Soldat ur 1 brigaden ("Raiders"), 3 amerikanska mekaniserade infanteridivisionen och irakisk polisman på patrull i Ramadi (foto: Michael Totten)Vad har hänt med al Qaida i Irak? För tre veckor sedan, inför starten av ramadan, förklarade "Al Qaida i Mesopotamien" (den lokala AQ-organisationen) att man skulle trappa upp sina angrepp under muslimernas heliga fastemånad.
Nu när en vecka återstår kan man konstatera att antalet incidenter ligger 40 procent lägre än under ramadan, 2006. Det tycks som om USA:s “algeriska” strategi (se överste David Galulas Pacification in Algeria, 1963, som pdf-fil) för att komma till rätta med våldet har varit speciellt framgångsrik mot AQ-Mesopotamien.
I ett brev som påträffades hos Abu Usama al-Tunisi (organisationens ställföreträdande chef, som dödades efter ett amerikanskt F-16-angrepp den 25 september) skriver en lokal AQ- befälhavare till sin ledare: ”Jag har varit inringad i över två månader nu eftersom de otrogna har blockerat alla vägar. Jag kan inte göra någonting”. Brevet avslutas: ”Vi är i desperat behov av hjälp”.
AQ-Mesopotamien har alltid bestått av ett ledarskikt (”emirer”) av fanatiska jihadister från Saudiarabien, Jemen, Jordanien, etc, under det att fotsoldaterna rekryterats bland sunnitiska irakier. Så snart man tagit över ett område har man ställt den traditionella stamhierarkin åt sidan. Vad amerikanerna har gjort är utnyttja motsättningarna mellan lokala shejker och utländska ”emirer”. Det var bara en tidsfråga innan befolkningsmajoriteten skulle tröttna på AQ:s drakoniska lagar med rökförbud, musikförbud, systematisk förstörelse av infrastruktur (vilket skadade den lokala ekonomin mer än amerikanerna), godtyckliga avrättningar, samt - sist, men inte minst - förnedrande tvångsäktenskap mellan lokala tonårstjejer och diverse utländska ”emrirer”.
Genom att inte förlägga soldaterna i stora baser, utan i stationer inne i sunnitiska byar och bostadsområden har USA kunnat accellerera det lokala motståndet mot AQ, samtidigt som man har kunnat ge polisen stöd i den vanliga brottsbekämpningen. Säkerheten har ökat, ekonomin går framåt och rekryteringen till AQ har närmast upphört. Al-Anbar-provinsen (tidigare centrum för det sunnitiska motståndet mot den amerikanska "ockupationen"), är nu en av de lugnaste provinserna. Framför allt gäller detta Fallujah och Ramadi, där amerikanska soldater nu kan fotpatrullera tillsammans med lokal polis. Ett annat glädjande tecken är framväxten av en sunnitisk gräsrotsrörelse, Concerned Citizens (”Medborgare för Irak”). Denna organisation vill kopiera framgången mot al Qaida i al-Anbar i andra delar av landet och har redan nått anmärkningsvärda resultat i Diyalaprovinsen, ”dödens triangel” (städerna Iskanderijah, Mahmudijah, and Yusufijah), samt Bagdad, där AQ:s sista fäste i stadsdelen Doura, tycks ha fallit.
Man skall, som sagt, inte ropa ”hej” förrän man är över bäcken. Men det ser otvivelaktigt ljusare ut.
I väntan på att dessa glädjande nyheter presenteras i svensk press, vill jag till sist rekommendera Michael Tottens artiklar från Irak, framför allt de som skrevs i september, "Anbar Awakes", för de som vill veta lite mer.
Nu när en vecka återstår kan man konstatera att antalet incidenter ligger 40 procent lägre än under ramadan, 2006. Det tycks som om USA:s “algeriska” strategi (se överste David Galulas Pacification in Algeria, 1963, som pdf-fil) för att komma till rätta med våldet har varit speciellt framgångsrik mot AQ-Mesopotamien.
I ett brev som påträffades hos Abu Usama al-Tunisi (organisationens ställföreträdande chef, som dödades efter ett amerikanskt F-16-angrepp den 25 september) skriver en lokal AQ- befälhavare till sin ledare: ”Jag har varit inringad i över två månader nu eftersom de otrogna har blockerat alla vägar. Jag kan inte göra någonting”. Brevet avslutas: ”Vi är i desperat behov av hjälp”.
AQ-Mesopotamien har alltid bestått av ett ledarskikt (”emirer”) av fanatiska jihadister från Saudiarabien, Jemen, Jordanien, etc, under det att fotsoldaterna rekryterats bland sunnitiska irakier. Så snart man tagit över ett område har man ställt den traditionella stamhierarkin åt sidan. Vad amerikanerna har gjort är utnyttja motsättningarna mellan lokala shejker och utländska ”emirer”. Det var bara en tidsfråga innan befolkningsmajoriteten skulle tröttna på AQ:s drakoniska lagar med rökförbud, musikförbud, systematisk förstörelse av infrastruktur (vilket skadade den lokala ekonomin mer än amerikanerna), godtyckliga avrättningar, samt - sist, men inte minst - förnedrande tvångsäktenskap mellan lokala tonårstjejer och diverse utländska ”emrirer”.
Genom att inte förlägga soldaterna i stora baser, utan i stationer inne i sunnitiska byar och bostadsområden har USA kunnat accellerera det lokala motståndet mot AQ, samtidigt som man har kunnat ge polisen stöd i den vanliga brottsbekämpningen. Säkerheten har ökat, ekonomin går framåt och rekryteringen till AQ har närmast upphört. Al-Anbar-provinsen (tidigare centrum för det sunnitiska motståndet mot den amerikanska "ockupationen"), är nu en av de lugnaste provinserna. Framför allt gäller detta Fallujah och Ramadi, där amerikanska soldater nu kan fotpatrullera tillsammans med lokal polis. Ett annat glädjande tecken är framväxten av en sunnitisk gräsrotsrörelse, Concerned Citizens (”Medborgare för Irak”). Denna organisation vill kopiera framgången mot al Qaida i al-Anbar i andra delar av landet och har redan nått anmärkningsvärda resultat i Diyalaprovinsen, ”dödens triangel” (städerna Iskanderijah, Mahmudijah, and Yusufijah), samt Bagdad, där AQ:s sista fäste i stadsdelen Doura, tycks ha fallit.
Man skall, som sagt, inte ropa ”hej” förrän man är över bäcken. Men det ser otvivelaktigt ljusare ut.
I väntan på att dessa glädjande nyheter presenteras i svensk press, vill jag till sist rekommendera Michael Tottens artiklar från Irak, framför allt de som skrevs i september, "Anbar Awakes", för de som vill veta lite mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar