lördag 27 oktober 2007

Amatörmässigt om Irak i svensk press

En svensk utrikesredaktion diskuterar situationen i Irak

När jag startade denna blogg lovade jag mig själv att inte använda serverutrymme åt att klaga och gnälla över svensk press. Men nu kan jag inte låta bli...

Fakta: Sedan general Petraeus framgångsrika Surge-taktik sattes igång i februari och de tio extrabrigaderna var på plats i somras har våldet minskat till den lägsta nivån sedan insurgentaktiviteterna började ta fart på allvar under 2004 (med undantag för feb 2006). För dem som inte tror mig är det bara att kolla siffrorna på de två (”USA-kritiska”) hemsidor som samlar statistik från kriget vad gäller stupade koalitionssoldater – Iraq Coalition Casualities – och dödade civila – Iraq Body Count.

Till den positiva bilden hör givetvis också den framväxande sunnitiska gräsrotsrörelsen mot terrorism (i al-Anbar och annorstädes), al-Qaidas kollaps, den shiitiska Sadrmilisens vapenvila, den likaledes shiitiska Badrmilisens fredstrevare med sunnitiska grupper, samt framgångarna vad gäller att gripa och neutralisera Iran-stödda s.k. ”specialgrupper” knutna till det iranska revolutionsgardets Quds-styrkor.

Titta bara på den amerikanska debatten: efter den närmast rituella initiala kritiken från demokratiskt håll mot petraeusrapporten förra månaden (10-11 september), har kraven på ett totalt och omedelbart trupptillbakadragande upphört från alla ansvarsfulla parter. Från USA:s nästa president, Hillary Clinton, hörs hoppfulla tongångar, enligt min mening, om att i princip fortsätta ”det långa kriget” i Mellanöstern och Centralasien.

Hur reflekteras detta i svensk press? Jo, genom att ingenting rapporteras överhuvudtaget, med undantag för händelser som i det stora sammanhanget knappast kan beskrivas annat än som pseudonyheter, av typen Blackwaterincidenten eller flygangrepp där civilpersoner råkat komma i vägen. Detta kan givetvis vara av intresse, men man negligerar nogsamt elefanten i vardagsrummet: nämligen att the Surge seems to work.

Frågan är då varför? Förvisso finns det redaktionella bedömningar av vad som har nyhetsvärde – att "allt är okej" är ju inte lika nyhetsmässigt som att "allt går åt helvete". Men detta kan knappast vara fallet i Irak. Den förändrade situationen "på marken" är de facto en revolutionerande händelse, med konsekvenser för såväl regionens som USA:s hela "body politics". Jag tror emellertid att skälet kan sökas till att rapporteringen i huvudsak är hänvisad till TT:s minst sagt otillräckliga bevakning av konfliktzonerna, men också till att man på redaktionerna i så hög grad tycks ha gjort en i huvudsak ideologisk tolkning av att Irak skulle vara USA:s nya Vietnam att man varken kan eller vill se indikationer på vad som strider mot de egna förutfattade meningarna. Bush-hatet (eller vad det nu kan handla om) står i vägen för professionaliteten.

Vad blir då resultatet? Jo, att läsare, lyssnare och tittare lämnas i sticket. En traditionell pressetik handlar om man skall redovisa väsentliga fakta. Om nu detta offras på ideologiernas och önsketänkandets höga altare har den tredje statsmakten abdikerat från sin kanske viktigaste uppgift.

Jag tänker nu göra ett experiment för att se om jag har rätt i min misstro. På UPI-wiren finns nu nyheten att den amerikanska militären har bekräftat att två raketer som avfyrats av insurgenter är av iransk tillverkning, vilket är ytterligare ett tecken på direkt Iransk inblandning i Irak. Här finns också nyheten att ett antal fredsaktivister demonstrerat mot kriget i ett antal amerikanska städer. Den första nyheten är viktig och kan ha betydelse för den fortsatta händelseutvecklingen i Mellanöstern. Den andra nyheten är en pseudonyhet. Den ena nyheten kommer att vara problematisk för redaktionerna eftersom den visar på Iran som den kanske viktigaste destabiliserande kraften i området. Den andra är lite lagom "mot kriget i Irak"...

I morgon skall jag se vad som rapporteras i svensk press. Fortsättning följer.

Update den 28 oktober:

Det blev som jag trodde. Inte ett spår av de iranska missilerna i svenska tidningars webupplagor. Däremot artiklar om "USA på marsch mot kriget" i DN och SvD.

Hopplöst

14 kommentarer:

Anonym sa...

Kul bild på storkarna.

Anonym sa...

Idag slängde jag femtielfte erbjudandet om gratis DN-prenumeration i sopen.
Jag vill gärna läsa hela sanningen och inget annat och söker den därför på andra ställen. Tack för den här intressanta och som jag uppfattar det välinformerade bloggen.

Anonym sa...

Är det inte rimligt att anta att USA, men sina 600,000+ civila dödsfall under bältet, är en större destabiliserande kraft i området än Iran?

Det kan nog också vara vettigt att ha en skepsis mot påståenden från USA gällande Irans inblandadning, eftersom det förmodligen pågår en demonisering nu som förberedelse inför eventuella militära angrepp (som med Saddam).

Ander sa...

Där ser man, våldet minskar faktiskt i Irak. Efter att ha läst siffrorna på Irac Body Count kan jag bara instämma i kritiken mot svensk media.

Dock vill jag sätta det i ett större perspektiv. Trots att våldet minskat under sista halvåret väntas över 20 000 döda civila i år, det näst värsta under kriget. År 2007 har också tagit flest döda i markbomber enl Irac Body Count.

Men vi får hoppas att trenden håller i sig. Antal döda måste minska bra mycket mer för att det demokratiska arbetet i landet ska kunna ta fart.

L Jonasson sa...

Mycket bra och sann artikel. Det är verkligen hemskt vad media gör i sverige. Det bästa är att egentligen inte ens snegla på en svensk tidning men kanske bättre är att se över dem och se detsamma som Erik ser, för att sedan förstå vad mer vår röda journalist kår kan manipulera oss till att tycka och tro.
Roligt att se någon som försvarar Ahmadinejad också. Andelen som stöder honom är många gånger större i Sverige än i Iran och det är lustigt det måste jag säga. Alla ni svenskar som har bott och växt upp i Iran och fått uppleva hur det är att leva UNDER en sådan där regime. Men antar att det är även samma som stöder ahmadinejad som stöder s, vp. Själv växer jag hellre upp där individen har total frihet och liten statlig inblandning och med en riktig tryck- och yttrandefrihet och där vidare även tabu belagda ämnen ges utrymme att diskutera.

Alexander sa...

Till L Jonasson:

Det måste ha varit mitt inlägg som du betraktade som stöd för Ahmadinejad, hur märkligt det än förefaller.

Det är ju säkert tufft att leva under en sådan regim precis som du säger. Det intressanta är ju dock hur Iran och Ahmadinejad beter sig i regionen, inte internt inom landet.

Den poll som hölls på DN för ett tag sedan, där USA av en majoritet sågs som ett större hot mot världsfreden än Iran, handlade just om detta.

Det är nog ingen som har hävdat att Ahmadinejad är det bästa som kunde hända Irans befolkning.

Krigsblogg 2007 sa...

Hallå där anonym (eller kanske Alexander?), som skrev om de 600 000 civila dödsoffren.

Det finns nog goda skäl att vara lite skeptisk mot de där siffrorna. De kommer från en artikel i tidningen Lancet vars resultat numera anses som suspekta av samtliga seriösa bedömare (bl.a. genom att man använde en s.k. "clustermetod" med på tok för få utfrågade deltagare).

På den USA-kritiska sidan Iraq Body Count (länk i artikeln) går man igenom på ett väldigt övertygande sätt varför Lancet-rapporten faktiskt måste klassas som en vetenskaplig humbug.

Även motståndare till Irakkriget vänder sig mot dessa siffror som nu mest valsar runt i den aktivistiska undervegetationen (tillsammans med teorier som att 9/11 var ett "inside job", etc.

Du verkar vara en intelligent person, så läs igenom vad man skriver. Antalet civila dödsoffer kan nog handla om 70-80 000 - vilket ju är mycket nog.

De skyldiga till dessa dödsoffer är förvisso koalitionstrupper och irakiska säkerhetsstyrkor (c:a 10 procent, som IBC hävdar), men det största antalet har trots allt dödats av terrorister och fanatiska milisgrupper som vägrar acceptera den irakiska regeringens legitimitet.

Denna legitimitet är dock svår att bortse ifrån: den är folkvald i allmänna val där nästan 80 procent av befolkningen deltog. Denna regering är ju vidare erkänd av FN, EU, arabförbundet, etc. Samma regering har i laga ordning accepterat koalitionstruppernas närvaro, vilken fått ytterligare accept i FN:s säkerhetsråd (nu senast i augusti).

Erik

Alexander sa...

Det stämmer att Lancets rapport har blivit och är ifrågasatt. Den kritiken som framförts av bland andra IBC har dock bemötts.

