...ständigt denne Baitullah

Baitullah Mehsud (med huvudet bortbländat) i samtal med Ahmed Muffak Zaidan (foto: Al-Jazira)

Den här nyheten är förvisso redan publicerad på Utrikesbloggen, men jag kunde inte låta bli.

Emiren över Sydwaziristan och tillika ledaren av Tehrik-i-Taliban Pakistan (TTP), Baitullah Mehsud, har ju en tendens att dyka upp som Ville Vessla i en Ture Sventon-berättelse, och nu senast har han medverkat i en TV-intervju som sändes på den arabiska satellitkanalen Al-Jazira, den 25 januari i år.

Intervjun äger rum utomhus "någonstans i Waziristan" och leds av chefen för Al-Jaziras Pakistanbyrå, Ahmed Muffak Zaidan. Så vitt jag kan bedöma saken måste den ha gjorts under den senare hälften av december förra året, det vill säga efter det att Mehsud utkorats till ledare över TTP (den 14 december), men före nyårshelgen, då stora snöoväder drog in över Waziristan.

Intervjun följer ett visst protokoll som tycks prägla diverse intervjuer med terroristledare: "rörelsen står enad", "om Gud vill kommer vi att segra", "vår strid är en jihad i försvarssyfte", etc.

Att Mehsud, vars huvudsakliga operationer riktas mot pakistanska regeringsstyrkor, nästan enbart dödar andra muslimer, förklaras med att "Musharraf är Bushs slav", och att kampen mot regeringsstyrkorna "egentligen" är en kamp mot judarna och de kristna, representerade av Storbritannien och USA.

Mehsud diskuterar även kärnvapen och förklarar att ingen muslim kan tänka sig att använda något dylikt vapen "eftersom det drabbar oskyldiga kvinnor och barn" (på slutet flikar han dock in att hans dröm är att "New York och London förstörs"), men visar en viss oro för att USA självt skall använda dem mot "muslimerna", som de gjorde mot "Japan".

Vid ett tillfälle var jag faktiskt tvungen att börja skratta. Det var när Zaidan ganska fräckt frågade Mehsud var han egentligen får sina pengar i från. Här svävar Mehsud för första gången på målet innan han säger att hans pengar kommer från "krigsbyte". Detta är mer än löjeväckande. Operationer av den typ Mehsud sysslar mer fordrar ett ständigt flöde av kontanter. Och pengar strömmar in via donatorer (framför allt i arabvärlden), från transport av morfinbas mellan Afghanistan och den pakistanska kusten, samt från lokal "skatteindrivning". Men detta är kanske lite pinsamt att vidgå, så istället görs ett slags parafras på de berättelser om Muhammeds liv som förekommer i koranen och i diverse hadither. Mycket romantiskt: även Muhammed byggde ju upp sin muslimska rörelse till en början med hjälp av "krigsbyte" taget från de "otrognas" karavaner. Meshud försöker uppenbarligen slå i oss att hans jihad finansieras med hjälp av konservburkar med corned beef tagna från stupade pakistanska regeringssoldaters nödproviant...

Nåväl, det är stiftelsen Memri som översatt intervjun till engelska från den arabiska dubbning som ligger över det ursprungliga ljudbandet. Här finns en transkription av intervjun; och här kan man titta på den och läsa de engelska undertexterna.

Kunar-basen redo för "hot pursuits"

Soldat ur Delta Force i samspråk med lokal affärsinnehavare

Förberedelserna inför talibanernas våroffensiv är i full gång. Radikalislamisterna är just nu i färd med att kraftsamla i sina baser på pakistanskt territorium i väntan på snösmältningen. Men inte heller på koalitionssidan sitter man med armarna i kors.

President Bush har bestämt sig för att inte vänta på att hans europeiska allierade skall komma till slag vad gäller truppförstärkningar i det afghanska Sydkommandot (kring Helmand), utan skickar just nu en kontingent på över 3000 man marininfanteri för att förstärka de trupper ISAF redan har på plats.

En lika viktig åtgärd fullbordades för ett par dagar sedan i det att en amerikansk militärbas i Afghanistans Östkommando nu tycks ha öppnats. Basen är förlagd på en bergstopp vid Ghakhipasset i provinsen Kunar, blott tre kilometer från den pakistanska gränsen och stamdistriktet Bajaur - ett av de federalt administrerade stamdistrikten (FATA) till vilka även Waziristan hör.

Ett avgörande hinder för koalitionsstridkrafterna är svårigheten att företa så kallade hot pursuits i kampen mot fienden. För talibanerna utgör såväl Pakistan, som Afghanistan en enda operativ helhet, under det att västmakterna mycket väl kan slåss på den afghanska krigsskådeplatsen, men tvingas göra halt så snart man når Pakistans gräns. Talibanerna slår till, men drar sig därefter tillbaka över gränsen till FATA där de är i trygghet. Det hela liknar det slags "asymmetri" som råder mellan internationell brottslighet vis-à-vis nationella poliskårer. Amerikanarna har gång efter annan försökt beveka general Musharraf att få tillstånd att åtminstone företa förföljelseaktiviteter på pakistanskt territorium, men alltid fått nej, av skäl som har att göra med de hänsyn till den allmänna opinionen som även en auktoritär ledare (som Musharraf) måste ta.

Dock har mindre grupper av amerikanska specialstridskrafter (som arméns Delta Force och flottans Navy SEAL) gång efter annan företagit operationer på andra sidan gränsen och informerat de pakistanska myndigheterna först i efterhand. Dessa operationer har hittills haft en viss ad hoc-karaktär, men i och med Kunar-basen finns möjlighet att mer systematiskt (och under längre td) operera inom FATA. Det talibanska ledarskapet har varit väl medvetet om det hot en amerikansk bas i området utgör, och man har vid flera tillfällen försökt hindra konstruktionen, dock utan att lyckas. Basen är dessutom ytterst väl placerad för "opportunistiska" aktioner om någon ur al-Qaidas ledarskap plötsligt skulle visa sig. Regionen på ömse sidor gränsen - Chitral - är var Usama bin Ladin, liksom hans andre man, Ayman al-Zawahiri tros uppehålla sig.

Det här är naturligtvis ingenting som den Pakistanska regeringen officiellt kan godkänna, men uppenbarligen väger militär logik tyngre än diplomatiska reverenser från amerikanskt håll. Amerikanerna kan dessutom trösta sig med att man denna gång har folkrätten i ryggen.

Der Nebel des Krieges... Baitullah Mehsuds försvinnande - och återkomst

Den medieskygge Baitullah Mehsud tycks ännu vara vid tömmarna (foto: BBC)

(Omredigerad kl 15.22) "Mulla Omar har sparkat Baitullah Mehsud som ledare för de pakistanska talibanerna" skrev Syed Saleem Shahzad i torsdagens Asia Times Online. Det här är ett exempel på en viss typ av Nebel des Krieges ("fog of war") - ett inte helt okänt fenomen utifrån ett krigshistoriskt perspektiv.

Shazads artikel verkar vid första påseende helt vederhäftig, den citerar flera namngivna källor, samt presenterar ett "narrativ" som verkar både trovärdigt och logiskt.

Detta "narrativ" ser ut ungefär så här: Talibanrörelsen, som står under befäl av den afghanske pashtunen mulla Omar, förbereder sig just nu för den våroffensiv i Afghanistan som de flesta bedömare tror skall äga rum så snart som snösmältningen börjar i mars. Detta förberedelsearbete tycks ha allvarligt störts av de strider som äger rum på pakistansk mark mellan pakistanska talibaner och regeringstrupper. Ansvarig för denna situation är Baitullah Mehsud (som jag tidigare har porträtterat här), emir över Sydwaziristan och högste man inom Tehrik-i-taliban Pakistan ("talibanrörelsen i Pakistan"). Av detta skäl har Mehsud "sparkats", av mulla Omar, utan att någon ersättare har kunnat utses. Mehsuds räder mot regeringstrupperna kom nämligen just som den Pakistanska regeringen var beredd att sträcka ut en "olivkvist" åt talibanerna. Därför har afghanerna, liksom deras nordwaziriska allierade, under ledare som Siraj Haqqani, distanserat sig från Mehsud, och står nu som mer eller mindre passiva åskådare när regeringsstyrkorna försöker eliminera insurgenterna i Sydwaziristan. Mulla Omars tanke är tydligen att få till stånd en "vapenvila" i Pakistan för att i vår kunna koncentrera alla krafter mot Afghanistans regering och FN-trupperna därstädes.

Det där ser ju. som sagt, logiskt ut och nyheten fick en viss spridning i världspressen, även om de flesta viktigare västliga nyhetsagenturer förhöll sig skeptiska.

Skälet till detta var bland annat att nyheten enbart rapporterades i Asia Times Online och av en journalist som med sina goda kontakter med vissa kretsar inom talibanrörelsen brukar skriva dramatiska och läsvärda artiklar, men som relativt ofta tycks vara präglade av överdrifter och missförstånd - vilket förmodligen var fallet även med denna rapport.

Något som gjorde att man kunde ha dragit öronen åt sig var Shahzads beskrivning av talibanernas organisation. Här framstår den afghanske mullan som en person som kan tillsätta och avsätta ledare efter behag bland de pakistanska talibanerna. Det fanns också rena felaktigheter, som att mulla Dadullah skulle ha dödats av amerikanska styrkor, när han i själva verket togs av daga av det brittiska Special Boat Service. Den engelskspråkiga pakistanska dagstidningen Dawn kunde idag (29 januari) presentera ett uttalande från de afghanska talibanernas talesman, Zabihullah Mujahid, som förmodligen kommer sanningen närmare: de afghanska talibanerna är uppenbarligen missnöjda med striderna i Pakistan, men man medger samtidigt att man inte har något som helst inflytande över pakistanierna i Tehrik-i-taliban.

Hur skall man då bedöma detta? Grundproblematiken tycks klar: det finns skilda intressen mellan afghanska och pakistanska talibaner. För afghanerna har störtandet av Karzai-regimen i Kabul högsta prioritet - detta är inte nödvändigtvis fallet vad gäller pakistanierna. På grund av ISAF:s och de amerikanska OEF-styrkornas närvaro har dock inte afghanerna någon möjlighet att hålla sig med baser inne i sitt eget land, utan är helt beroende av sina pakistanska värdar.

Förmodligen har inte Mehsud "avsatts" av mulla Omar (det är osannolikt att den senare ens skulle kunna göra det om han så ville), men ryktesspridningen visar på en möjlig schism, som det inte skulle kunna vara helt omöjligt för västvärlden och dess allierade att utnyttja.

Fortsättning följer...

Hur många brigader är för lite?

En "Stryker" på patrull i Samarra

I helgens Wall Street Journal skrev min favoritanalytiker, Kimberly Kagan (tidigare avporträtterad här på bloggen), en intressant artikel om vilken storlek på den amerikanska truppnärvaron i Irak som kan anses vara adekvat.

Om debatten under 2007 handlade om huruvida Surge-modellen verkligen skulle lyckas få bukt med våldet i Irak, tycks diskussionerna detta år komma att handla om hur mycket USA kan reducera sin truppnärvaro. Men för att kunna skära ned på truppnärvaron måste man veta vad det är man plockar bort. Våldet har de facto minskat över alla förväntningar. Sekteristiskt våld (fr.a. mellan sunniter och shiiter) har minskat med 90 procent sedan januri 2007, antalet civila dödsoffer har minskat med 75 procent under samma tid, och antalet IED-attentat är nere i 2004-års nivåer.

Redan strax före jul togs en av de 20 amerikanska brigaderna hem och stalltipset är att försvarsminister Robert Gates kommer att rekommendera en neddragning till 15 brigader i mars, då nästa "Petraeusrapport" skall avlevereras. Gates har vidare antytt att man skulle kunna tänka sig ytterligare reduktioner i höst, så att truppnivån hamnar på tio brigader lagom till det att nästa president träder till (i januari 2009). Man kan tillägga att Bush-kritiska röster inom det demokratiska partiet (som kandidaterna Obama och Clinton) vill ha ned truppnivån så snart som möjligt till under 100000 man.

Det är därför intressant att general Petraues ställföreträdare i Irak, general Ray Odierno, nyligen förklarade sig "uncomfortable" med en truppneddragning under 15 brigader innan man har kunnat utvärdera vilken effekt truppstorleken har på våldsnivån.

Man bör dock inte stirra sig blind på antalet enskilda soldater. Det viktiga är hur många brigader det handlar om. I den nya amerikanska arméorganisationen utgör brigaden (Brigade Combat Team), den viktigaste byggstenen. Den står under befäl av en överste och inbegriper c:a 3500 man (eller 5000 om man räknar in understödspersonal). USA har dragit ned antalet aktiva divisioner till tio stycken, men i gengäld utökat antalet brigader per division till fyra (det normala är annars tre). Dessutom har Pentagon tillgång till ett dussin "interrimsbrigader", ett slags lättare snabbinsatsstyrkor som skall kunna vara på plats var som helst på jordklotet inom 48 timmar (dessa enheter kallas även för "Stryker Brigades" efter sina karaktäristiska fordon). Till detta kommer naturligtvis Marinkåren med sina tre aktiva divisioner, bestående av tre regementen vardera. Av historiska skäl talar man aldrig om "brigader" när det gäller Marinkåren, men deras nio Regimental Combat Teams är närmast identiska med arméns brigader i allt utom namnet. Om man skall tala om truppnedragningar i Irak är det meningslöst att tala om antalet trupper på marken - däremot är det av yttersta vikt att veta hur många brigader det handlar om.

De amerikanska brigaderna i Irak har ansvar för strid, utbildning och ett flertal "civila" tjänster i de områden där de är stationerade, vare sig det handlar om en stadsdel i Bagdad eller en hel provins. Varje brigad har alltså ansvar för distrikt där hundratusentals civila bor och uppehåller sig. Brigaden planerar och utför ett stort antal uppdrag som kan handla om att rensa ett givet område från insurgenter eller säkra det från infiltration efter upprensningsaktioner. Det är också på brigadnivå som information och underrättelser samlas in och utvärderas för att underlätta planeringen av framtida operationer.

