"The Law East of Euphrates"

Snuten i al-Majed - så bygger man en civilisation från grunden (foto: Michael Totten)

Som den franske översten David Galula hävdade i sina skrifter om insurgentbekämpning (byggda på egna erfarenheter från algerietkriget på 1950-talet), handlar det framför allt om att få in tre viktiga saker i lokalbefolkningens hjärnor:

1. Vi är här; vi upprätthåller säkerheten så att ni kan sköta era jobb, så att era fruar kan gå oantastade på gatan och så att era barn kan gå i skolan.

2. Det är klart att ni är rädda såväl för insurgenterna, som för oss; men vi lovar: går ni emot oss har ni mycket mer att frukta än om ni är på vår sida - vi har pengarna, vi har lagen, vi har vapnen.

3. Vi tänker inte ge upp. Vad än rebellerna gör kommer vi inte att sticka svansen mellan benen och dra härifrån. Vi är så rika, mäktiga och goda att det inte finns någonting som kan få oss att lämna en plats som vi väl har tagit i besittning.

Ovanstående punkter är insurgentbekämpningens ABC. För amerikanernas vidkommande handlar det om att man framför allt måste fokusera på punkt 3: uthållighet.

Clausewitz sade att "Der Krieg ist ein Akt der Gewalt, um den Gegner zur Erfüllung unseres Willens zu zwingen" och den brittiske historikern Niall Ferguson antydde samma sak när han hävdade att USA är "an empire with an attention deficit disorder" - och inget verkar mer sant, än när man tittar på de demokratiska presidentkandidaterna just nu. De flesta talar faktiskt om att "dra tillbaka trupperna så snart som möjligt", vilket är något av det sämsta man kan göra i en insurgentsituation. Följande kommer att ske:

1. Den minoritet som aktivt stöder insurgenterna repar mod och kan börja terrorisera befolkningen för att tilltvinga sig ekonomiskt och politiskt stöd.

2. Den stora befolkningsmajoritet som är fence-sitters, och väntar ut resultatet mellan insurgenter och insurgentbekämpare kommer börja luta åt insurgenternas håll som ett slags försäkring för att inte bli mördade när väl de rättsvårdande instanserna drar sig tillbaka.

3. Den befolkningsminoritet som var emot insurgenterna redan från början måste börja tänka på att fly, tillsammans med släkt och vänner.

Vad de demokratiska presidentkandidaterna gör just nu i USA är tyvärr något av det mest ansvarslösa man kan tänka sig för såväl irakierna, som - vilket är det viktigaste av allt - de egna trupperna. Jag tror säkert att våra demokratiska vänner är människor präglade av god vilja som inte vill sin nästa något ont - men resultatet av deras dividerande får som tråkig bieffekt att människor som inte hade behövt dö måste sätta livet till.

Det amerikanska presidentvalet ligger dock ett stycke fram i tiden, så i detta nu intresserar jag mig mest för den process i Irak som handlar om att skapa ordning - och inte bara militärt, utan också civilt - så att livet kan gå sin gilla gång.

Läsvärt i detta sammanhang är Michael Tottens artikel om "snutarna i al-Majed": det är så här det går till att bygga ett samhälle från grunden. Mycket nöje, gott folk...