söndag 7 oktober 2007

Lepantodagen, den 7 oktober

Slaget vid Lepanto, 1571

Den 7 oktober är min födelsedag och jag tänkte passa på att skriva lite om vad som hände denna dag år 1571. Då hade den muslimska världen, under ledning av den turkiske sultanen, dragit samman en jättelik flotta för att sopa bort de små och splittrade europeiska sjömakterna från Medelhavet. Detta var ett förspel till en invasion av Västeuropa, som påven Pius V förgäves försökte varna kristenheten för.

Endast Don Juan av Österrike – den spanske kungens oäkte son – hörsammade kallelsen. Närmast mirakulöst lyckades denne 25-årige man dra samman en koalition, kallad "den Heliga ligan", bestående av krigsfartyg från Spanien, Kyrkostaten, malteserorden och handelsrepublikerna Venedig och Genua. Hans taktik – som välsignades av påven – blev att utföra ett preventivslag: den ottomanska flottan skulle krossas innan den hunnit lämna grekiskt vatten.

Don Juan spelade på den vrede som fanns bland flera medelhavsstater vad gällde turkarna. Ta venetianarna till exempel: den venetianske befälhavaren över Famagusta, Marcantonio Bragadino, hade just kapitulerat för den turkiska övermakten på Cypern och utlovats fri lejd tillsammans med sina soldater. Istället togs han till fånga, fick näsan och öronen avskurna och tvangs krypa som en hund framför de muslimska soldaterna. Därefter hudflängdes han, skinnet fylldes med halm och i uppstoppat skick skickades hans kropp till Konstantinopel. Tusentals av hans vapenbröder slaktades på platsen eller gjordes till galärslavar.

Även andra hade skäl att känna agg. Under decennier hade muslimerna, i kraft av sin militära överlägsenhet, gjort ständiga räder mot Europas kuster; de hade plundrat städer och byar och för bort befolkningen i slaveri. I själva verket drevs flertalet av de turkiska galärer som så segervisst roddes in i Lepantobukten av kristna slavar – och när slaget väl hade börjat var det många av dessa män som reste sig mot sina herrar i myteri.

De två största flottor som någonsin dragits samman – 280 fartyg i den muslimska flottan och 212 i den kristna, med ett kombinerat manskap på 180.000 man – siktade varandra denna strålande oktobermorgon; och så säker på seger var den turkiske amiralen Ali Pascha, att han förde med sig hela sin personliga förmögenhet och delar av sitt harem till sjöss.

Don Juan av Österrike, som förde befäl över den kristna centern, förde sitt fartyg Real, vars befälsflagga visade den återuppståndne Kristus tillsammans med Spaniens, Kyrkostatens och Venedigs sammanflätade vapensköldar, direkt mot den turkiska armadans hjärta och Ali Paschas galär Sultana, vars jättelika gröna befälsflagga, som vävts i Mecka, pryddes av namnet Allah broderat i guld 28.000 gånger. Sultana erövrades och Ali Paschas avhuggna huvud sattes på en jättelik lans för att visa den muslimska flottan att dess ledare icke längre var ibland de levande. Venetianarna, på den kristna vänsterflygeln, angrepp muslimernas höger, och med hjälp av galärslavarnas revolt bröt det turkiska försvaret samman. Sex av de största kristna fartygen – galeaserna, varav två kommenderades av Bragadinos bröder – hade utrustats med en stridsplattform i fören där kanoner ställts upp. Successivt kunde dessa skjuta det ena turkiska fartyget efter det andra i sank. Dessa vapen kom som en överraskning för turkarna, som var vana att bedriva sjökrig via ramning, bordning och bågskytte. Som Cerevantes skriver (som själv tjänstgjorde ombord på en spansk galär denna dag), ”täcktes havet av drunknande sjömän, flytande turbaner och allsköns vrakgods”.

Slaget vid Lepanto gav en fingervisning om kommande strider mellan väst och öst: trots sin mindre nummerär segrade västmakterna genom sin överlägsna eldkraft och ny teknologi, representerad av kanonbestyckade galeaser – innovationer som möjliggjorts av den kapitalism som just nu började växa fram i väst.

Segern för kristenhetens flottor var mer överväldigande än vad någon hade vågat drömma om vid denna tid – och över hela Europa ringde kyrkklockorna. Och än i dag högtidiglighålls Lepantodagen, den 7 oktober, på vissa håll inom den katolska kyrkan. Kanske finns det skäl även för oss att hålla denna dag i åminnelse; även vi tycks ju leva i en tid då konflikten mellan öst och väst dominerar den politiska dagordningen. Hur illa det än ser ut kan vi alltid besinna: "vi har faktiskt slagit dem förr"...

3 kommentarer:

Anonym sa...

Nåväl...Man ser ju att historien upprepar temat med en viss kontrapunktisk variation. Det är varken det första eller sista kriget nu eller på 1500-talet mellan dessa kombattanter.

Som tur är ju att det även finns politiska och religiösa krafter inom länder med islamisk övervikt som tröttnat på det ständiga bråket med väst och mellan de olika religiösa grupperna. Förhoppningsvis kan desa krafter växa sig starkare tack vare en så enkel sak som internet, som sakta kan visa att Islam lika gärna kan föra en fredlig kamp på individplan. Det heliga kriget Jihad har två delar det lilla, enkla: Att strida mot hedningarna och det stora hjältemodiga: Att strida mot sina egna problem/ sin egen synd/ sin egen kamp mot Islam.

Turism och export är inte heller helt fel: Att sakta förföra länderna in till en bättre ekonomi och ömsesidigt beroende med världsekonomin.

I Amos Ozs "Hur man botar en fanatiker" har han idén att om alla försöker släcka samma eld med en tesked, så kan det hjälpa. För mig är nog teskeden i form min kontakt med muslimska vänner via internet, jobbet eller matinköp.

Lacka Zeke Züptaq

Erik van der Heeg sa...

En del säger som nordstatsgeneralen Sheridan sade om indianerna: "I saw some good Indians once... They were all dead."

Anonym sa...

En aning brutalt....och inhumant politiskt sett, men rätt snärtigt.
Frågan är åt vilket håll man skall rikta det????

LZZü