Sedan slutet av 2006 har brigaden även ansvar för de så kallade Military Transition Teams som sköter rådgivning och träning av irakisk trupp. Det har varit ett mycket framgångsrikt system där varje amerikansk brigad kommit att stå "fadder" åt var sin irakisk division, på ett sätt som påminner om britternas metod under imperiets glansdagar att integrera infödda arméenheter i ett större säkerhetssystem genom nära samarbete mellan staberna. Sedan 2007 har brigaderna också inhyst de så kallade Provincial Reconstruction Teams som ansvarar för arbetet med den civila infrastrukturen. Och dessutom har man spelat en viktig roll när det gäller uppbyggandet av Awakening-organisationerna och Concerned Local Citizens, det vill säga de lokala milisförband på gräsrotsnivå som spelat en sådan viktig roll när det gäller bekämpandet av terrorister och insurgenter.

Brigaderna är alltså mycket mer än bara stridande enheter. Staberna har ansvar för ett helt spektrum av uppgifter som sträcker sig från det rent militära till det rent civila och som alla är essentiella för en framgångsrik pacificering. Varje person i ansvarsfull ställning som talar om truppneddragningar måste ha detta klart för sig. Under 2006 fanns det alltför få brigader och staber för att kunna klara uppgifterna på ett tillfredställande sätt. Genom the Surge fick general Petraeus tillräckliga resurser för att klara pacificeringen av vissa nyckelområden från och med juni 2007. Man bör komma ihåg att the Surge aldrig handllade om att säkra hela landet, utan "bara" Stor-Bagdad och al-Anbar. Då detta lyckades över förväntan har aktiviteterna utsträckts även till andra delar av landet. Den press på resurser och personal som den amerikanska krigsmakten lider av just nu är paradoxalt nog resultatet av den exceptionella framgång man haft med Surge-doktrinen.

Fram till i julas såg amerikanernas slagordning ut ungefär så här: fem brigader inne i själva Bagdad; fyra brigader på landsbyggden söder om huvudstaden (i ett bälte från Mahmudija till Nahrawan); tre stycken i al-Anbar (varav två marinkårsregementen); fyra brigader i området norr om Bagdad (mellan Taji och Baqubah); en brigad vardera i Nineve-, Saladin- och Kirkukprovinserna, samt en mobil brigad avdelad för konvojskydd.

När operation Phantom Phoenix i norra sektorn satte i gång tidigare i januari hade hemtagningen av en brigad strax före jul lett till att det bara fanns en brigad på plats i hela Diyala-provinsen, dit al-Qaidaformationerna tycks ha dragit sig tillbaka efter att ha besegrats på andra håll. General Odierno fick alltså stuva om bland sina trupper i al-Anbar och Bagdad för att kunna utföra operationen - vilket hade varit mycket svårt om inte dessa delar av Irak blivit så mycket lugnare. Detta visar att amerikanarna i nuläget inte har så breda marginaler att spela med.

Diskussionen bland politikerna i Washington om hur mycket trupp som kan tas hem senare i år bygger alltså inte på det faktiska säkerhetsläget, utan snarare på en förväntan om att läget kommer att förbättras. Som var och en inser finns det stora risker med ett sådant resonemang. Ett gammalt svenskt talesätt säger att man inte skall sälja skinnet förrän björnen är skjuten. Områdena kring Nineve, Saladin och Babylon är annu inte rensade, och operationer är fortfarande igång där, liksom i Kirkuk, Wasit och Diyala. Och ingen vet ännu hur läget utvecklar sig i södra Irak och vilken väg Mahdemilisen ämnar gå. Att dra ned styrkan till 15 brigader bygger alltså på antagandet att alla dessa operationer redan har klarats av, och medger ingen reserv för oväntade incidenter.

15 brigader torde vara ett absolut minimum under överskådlig tid, även om allt utvecklar sig i positiv riktning. Varje neddragning under denna nivå skulle kunna riskera hela det arbete som den amerikanska militären och den irakiska regeringen redan gjort.

Post scriptum: Ytterligare ett gott tecken från Irak handlar om att den shiitiskt dominerade regeringen har förklarat sig villig att inlemma de lokala sunnitiska gräsrotsmiliserna bland landets säkerhetsstyrkor. Mer om detta i DN och Svenskan.

Överraskning: Det här står att läsa i Bengt Albons Utrikesblogg:

De extremistiska islamistiska talibanernas ledare i Pakistan Baitullah Mehsud uppges ha blivit avsatt av rörelsens afghanske ledare mullah Omar. Orsaken sägs vara att han riktat in sig på att utmana den pakistanska regeringsarmén istället för att strida i Afghanistan, rapporterar Asia Times.

Om detta är sant - och det är det inte alltid när Syed Saleem Shahzad skriver i Asia Times - är det en sensationell utveckling.

Fortsättning följer...

Saddam gav Bush rätt i förhör

Saddam Hussein - Ein Teil von jener Kraft, die stets das Böse will und stets das Gute schafft?

I en intervju i det legendariska politiska magasinet CBS 60 Minutes intervjuas George Piro - den libanesisk-amerikanske FBI-agent som fick på sin lott att förhöra Iraks forne tyrann Saddam Hussein under tiden i fängelse (2004-2006). Programmet kommer att sändas under söndagen och förmodligen läggas ut på nätet.

Intervjun (som också uppmärksammas av DN, Svenskan, Sydsvenskan och allehanda landsortspress) visar att Piro och Saddam tydligen kom ganska bra överens, vilket bland annat resulterade i en anmärkningsvärd öppenhjärtighet från den slemme - men uppenbarligen ganska trevlige - diktatorns sida.

Det är främst tre saker som slår mig när man tar del av Piros konversation med Saddam.

Det första är att diktatorn gjorde allt för att få omvärlden att tro att han faktiskt innehade massförstörelsevapen (WMD). I Saddams geopolitiska världsbild utgjorde Iran, snarare än västmakterna, det stora hotet. För att avskräcka iranierna från angrepp duperade han till och med sin egen högsta arméledning att tro att biologiska- och kemiska stridsmedel fanns på lager och att utvecklingen av kärnvapen bara var en fråga om tid. Är det då så konstigt att även världens underrättelsetjänster gick på bluffen? Är det alltså inte dags att lägga denna enfaldiga föreställning på hyllan om att Bush (och Tony Blair) "ljög" om WMD, när de faktiskt gick på Saddams egen bluff?

Det andra är att Saddam hade avsikten att återuppta framställningen av WMD. Vapenrogrammet hade avbrutits i och med FN-inspektörernas arbete på 90-talet. Men tanken var att ta upp arbetet igen så snart som FN-sanktionerna ("Oil for Food") hade urholkats tillräckligt. Detta betyder inget annat än att en inmarsch i Irak hursomhelst var en ofrånkomlighet. Om vi inte hade gått i krig 2003, hade vi ändå varit tvugna att göra det tre, fem eller tio år senare.

