sig på att förbättra säkerheten, särskilt i Bagdad och de områden som omger staden. En viktig del av taktiken är att militära enheter finns på plats ute bland befolkningen (Galulamodellen). Därför har ett antal bemannade stationer och patrullbaser inrättats i Bagdad och i andra delar av Irak. Vid mitten av juni 2007 var alla enheter (”the Surge Brigades”) på plats och de igångsatte en serie av offensiva operationer som gick ut på att rensa olika stadsdelar från terrorister. Dessa operationer har bidragit till att säkerhetsläget har förbättrats, men kan ändå inte beskrivas som tillfredställande. Även om antalet civila dödsoffer har minskat ligger dödssiffrorna fortfarande på en hög nivå.

En viktig politisk förändring har inträffat i al-Anbar-provinsen där olika stammar samarbetar med de amerikanska och irakiska styrkorna för att bekämpa Al Qaida. Denna politiska förändring har resulterat i en dramatisk förändring av säkerhetsläget i provinsen. Antalet attacker i provinsen har minskat från en nivå av 1350 attacker per månad (oktober 2006) till en bit över 200 per månad (augusti 2007). Utvecklingen i al-Anbar, som visar vad som kan åstadkommas om det folkliga stödet finns, har spridit sig till vissa andra provinser i Irak. Petraeus bedömning är att det till nästa sommar är möjligt att reducera de amerikanska trupperna till den nivå som gällde innan the Surge (dvs. 15 brigader).

Lite siffror:

1. Antalet säkerhetsincidenter i Irak har minskat under åtta av de senaste tolv veckorna innan rapporten lades fram; antalet incidenter under de sista två veckorna var på den lägsta nivån sedan juni 2006.

2. Antalet civila dödsoffer har minskat avsevärt i alla kategorier, med över 45 procent i hela Irak och 70 procent i Bagdad sedan december 2006.

3. Antalet dödsoffer till följd av sekteristiskt våld har också minskat kraftigt sedan december 2006; minskningen är 55 procent i hela Irak och 80 procent i Bagdad.

4. Amerikanska och irakiska styrkor har gjort stora beslag av vapen, ammunition och sprängämnen. Hittills i år har de funnit över 4400 undangömda sprängladdningar, nästan 1700 fler än vad de fann under hela förra året. Det kan vara en förklaring till att antalet IED-attentat ("improvised explosive device attacks") har minskat kraftigt, med en tredjedel sedan i juni 2007.

5. Antalet bilbomber och självmordsattacker har också minskat de senaste fem månaderna; från en nivå av 175 i mars 2007 till omkring 90 den senaste månaden. Antalet större bombattentat ("high profile attacks") är dock lika många som tidigare, även om just dessa alltid varit sällsynta.

6. Ett stort antal medlemmar av Al Qaida i Mesopotamien (den lokala AQ-organisationen) har dödats eller tillfångatagits (c:a 100 ”ledare” och 2500 fotsoldater). Även shiamuslimska extremister, både ledare och milismän, har tillfångatagits.

Detta är alltså tecken på framgång, men all insurgentbekämpning tar som sagt tid. Om de multinationella trupperna dras tillbaka nu, eller under nästa amerikanska president, har man förmodligen omintetgjort det, enligt min mening, imponerande arbete som general Petraeus och soldaterna i Irak har lyckats med.

Insurgentbekämpning enligt modell från algerietkriget

General David Petraeus

Man skall ju aldrig ropa ”hej!” förrän man passerat bäcken – men det verkar trots allt som om general David Petraeus ”nygamla” modell för insurgentbekämpning börjar bära frukt. Den nya doktrinen (som formuleras i Field Manual 3-24 och kan laddas ned som pdf-fil) tycks i hög grad inspirerad den franske översten David Galulas erfarenheter från algerietkriget (sammanfattade i boken Counterinsurgency – Theory and Practice, 1964).

Framgångarna i somras vad gäller pacificeringen av provinsen al-Anbar och nu under hösten i provinsen Diyala verkar följa på ett mönstergilt iaktagande av Galulas ”fyra principer” för insurgentbekämpning:

1. Slagfältet handlar inte om terräng utan om befolkningen. Insurgentbekämpningens främsta uppgift är därför att vinna lokalbefolkningens stöd – utan denna kan insurgenternas aktiviter inte förhindras.

2. Stöd från befolkningen vinns genom att man identifierar den minoritet som av olika skäl välkomnar bekämpandet av insurgenter. Denna minoritet skall i alla lägen stödjas för att dessa på så vis skall kunna påverka den neutrala befolkningsmajoriteten, varvid den minoritet som under alla omständigheter kommer att vara fientligt sinnad successivt isoleras.

3. Det är viktigt för alla involverade i insurgentbekämpningen att hålla i minnet att stödet från lokalbefolkningen aldrig kan tas för givet. Felsteg kan omintetgöra hela arbetet.

4. Det är viktigt att ha en klar bild av mål och medel. Insurgentbekämpning fordrar en enorm koncentration av resurser – det ärdärför osannolikt att man kan vara framgångsrik överallt hela tiden. Aktivitet bör således befrämjas där den visar tecken på framgrång – och ditt skall resurserna koncentreras. På så vis vinner man befolkningens stöd i ett definierat område, som därefter kan utvidgas (den så kallade "oljefläckstaktiken").

Dessa principer lederi i sin tur vidare till "fem regler" för insurgentbekämpning på operativ nivå:

1. Politiska överväganden har företräde över miltära (jfr. Clausewitzs diktum om Vorrang der Politik im Kriege).

2. Alla resurser måste samordnas (militära, civila, humanitära, ekonomiska, mediala, etc).

3. Befolkningen kan inte påverkas utan territoriell kontroll (alltså inga baser utanför befolkningscentra; soldater och civila "aktörer" måste vara ständigt närvarande).

4. Egna styrkor måste anpassas till insurgentbekämpning (förband utbildade för manöverkrigföring måste alltså utbildas).

5. Varje deltagare (soldat, hjälparbetare, etc) måste inse vilka krav som insurgentbekämpning ställer på verksamheten och omsätta detta i handling.

Den undersökning som ligger bakom Galulas bok är en tidigare hemligstämplad undersökning han gjorde för The RAND corporation, 1963, med titeln The Pacification in Algeria (en ytterst läsvärd text som kan laddas ned som pdf-fil).

General Petraeus med sin intellektuella framtoning och intresse för att lära sig av andra länders erfarenheter (såsom Storbritanniens i Malaysia och Frankrikes i Algeriet) kan mycket väl vara rätt person att leda koalitionstrupperna i Irak - under förutsättning att han får ett (någorlunda) helhjärtat stöd från politiker och media på hemmaplan.