måndag 1 oktober 2007

Insurgentbekämpning enligt modell från algerietkriget

General David Petraeus

Man skall ju aldrig ropa ”hej!” förrän man passerat bäcken – men det verkar trots allt som om general David Petraeus ”nygamla” modell för insurgentbekämpning börjar bära frukt. Den nya doktrinen (som formuleras i Field Manual 3-24 och kan laddas ned som pdf-fil) tycks i hög grad inspirerad den franske översten David Galulas erfarenheter från algerietkriget (sammanfattade i boken Counterinsurgency – Theory and Practice, 1964).

Framgångarna i somras vad gäller pacificeringen av provinsen al-Anbar och nu under hösten i provinsen Diyala verkar följa på ett mönstergilt iaktagande av Galulas ”fyra principer” för insurgentbekämpning:

1. Slagfältet handlar inte om terräng utan om befolkningen. Insurgentbekämpningens främsta uppgift är därför att vinna lokalbefolkningens stöd – utan denna kan insurgenternas aktiviter inte förhindras.

2. Stöd från befolkningen vinns genom att man identifierar den minoritet som av olika skäl välkomnar bekämpandet av insurgenter. Denna minoritet skall i alla lägen stödjas för att dessa på så vis skall kunna påverka den neutrala befolkningsmajoriteten, varvid den minoritet som under alla omständigheter kommer att vara fientligt sinnad successivt isoleras.

3. Det är viktigt för alla involverade i insurgentbekämpningen att hålla i minnet att stödet från lokalbefolkningen aldrig kan tas för givet. Felsteg kan omintetgöra hela arbetet.

4. Det är viktigt att ha en klar bild av mål och medel. Insurgentbekämpning fordrar en enorm koncentration av resurser – det ärdärför osannolikt att man kan vara framgångsrik överallt hela tiden. Aktivitet bör således befrämjas där den visar tecken på framgrång – och ditt skall resurserna koncentreras. På så vis vinner man befolkningens stöd i ett definierat område, som därefter kan utvidgas (den så kallade "oljefläckstaktiken").


Dessa principer lederi i sin tur vidare till "fem regler" för insurgentbekämpning på operativ nivå:

1. Politiska överväganden har företräde över miltära (jfr. Clausewitzs diktum om Vorrang der Politik im Kriege).

2. Alla resurser måste samordnas (militära, civila, humanitära, ekonomiska, mediala, etc).

3. Befolkningen kan inte påverkas utan territoriell kontroll (alltså inga baser utanför befolkningscentra; soldater och civila "aktörer" måste vara ständigt närvarande).

4. Egna styrkor måste anpassas till insurgentbekämpning (förband utbildade för manöverkrigföring måste alltså utbildas).

5. Varje deltagare (soldat, hjälparbetare, etc) måste inse vilka krav som insurgentbekämpning ställer på verksamheten och omsätta detta i handling.


Den undersökning som ligger bakom Galulas bok är en tidigare hemligstämplad undersökning han gjorde för The RAND corporation, 1963, med titeln The Pacification in Algeria (en ytterst läsvärd text som kan laddas ned som pdf-fil).


General Petraeus med sin intellektuella framtoning och intresse för att lära sig av andra länders erfarenheter (såsom Storbritanniens i Malaysia och Frankrikes i Algeriet) kan mycket väl vara rätt person att leda koalitionstrupperna i Irak - under förutsättning att han får ett (någorlunda) helhjärtat stöd från politiker och media på hemmaplan.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Du pratar om USA´s framgångar. Vilka då? det verkar bara vara ett enda blodigt kaos nere i Irak. Busch tog sig vatten över huvudet.

Erik van der Heeg sa...

Käre Anonym... Självfallet är läget i Irak inte oproblematiskt för den multinationella styrkan nere i Irak - men jag tycker ändå att David Petraeus nya modell för insurgentbekämpning är rätt väg att gå. Jag skall förklara varför i ett inlägg lite senare idag...