Det tredje är att Saddam inte trodde att koalitionen skulle våga sätta igång ett landkrig med syfte att störta honom. Skälet till detta var att han noga följde västmedierna och framför allt BBC och CNN-International. Precis som som många andra medieorganisationer var BBC och CNNI starkt kritiska mot Bushs och Blairs krigspolitik. Detta ledde till ett slags önsketänkande från redaktionernas sida där man överdrev fullkomligt likgiltiga företeelser som de stora fredsdemonstrationerna under vårvintern 2003, Frankrikes obstruktioner i FN eller varningarna om att "den arabiska gatan" skulle explodera. Paraden i media av USA-kritiska reportrar och "experter" förledde alltså Saddam till att tro att han inte hade något frukta från koalitionen, eftersom Väst aldrig skulle våga gå emot den mäktiga fredsopinionen.

Den sista punkten är närmast komisk. Ju mer medierna i väst lämnade den journalistiska objektiviteten bakom sig och förvandlade sig till aktivister med uppgift att "stoppa kriget", desto mer trodde Saddam att han inte hade något att frukta, vilket gjorde honom så pass kompromissovillig att kriget blev helt oundvikligt.

Medierna hamnade i samma position som som Mefistofeles i Goethes Faust: "Ein Teil von jener Kraft, die stets das Böse will und stets das Gute schafft". De ville ha fred till varje pris, men garanterade genom sitt uppträdande att kriget blev ett faktum.

Eller som Churchill sade till eftergiftspolitiker och fredsvänner 1939 strax före krigsutbrottet: "You have a choice between the disgrace and the war. You chose the disgrace. But you will get the war all the same..."

Pressen går i fällan igen: suspekt think-tank om "Irak-lögner"

George Soros har inget att klaga på idag...

Ännu ett instruktivt exempel på hur delar av pressen fungerar när det gäller Irakrapporteringen kan studeras i en artikel som publiceras i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, samt landsortspressen. Så här ser "kort-versionen " ut:

USA:s politiska ledning ljög hämningslöst under upptakten till kriget i Irak. Före invasionen i mars 2003 uttalades 935 lögner om läget i landet, slår en ny studie från Center for Public Integrity fast.

President George W Bush och vicepresident Dick Cheney är bland de åtta toppnamn som uppges ha gjort sig skyldiga till upprepade falska påståenden om bland annat Iraks innehav av massförstörelsevapen.

Den senaste undersökningen ger anledning att ifrågasätta regeringsföreträdares försäkringar om att de ”bara var ovetande offer för dålig underrättelseverksamhet”, skriver centret.

Artikeln har författats av telegrambyrån TT och publicerats rakt av i den svenska pressen utan att någon redaktion bemödat sig om att titta lite på vad detta "Center for Public Integrity" egentligen är för något, eller hur deras undersökning egentligen har utförts.

Med hjälp av sökmaskinen Google och 15 minuters sökning får man dock fram en hel del intressant.

Bland annat ser man snabbt att rapporten försiktigtvis talar om false claims - och inte de "lögner", som TT:s kreativa översättare talar om.

En annan sak handlar om att den "undersökning" som centret utfört knappast förtjänar detta namn. Man har gjort en tämligen banal "frekvensundersökning" för tvåårsperioden närmast före inmarschen i Irak (2003) av officiella kommunikéer, intervjuer, tal etc, och helt enkelt räknat varje gång något som senare visat sig inte stämma har nämnts.

Som ett exempel kan man ta den post som utgör 523 av de 935 "lögnerna". Det handlar här om samma gamla visa om att Bushregimen trodde på sina egna (och andra länders) underrättelsetjänster, när dessa hävdade att Irak hade tillgång till massförsörelsevapen (WMD). Irak hade inga WMDs. Bushregimen hävdade detta, vilket var ett false claim, men knappast någon lögn. Eftersom frågan om WMD:s var viktig togs den ofta upp (tydligen vid 523 tillfällen) av topparna inom den amerikanska politiska ledningen, men av detta sluter sig TT till att ledningen "ljög hämningslöst" (eftersom TT tydligen också gjort en egen psykologisk undersökning), samt att Bush och Cheney återfinns bland "toppnamnen", vilket inte heller är så konstigt eftersom dessa personer just utgör den grupp som centret studerat. Det är med andra ord som att påstå att "Kalle toppar listan av grötätare i undersökningen av hur ofta Kalle äter gröt".

Med hjälp av Internet får man också raskt fram vad detta Center for Public Integrity egentligen är för något. Centret leds av en viss herre vid namn Bill Buzenberg. Innan han knöts till centret arbetade han för Minnesota Public Radio och National Public Radio, två radiostationer som är kända för sitt envetna ogillande av allt som det republikanska partiet företar sig och allt vad krig heter (oavsett på vilka grunder).

Vidare ser man också att centret åtnjuter stöd från ingen mindre än den fanatiske Bush-hataren och finansmannen George Soros, som ställt sina miljarder till förfogande sedan flera år för att stödja diverse stiftelser och "think-tanks" som motarbetar den nuvarande administrationen. I handelstidningen Entrepreneur kan man läsa om Buzenbergs relation till sin ekonomiske tillskyndare:

He is frank about the center’s challenges but not apologetic. What about criticism like the kind made in a January 3, 2004, Wall Street Journal editorial, in which Journal editors included the center in billionaire George Soros’ “web of leftwing activists” for accepting $1.7 million from the wealthy anti-Bush activist’s Open Society Institute? Buzenberg says: “That’s absolute junk, trash, stupid. The center is incredibly nonpartisan. The work that we do is not free, and there’s no apology to be made. We are incredibly independent."

Jag förstår mycket väl att det finns människor som motsätter sig den nuvarande amerikanska administrationen och dess krigspolitik och att de är i sin fulla rätt att utrycka sina uppfattningar och arbeta för vad de tror på (personligen tror jag att de har fel). Men vad jag inte gillar är när en telegrambyrå som TT medvetet skruvar sina telegram i viss riktning för att befordra något som inte kan vara något annat än en politisk agenda.

En banal undersökning, som för femtioelfte gången drar slipstenen om att Bush "ljög" bara för att han trodde på sina underrättelseorganisationer, lyfts fram som ett historiskt genombrott ("935 lögner"!); man skruvar medvetet ordvalet i viss riktning; och man bryr sig inte om att tala om vad "Center for Public Integrity" egentligen är för en organisation...

Tror ni att TT förtigit att en "think tank" stöddes ekonomiskt av Rupert Murdoch, om den kommit fram till ett "undersökningsresultat" som visade sig vara "kritiskt" mot Hillary Clinton? Jag tror inte det...

Uppdatering 25/1: Via bloggaren Markos i USA får jag också veta att en annan av huvudfinansiärerna för Center for Public Integrity utgörs av The Heintz Foundation, en stiftelse som kontrolleras av "ketchup-miljadärskan" Theresa Heintz, tillika hustru till det demokratiska partiets forne presidentkandidat, senator John Kerry.