Det kan nog vara lite förhastat att utgå ifrån att alla som inte kritiserar den är oseriösa.

Tekniken som användes för att samla in uppgifterna är mig veterligen accepterad när det gäller katastrofområden. Enligt Lancet själva ger antalet klustrar som användes i 2006 rapporten ett underlag knappt 3 gånger mer omfattande än vad som är brukligt i en genomsnittlig politisk undersökning i USA. Dessa beräknas ge en felmarginal på +/- 3%.

Man måste också tänka på att Lancets rapport, till skillnad från IBC, tar hänsyn till alla dödsfall orsakade av invasionen, även indirekta orsakade av exempelvis försämrad infrastruktur.

Den undersökning som gjordes av UNDP (ILCS) som hade ett betydligt större statistiskt underlag än Lancets behandlade bara de första 13 måndaderna av invasionen och stämmer någorlunda med de siffror som Lancet fick fram rörande den perioden.

En annan rapport som lades fram den 14 september i år av Opinion Research Business angav den totala dödsfallssiffran till 1,220,580 med en felmarginal på 2,5%. Denna undersöknings resultat stämmer också ganska bra med Lancets.

Oavsett vem man lyssnar på skulle jag vilja påstå att det inte kan finnas några direkta tvivel angående vem som är den viktigaste "destabiliserande kraften" i området.

En intressant fråga är ju om inte Iran egentligen har rätt att bistå med vapen mot USAs trupper. Är det inte inom deras rätt att försvara ett grannland mot en invaderande militär styrka? Jag vet faktiskt inte vad rätten säger om detta.

Som vi båda vet spelar det ju dock ingen roll vilket.

Erik Svensson sa...

Kritiken mot Lancet-artikeln är politiskt, snarare än vetenskapligt motiverad. Klustermetodiken och andra inferensmetoder är en flera accepterad statistisk metoder som använts i flera tidigare konflikter för att beräkna antalet döda, t. ex. Kongo, Rwanda, Bosnien och Kambodja. Ingen är väl så enfaldig så att man faktiskt tror att de beräknade 800 000 döda i t. ex. Rwanda bygger på antalet räknade KROPPAR? Eller att man hittat 50 000 döda i Bosnien, eller 1.7 miljoner döda i Kambodja? I samtliga dessa konflikter har man gjort statistiska sannolikhetsberäkningar, baserade på demografiska data innan konflikterna och välkvalificerade gissningar. Inga av dessa dödstal har ifrågasatts i någon större omfattning, trots att de är minst lika osäkra (eller säkra) som Lancets siffra på 600 000 från Irak. Varför?

Jo, för att det är politiskt mer användbart att använda siffran 1.7 miljoner från t. ex. Kambodja, eftersom det är allmänt accepterat att Pol Pot ledde en repressiv regim. Men att man inte accepterar siffran 600 000 från Irak beror enbart på att legitimiten för USA:s och Storbrittaniens illegala anfallskrig och dess katastrofala konsekvenser då skulle bli ännu mer uppenbar. Här är anledningen till att Blair och Bush aldrig accepterade Lancet-rapporten, inte någon substantiell vetenskaplig kritik. Blair & Bush accepterade f. ö. inte Iraq Body Count heller- inte förrän Lancetrapporten kom. DÅ passade plötsligt de lägre siffrorna från IBC, eftersom de iallafall var mer politiskt hanterbara än Lancets katastrofala siffror som visade Irakkatastrofen i dess fulla omfattning.

IBC har aldrig stuckit under stol med att deras siffror (60 000 -80 000 döda i nuläget, tror jag) är en UNDERSKATTNING av det sanna antalet civila, eftersom de bygger sina siffror på dokumenterade dödsfall i minst två oberoende medier. Det säger sig självt att i dagens kaotiska irak så kommer bara en mindre del av alla dödsfall att dokumenteras av två oberoende medier, och således är IBC:s siffror mycket väl förenliga med Lancet-rapporten. Den senare är en statistisk skattning baserat på ett stort data-set på det genomsnittliga antalet döda (med konfidensintervall), det senare ett minimimått. Har jag inte helt fel för mig så ligger IBC:s siffror också mycket nära Lancets nedre 95 %-konfidensintervallsgräns.