...samtidigt i en annan del av Irak...

Citizen Muqtada

Det är en helt vanlig onsdag i slutet av januari – och kanske är det någon därute i stugorna som undrar vad den Orson Welles-liknande shiitiske hetsporren och tillika befälhavaren över den irakiska Mahdiarmén, Muqtada al-Sadr, kan tänkas hitta på en kväll som denna?

Mitt tips är att han sitter hemma i Basra och funderar på sin framtid.

Ni kanske minns hur medierna gång efter annan lyfte fram ”analyser” om Muqtadas stora inflytande över den irakiska politiken så sent som i somras?

Men vad har hänt sedan dess? Vad gör han nu?

Sanningen till sägandes har Muqtada nästan helt hamnat utanför det mediala rampljuset, med undantag för vissa referenser till den vapenvila som utlystes för ett par månader sedan och den obligatoriska bisatsen att detta lär ha bidragit till att förbättra säkerhetsläget i Irak.

Men i måndags släppte Muqtada något av en liten bomb: vapenvilan (”the freeze”, som löper ut i februari) skall inte förnyas!

Detta låter förvisso oroväckande. Men samtidigt måste man komma ihåg att det sannerligen inte är första gången Muqtada hotar med att återigen ta till vapen. Det enda som faktiskt var en nyhet var hur han beklagade sig över att hans organisation ”förföljdes” av de irakiska regeringstrupperna; vilket nyligen rapporterades i New York Times:

“Many officers in the Iraqi police and army and have made bad use of the freeze to pressure our people, and hundreds of families have been pushed out of their homes,” Mr. Obaidi [a spokesman for Sadr] said. “We’ve been thinking of renewing the freeze. We understand the situation, we are in a period of trying to rebuild Iraq and bring more security, but unfortunately our people are suffering.” The decision to consider lifting the freeze came after a fact-finding tour by several high-ranking members of the Sadr organization in which they visited Samawa, Diwaniya, Kut, Amara and Basra, according to Mr. Obaidi. He said that for Mr. Sadr to remain credible with his followers, he has to stand up for them when they become targets.

Kritiker av den amerikanska politiken i Irak brukar peka ut hur den irakiska regeringen domineras av medlemmar från den likaledes shiitiska, men konkurrerande, Badr-milisen (som till stora delar redan har integrerats i säkerhetsstyrkorna) och i medierna har vi kunnat läsa att strider mellan Mahdis och Badrs är ett exempel på ”inbördesstrider” mellan shiiter i Irak. Man tenderar således att skildra de shiitiska grupperingarna enligt modellen om ”lika goda kålsupare”.

Men detta är ett felaktigt sätt att beskriva läget. Det är Badrmilisen (liksom andra shiitiska grupper, som valde att acceptera valresultatet och ansluta sig till den folkvalda Malaki-regeringen), som besitter den politiska och rättsliga legitimiteten för sina aktiviteter, under det att Mahdiarmén har valt att ställa sig utanför. Att i sådana fall bryta vapenvilan innebär således ingenting annat än att Muqtada förklarar krig mot den folkvalda regeringen och därigenom gör sig till varg i veum.

Detta skulle förvisso skapa stabilitetsproblem i Irak på kortare sikt, men samtidigt också förenkla den operativa situationen betydligt. Om Muqtada bryter vapenvilan kan de amerikanska trupperna, liksom den irakiska regeringen, upphöra med med sitt legalistiska hyckleri och slå direkt mot Mahdiarmén utan att behöva ta politiska hänsyn. Samtidigt torde Mahdiarmén vara medveten om deras ”komparativa fördelar” vis-à-vis regeringssidan försvagas i samma takt som al-Qaida upphör att vara ett problem och allt fler amerikanska och irakiska regeringsstyrkor kan frigöras för andra uppgifter.

Som Bill Roggio skriver i The Long War Journal har den irakiska regeringsarmén dessutom förstärkt sina resurser i södra Irak med åtminstone en division sedan britterna började dra sig tillbaka under förra året. Och som den irakiska dagstidningen Aswat al-Iraq rapporterar, tillintetgjorde regeringsstyrkorna i förrgår närmare 300 man ur en Mahdi-anknuten rebellgruppering inne i Basra - Muqtadas "bakgård" - vilket måste ha kommit som en obehaglig överraskning för honom.

Antingen kan Muqtada al-Sadr läsa skriften på på väggen eller också inte... och vad han än gör är det faktiskt likgiltigt vilket.

Gammalt vin i nya läglar - Iraks nya flagga

Iraks nya, respektive gamla flagga (foto: AFP)

Det irakiska parlamentet beslutade idag att avskaffa den gamla nationalflaggan med baathpartiets tre stjärnor (symboliserande enhet, frihet och socialism) och inskriptionen Allahu akbar, dvs "Gud är större" föregivet kaligraferad av den forne tyrannen Saddam själv under Kuwaitkriget (1991)

Den nya flaggan består av den traditionella pan-arabiska trikoloren i rött, vitt och svart med det islamska härskriet i "ny-gammal" kufisk typografi. Det var kurderna som genomdrev förändringen eftersom ingen i Kurdistan ville hissa en nationalflagga som bar Saddams handstil.

Det kanske finns dem av mina läsare som noterat att de flesta arabstater har flaggor som varierar färgerna rött, vitt, svart och grönt - samt att nästan alla länders vapensköldar har en hök som sköldhållare (och ibland, som Egypten, även som emblem på flaggan). Allt detta har naturligtvis en symbolisk mening som det kan vara intressant att känna till.

Den första flagga som använde sig av denna kombination härrör från Arabrevolten, 1916, då Lawrence av Arabien, å den brittiska regeringens räkning, samlade de arabiska stammarna till uppror mot de tyskallierade turkarna under första världskriget. Brittiska arméheraldiker tyckte att araberna behövde en symbol för sin rörelse och tittade lite på arabisk historia för att komma på något lämpligt.

Halvmånen var ju en turkisk symbol för det Ottomanska riket, så detta emblem ville man undvika (det är framför allt under efterkrigstiden som halvmånen kommit att symbolisera "islam" generellt). Vad man gjorde var istället att gå tillbaka till de fälttecken som tros ha använts av araber under medeltiden och som då bestod av enfärgade ryttarfanor.

Rött står för Khawarierna som bildade det första islamska partiet under den tredje kalifen Othman på 600-talet. De arabiska stammar som ledde erövringen av Nordafrika och Spanien förde ävenledes en helröd flagga. Rött förs även av Sherifen av Mecka, liksom av den Hashemitiska dynastin, som i sekler dominerade Hijaz (kustremsan där Mecka och Medina ligger) och som sedermera insattes av britterna på Jordaniens tron.

Grönt står för Fatimiderna (901-1171) i Nordafrika, vilkas dynasti grundades i Marocko av Abdullah al-Mahdi. Den gröna färgen symboliserar Muhammeds kusin Ali, från vilken den shiitiska sekten utgår och som en gång lyckades klara sig från att bli mördad genom att gömma sig i ett grönt täcke som en gång tillhört Muhammed.

Den gröna färgen står också för islam i allmänhet. Enligt arabisk folktro bar profeten Muhammed alltid grön turban, liksom efter honom kaliferna; och i koranen (sura 18:31) står att de som kommer att få vistas i paradiset kommer att gå runt i gröna dräkter. Av detta skäl lät Libyens diktator Muammar Gaddafi (som också är intresserad av sådana saker) komponera en helgrön flagga för sitt land - givetvis utan den "turkiska" halvmånen.

Vitt står för Umaijad-dynastin (661-750) från Damaskus. De förde en helvit fana för att högtidlighålla det första slag som Muhammed vann vid Badr (därav namnet på den kanske viktigaste shiamilisen i Irak).

Svart står för Abbasid-dynastin, men också för självaste profeten Muhammed (570-632). När Mecka erövrades förde profeten två flaggor, en helvit och en helsvart. Den svarta fanan fördes som en symbol för hämnd och var också den färg som befälhavarna hade på sina huvudbonader i strid. Detta är något som tagits upp av talibanerna, som numera alltid bär svarta turbaner eller huvuddukar. I Topkapi-palatset i Konstantinopel finns också en relik av svart (en del säger grönt) tyg som enligt traditionen skall ha varit Muhammeds fana.

Höken, som nästan alla arabiska nationer har som sköldhållare i sina vapensköldar, komponerades av brittiska heraldiker och var ett totemdjur för Muhammeds klan Qureish.

Stjärnorna, som förekommer i många staters flaggor, står för lite av varje. Den sju-uddiga (Jordanien) står för monarki och den femuddiga (Syrien) står för republik. Förenade Arabrepubliken (en union mellan Syrien och Egypten) förde två stjärnor (som Syrien idag) medan Baathsocialisterna alltid förde tre.

Oväntad hårdhet från Europa mot Iran

Milismän ur terrororganisationen Hizbollah

Dagens kanske viktigaste nyhet handlar om att en resolution med ytterligare sanktioner mot Iran väntas följa av dagens möte i Berlin mellan de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, samt Tyskland, där Irans anrikning av uran (även för civila ändamål) fördöms helt och hållet.

Trots att det ”nationella underrättelsebetänkandet” (National Intelligence Estimate, NIE), som USA:s samlade underrättelseorganisationer släppte under förra året, gav vid handen att Iran (kanske) hade avbrutit arbetet på kärnvapenframställning redan 2003, har inte mycket ändrats vad gäller det diplomatiska trycket mot Iran.

Detta har framför allt att göra med den oväntat hårda europeiska hållningen gentemot Iran. Från ett europeiskt perspektiv har alltså publiceringen av NIE har inte ändrat ett jota. EU:s sanktioner går dessutom bra mycket längre än vad Säkerhetsrådets resolutioner kräver av FN:s medlemsstater.

Olivier Guitta, medlem av “think-tanken” Foundation for the Defense of Democracies och utgivare av nyhetsbrevet The Croissant, påpekar exempelvis att nederländska universitet har börjat screena ut iranier som önskar studera ”känsliga” ämnen, såsom kärnteknologi. Den europeiska hållningen går således på kontrakurs mot kontinentens ekonomiska intressen. EU är Irans största handelspartner med 28 procent av Irans utrikeshandel, dvs klart före Kina som kommer tvåa med 12 procent.

En viktig aktör i detta sammanhang tycks vara Frankrikes president Nicholas Sarkozy, som gång efter annan gjort uttalanden om att Iran måste förhindras att skaffa sig kärnvapen. Utrikesminister Kouchner har till och med antytt att om krig är priset för detta så är Frankrike berett att betala det. Det är också Frankrike som drivit på den hårda attityden i EU.

Detta är inget som Iran missat. Enligt en artkel i Le Monde (17 november) fick tidningen tillgång till ett brev som skickats från Irans premiärminister Mahmud Ahmadinejad till Sarkozy, angående Frankrikes position, och där tonen beskrivs som i högsta grad acrimonieux och fyllt med ménaces voilées... Även Tyskland och Italien som under förra året såg ut att vackla i sanktionsfrågan, ställer nu upp på den franska linjen. Tyskland var fram till förra året Irans största handelspartner (en position som numera innehas av Kina), men handeln har minskat med 16 procent på ett år och här handlar det framför allt om relationer inom finans- och banksektorn.

Kan då Iran tänkas "hämnas" på européerna om det kommer till ett skarpt läge? Kanske det. Ett av de "förtäckta hoten" i Ahmadinejads brev handlade om att franska FN-soldater i Libanon "skulle kunna råka illa ut". En annan möjlighet är att man använder sig av terrororganisationer, av typen Hizbollah (som Iran till stora delar finansierar), för att orkestrera diverse kampanjer. Här förlitar man sig på att den europeiska opinionen drabbas av "spanska sjukan" och inte reagerar på terrorangrepp genom att vilja försvara sig, utan genom att kapitulera för de iranska kraven (enligt modell från Spanien, 2004).

I slutet av november förra året kunde brittiska myndigheter bekräfta närvaron av ett antal av Hizbollahs sleeper cells på brittisk mark, redo att slå till om läget mellan västmakterna och Iran kom till ett skarpt läge.

En resa till framtidens slagfält

Slaget vid Stalingrad - strid i urban terräng

Någon gång under sommaren 2007 passerade mänskligheten en epokgörande demografisk milstolpe: för första gången bodde fler människor i urbana sammanhang (dvs städer), än på landsbyggden. Detta faktum kommer givetvis få konsekvenser för krigföringen i framtiden, så till vida att allt fler militära konflikter kan antas äga rum i den tredimensionella miljö som det urbana landskapet erbjuder fotsoldaten, än i det traditionella ”slagfältets” tvådimensionella värld.

Stadslandskapets frånvaro av fria siktlinjer, svårigheten att manövrera med tyngre enheter, stridsrummets fragmentering, den rika möjligheten till försåt och bakhåll tenderar inte heller att att premiera den part som besitter övertag i teknologi och eldkraft, utan den som känner terrängen. Av dessa skäl kan man anta att västvärldens framtida fiender (såsom sämre utrustade insurgent- och terroristorganisationer) kommer att försöka välja det urbana landskapet som slagfält, eftersom denna miljö är den enda där de uppträda i större formationer och direkt konfrontera oss. Det är alltså erfarenheten från Stalingrad, snarare är Kursk som väntar framtidens infanterister.

Jag skulle därför vilja rekommendera Michael Evans studie kring olika aspekter av urban krigföring, City Without Joy: Urban Military Operations Into the 21st Century (kan laddas ned som pdf-fil).

Evans, med ett förflutet inom världens kanske mest effektiva styrka för insurgentbekämpning, de forna rhodesiska säkerhetsstyrkorna, har även varit ordförande för den australiensiska arméns Land Warfare Studies Centre, sedan han lämnat Afrika och är numera knuten till The Australian Defence College. Titeln anspelar givetvis på Bernard Falls legendariska bok om den franska arméns krig i Indokina på 50-talet, Street Without Joy; och det är också till detta krig som Evans leder tillbaka många av sina resonemang. Evans tittar på urban krigföring utifrån ett historiskt perspektiv men låter sin undersökning leda fram till en analys som skall kunna fungera för 2000-talet, såväl strategiskt, som operativt.