Irakkriget var och är en mänsklig katastrof, hur mycket högern på den här och andra sidor försöker förklara bort detta faktum och smita från sitt moraliska ansvar iochmed att man villigt agerade som USA-marionett och propagerade för detta anfallskrig 2003. Irak har blivit den största flyktingkatastrofen sedan 1947, mycket värre än t. ex. det mer omtalade Darfur i Sudan, med fyra miljoner (!) flyktingar. Att bloggaren här och andra högerbloggare inte inser och erkänner detta visar bara att ni är värda lika mycket förakt som de svenska nazister som stödde Hitlers anfallskrig från 1939 eller framåt. Eller de aningslösa maoister som förnekade Pol Pots folkmord i Kambodja mellan 1975 och 1978.

lubbe ferrysson sa...

Att bloggaren här och andra högerbloggare inte inser och erkänner detta visar bara att ni är värda lika mycket förakt som de svenska nazister som stödde Hitlers anfallskrig från 1939 eller framåt. Eller de aningslösa maoister som förnekade Pol Pots folkmord i Kambodja mellan 1975 och 1978.

Eller de kommunister som fortfarande håller på kommunismen trots över 100M dödsoffer.
Vi kommunister mördade över 100M individer. Ge oss en andra chans.

Anonym sa...

Bra sida - återkommer

Anonym sa...

USA ockuperar Irak och fäller Saddam regimen och skapar ett makt vakum. Därefter börjar maktkampen som tog landet till randen av ett inbördeskrig.

Är det USA:s fel att sunni och shiiter slåss med varandra om makten. Eller att olika klaner och folkgrupper hämnas för verkliga och inbillade oförrätter.

Ja det är det, eftersom USA hade valet att låta Saddam sitta kvar vid makten.

Som läget är nu finns det tre alternativ.
Alternativ ett är att gilla läget och ro båten i land.

Alternativ två är att ockupationsmakterna drar sig ur och ser vem som vinner kriget.

Alternativ tre är - Saddam kom tillbaka allt är förlåtet.

Krigsblogg 2007 sa...

Hallå där, siste anonym: Fel och fel... Det finns väl ingen naturlag som tvingar fanatiker att slänga bomber i bussköer. Dessutom finns redan en laglig regering i landet (bekräftad genom allmänna val och av FN) och där vilar legitimiteten, som jag ser det. De som bråkar är helt enkelt förbrytare.

Nåväl, vad gäller dina alternativ.

Min inställning är nog att man får ro båten i land. Det finns ingenting som säger att man inte kan lyckas med det om bara viljan finns. Utifrån ett militärt perspektiv är de amerikanska förlusterna ytterst måttliga (c:a 1000 man per år) och den nya taktiken under general Petraeus verkar funka ganska bra.

Koalitionstrupperna kan väl i.o.f.s. dra sig ur, (det finns väl de som inte direkt skulle ligga sömnlösa bara för att sunniter och shiiter begår massmord på varandra) men problemet blir ju då om en icke önskvärd regim (à la mullorna i Theheran kommer till makten). Då är ju risken stor att vi måste gå in i området igen om en tio år eller så (enligt mönstret Kuwaitkriget - Irakkriget).

Okej, Saddam blir väl svår att i dagsläget kalla tillbaka - men jag antar att du menar att en diktator med hårda nypor skulle "ta över" landet. Det skulle nog kunna leda till den typ av ordning och reda som finns i polisstater och som vi har exempel på i Mellanöstern. Men ordning på hemmaplan behöver inte betyda att våra säkerhetsintressen här i väst tillfredställs. Al-Assad i Syrien "håller ordning" men exporterar terroroism, kungarna i Saudiarabien "håller ordning" men låter ändå landet exportera wahabbitisk ideologi. Såväl Syrien, Iran och Saudi är platser som vi, enligt min mening, bör "ta i tu med" förr eller senare - och då är det bra om vi redan har truppstyrkor i området.

Nåväl, för att fatta mig kort: Jag väljer "ettan".

Tack för dina synpunkter

Anonym sa...

Vad jag menar är att USA hade valet att låta Saddam och klanen från Tirkit styra landet. Då hade inte den "alla mot alla" konflikt startat. Oppositionen skulle ha tryckts ned av säkerhetstjänsten och revolutionsgardet.

Visst finns det en laglig regering som är erkänd av FN och det har varit allmänna val. Men vad har Ismail i Al Kut för tilltro till regeringen.

Att dra sig ur Irak eller inte beror på hemmaopionen och media. Det är media som bestämmer hur bilden av Irak ska vara. Det är väljarna och oppositionen som bestämmer hur länge man ska stanna kvar.

Att dra sig ur nu, skulle vara förödande för Iraks befolkning.

Att stanna kvar kräver politisk mod och uthållighet trots media och hemmaopinonens krav på tillbakadragande.

Totte B