En av Evans insikter är att den tid är förbi då befälhavare kunde kringgå befolkningscentra, för att undvika stridshandlingar i en ofördelaktig miljö - städerna måste betvingas för att kriget skall kunna vinnas. Den ursprungliga planen för Operation Iraqi Freedom innehöll exempelvis ingen formulerad strategi för att hantera den insurgentrörelse som växte fram i medelstora städer i de sunnidominerade delarna av landet och som i sinom tid spred sig till Bagdad. Hade koalitionen haft tillgång till en COIN-anpassad "urban strategi" redan från början hade insugentrörelserna kanske kunnat stäckas i ett tidigt skede. Nu tog det tre år innan en fungerande modell kunde börja praktiseras.

Det är osannolikt att USA och andra västmakter kommer att gå i krig mot en ny motståndare utan att ta hänsyn till dessa lärdomar, som köptes till ett relativt högt pris vid incidenter som exempelvis slaget om Fallujah, 2004.

Jag rekommenderar verkligen Michael Evans studie för alla intresserade. Vad gäller slaget om Fallujah (det enda riktiga "slag" som västmakterna utkämpat under "det långa kriget") skulle jag vilja lyfta fram den före detta marinkårssoldaten Francis "Bing" Wests No True Glory - en bok som mycket väl tål att jämföras med Marc Bowdens Black Hawk Down.

Jakten på den försvunna koranen

"Sjuttiotvå vita russin?"

Jag tänkte lämna de militära spörsmålen därhän idag till förmån för den intensiva diskussion som pågått sedan ett par dagar bland bloggare på Internet efter Andrew Higgins artikel i Wall Street Journal och (pseudonymen) ”Oswald Spenglers” uppföljare i Asia Times Online i förra veckan. Det handlar här om återupptäckten av det försvunna koran-arkivet i München och precis som "Spengler" påpekar är det en historia som verkar hämtad ur Dan Browns Da Vinci-koden eller en Indiana Jones-film.

Vad Higgins kunde förtälja på "the Wall" var att ett hemligt arkiv med fotografier av uråldriga islamiska texter har kommit upp till ytan efter mer än 60 år. Den vedertagna uppfattningen var att arkivet skulle ha förstörts under bombningarna av München under andra världskrigets slutskede, men tydligen har det hållits undangömt (i kakburkar!) av en framstående tysk arabist, Anton Spitaler, med ett minst sagt tvivelaktigt förhållande till nazi-regimen.

Men vad är det för märkvärdigt med det då, kanske någon undrar? Jo, arkivet utgör ett grundskott mot den centralaste av alla dogmer inom islam, nämligen att koranen är Guds oförfalskade, eviga och oföränderliga ord. Avbildade finns nämligen texter som visar på att det har funnits alternativa varianter av muslimernas heliga skrift innan den nuvarande ”varianten” kodifierades under den tredje kalifen Othman på 600-talet.

Det här är illavarslande nyheter för alla muslimer runt om i världen. Man brukar ofta peka på likheterna mellan de tre ”skriftbaserade” religionerna (judendom, kristendom och islam), men det finns viktiga skillnader när det gäller vilken status den ”heliga skriften” intar i de olika religionerna. Bibeln utgör förvisso Guds ord för de kristna, men det har alltid varit den dominerande uppfattningen bland teologer och troende att böckerna författats av olika människor vid olika tider. Bibeln har alltså en historia och dess texter kan alltså tolkas och läsas på olika sätt eftersom de inspirerats av Gud, snarare än att vara Gud. Det enda som inte kan omtolkas för de kristna är att Jesus som Guds son uppenbarade sig för oss, dog för våra synder och återuppstod på den tredje dagen. Men att så skedde är ju inget som kan bevisas (om vi inte har tillgång till en tidsmaskin) . Antingen tror man på det, eller också inte. Sola fide, som Luther sade...

Islam är dock lite annorlunda ”konfigurerad”. Gud uppenbarar sig här inte som en lag som ges åt Mose på berget Sinai, eller i personen Jesus Kristus, utan i en bok: koranen. Eller som det står i The Encyclopedia of Islam: “Den närmaste jämförelsen av muslimernas syn på koranen till något inom kristendomen är inte Bibeln, utan Kristus”.

Det är här som islam står inför sitt stora problem, nämligen att den har konstruerats som den enda av de stora världsreligionerna som faktiskt kan motbevisas genom akademisk textkritik! Om forskare kan visa bortom allt rimligt tvivel att koranen inte alls har dikterats av ärkeängeln Gabriel någon gång på 600-talet, utan är resultatet av senare författares redaktionsarbete, som inspirerats av den judiska Torahn och kristna syrianska och arameiska hymner hamnar islam i samma position som "kyrkan" i Dan Browns Da Vinci-koden, när huvudpersonen ”upptäcker” att Jesus inte alls dog på korset.

Det har varit känt sedan en tid att det finns olika Koran-varianter, bland annat genom de fragment som påträffades 1972 i Sa’ana i Jemen (se artikel i The Atlantic, 1999). Innan den jemenitiska regeringen förbjöd forskning kring fragmenten för icke-muslimer, lyckades två tyska forskare (Gerhard Puin och HC von Bothmer) mikrofilma dokumenten och föra ut filmerna till Saarlands universitet. München-arkivet tros vara ännu mer omfattande och innehålla texter från början av 700-talet, och peka på ännu större avvikelser mellan "koranerna".

Så sent som på 70-talet hävdade professor Spitaler att München-arkivet med sina 450 filmrullar förstörts när Royal Air Force bombarderade staden den 24 april, 1944, och den Bayerska vetenskapsakademins byggnad förstördes. Filmerna hade ingått i ett forskningsprojekt under mellankrigstiden kring "koranens historiska utveckling" (en projektbeskrivning som för varje rättrogen muslim utgör den största hädelse). Men Spitaler ljög. Han satt själv på samlingen ända fram till sin död (2003). Det är oklart varför han förnekade arkivets existens, men en förklaring handlar om forskningen i Tyskland under nazi-tiden. Nästan samtliga tyska arabister under efterkrigstiden hade även innehaft tjänster under Hitler-tiden, då den koran-kritiska forskningen lades på is samtidigt som regimen försökte bygga upp en allians med "proto-islamister" och arabiska nationalister under åren före andra världskriget, såsom stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini, och den egyptiska grundaren av Muslimska brödraskapet, Hassan al-Banna (även presidenten och arabnationalisten Anwar Saddat tjänstgjorde ju som tysk spion under andra världskriget, om man nu skall tro hans memoarer).

München-arkivet är alltså en het potatis, framför allt som läget är just nu. Det kommer förmodligen dröja innan något kan publiceras därifrån. Den nuvarande "storsigillbevararen", professor Angelika Neuwirth, som tog över arkivet från Spitaler och nu har det inlåst i ett kassavalv på Berlins Freie Universität, lär aktivt motarbeta forskning som i alltför hög grad vill sätta in koranen i dess historiska sammanhang av skäl som tycks handla om institutionens och forskarnas säkerhet (för fru Neuwirth tycks Dan Browns albino-munkar vara en realitet).

När Atlantic-artikeln publicerades, 1999 (dvs. innan "9/11" och "det långa kriget"), skrev författaren Toby Lester, att forskarsamhället nu väntade på resultat:

Von Bothmer, Puin, and other scholars will finally have a chance to scrutinize the texts and to publish their findings freely - a prospect that thrills Puin. "So many Muslims have this belief that everything between the two covers of the Koran is just God's unaltered word," he says. "They like to quote the textual work that shows that the Bible has a history and did not fall straight out of the sky, but until now the Koran has been out of this discussion. The only way to break through this wall is to prove that the Koran has a history too. The Sana'a fragments will help us to do this.

Men läget är nu helt annorlunda. Med undantag för Puin och en mindre grupp forskare från universitetet i Saarland, undviker forskningen att överhuvudtaget beröra frågan om koranens historicitet. Vissa forskare tvingas skriva under pseudonym, som exempelvis "Christoph Luxenburg" som hävdade att en stor del av koranens texter är arabiska omtolkningar av kristna psalmer på syrianska och arameiska (han vann viss ryktbarhet med påståendet att arabernas missförstånd av det syrianska ordet houri, hade lett till tron att "72 jungfrur" väntade martyrer som stupat i jihad, när det i själva verket handlade om "en stor mängd vita russin"). Och det handlar inte bara om personlig säkerhet, utan även om pengar: I USA är så gott som alla institutioner för arabistik sponsrade av pengar från Gulf-staterna, och att börja forska kring koranens historiska rötter innebär ett så gott som hundraprocentigt karriär-självmord.

Enligt Higgins har Angelika Neuwirth lett angreppen på "Luxenburg", Saarlandsforskarna och alla som ifrågasätter den muslimska synen på koranen: "Fru Neuwirth och hennes forskningschef herr Marx, har försökt förklara sin forskning för den muslimska världen via upprepade resor till Iran, Turkiet, Syrien och Marocko. När en tysk dagstidning basunerade ut på sin förstasida att arkivet skulle 'störta kungar och potentater', tog Marx omedelbart kontakt med al-Jazira och andra medier för att förneka att forskningen skulle förneka islams grunddogmer".

"Spengler" antar att München-arkivet kommer att röna samma öde som judarnas heliga förbundsark i Indiana Jones-filmen Jakten på den försvunna skatten, som i slutscenen försvinner i en anonym låda inne på ett enormt lager...

Jag håller med Higgins och "Spengler" att hela historien sätter fingret på ytterligare en punkt i umgänget mellan islam och andra religioner, liksom mellan islam och det sekulära samhället, nämligen att koranens ställning som Guds eviga och heliga ord tvingar alla parter till att anta en position av (hycklad eller äkta) irrationalitet för att en dialog överhuvudtaget skall vara möjlig. Som Higgins skriver växer nu kraven på att akademisk koranforskning bara skall bedrivas av personer som redan är muslimer, vilket är ett hot mot den traditionella akademiska friheten. Och även "moderata", intellektuella muslimer - som Tariq Ramadan - sluter sig som musslor och börjar repetera dogmer likt papegojor, så snart som koranens historicitet överhuvudtaget dryftas. Detta är en ovärdig position för en person som bekläder flera akademiska poster vid europeiska universitet och allmänt hyllas som "islams förste upplysningsteolog". När koranen nämns släcks uppenbarligen ljuset...

Samtidigt vimlar det just nu av islamistiska hemsidor, bloggar och internetfora som utslungar allsköns hot mot alla och envar som vågar röra vid München-arkivet. Men så agerar inte någon som befinner sig i en styrkeposition, så agerar någon som är dödligt hotad...

Den amerikanska krigsmaktens bäst bevarade hemlighet

Givakt! Korum - lediga

Vad skall man göra av Robert D Kaplans reflektioner i Imperial Grunts angående det faktum att en allt större del av den amerikanska krigsmakten (framför allt vad gäller armén och marinkåren, och framför inom officerskåren) utgörs av så kallade born again Christians eller evangelicals? Egentligen är ju dessa engelska beteckningar överflödiga. På svenska talar vi ju om "frälsta" eller "frikyrkliga" - och detta är vad det handlar om: soldater som tillhör församlingar som baptisterna, pingstkyrkan, etc.

Enligt Kaplan har en stor del av landstridskrafternas omvandling från en helt demoraliserad institution efter Vietnamkriget till dagens effektiva, intelligenta och slagkraftiga instrument i statsmaktens hand, berott på den kontinuerligt växande tillströmningen av frikyrkliga personer i arméns och marinkårens rullor.

Utvecklingen började under president Reagan under 80-talet, men har accellererat efter "9/11". Kaplan, som inte är vidare religiös själv, noterar flera anmärkningsvärda företeelser som det minskande supandet, nedbrytandet av de tidigare så höga skrankorna mellan officerare, underofficerare och vanligt manskap, överbryggandet av rasmotsättningar, viljan bland de kristna soldaterna att göra sin plikt och inte smita från uppdrag, att familjen hemmavid ger bättre support och att färre soldatäktenskap slutar i skilsmässor, etc. Han konstaterar också att ingen ansvarig person inom den amerikanska krigsmakten är beredd att ta upp dessa fenomen så länge som man inte är off the record.

Kaplan har säkert rätt. Hans tes sätter också fingret på det faktum att det är väldigt lätt att stirra sig blind på vapen- och doktrinutveckling när så många andra faktorer spelar in vad gäller en en styrkas effektivitet och slagkraft. Krigshistorikern John Keegan berör detta i sin A History of Warfare. I sitt resonemang kring de faktorer som drivit fram krigskonstens utveckling (stone, flesh, iron, fire), skriver han ju mycket övertygande om hur religiös glöd kan kompensera för bristande numerär, teknologi eller ekonomiska resurser, som under islams expansionsfas (600-700-talen) och Korstågen (1000-1200-talen)...

Så här kan det i alla fall se ut idag på Youtube:

Afghanistan: krock mellan COIN-doktriner

Generalmajor David Rodriguez, chef för Östkommandot

USA:s försvarsminister, Robert Gates, har för andra gången på kort tid kritiserat den Nato-ledda Isaf-styrkan i Afghanistan (Los Angeles Times). Tidigare har kritiken främst riktats mot de europeiska Nato-ländernas bristande förmåga att avdela erforderliga truppstyrkor och helikoptrar till operationerna, men denna gång drabbar dock kritiken djupare och handlar om den doktrinära grundval på vilken de de europeiska operationerna vilar, det vill säga den taktik och strategi som européerna begangnar sig av vid sina COIN-operationer (det vill säga en "akronym" för COunterINsurgency eller "insurgentbekämpning") i Afghanistan.

Amerikanskt doktrinövertag

Den amerikanska militären tycks anse att det senaste årets ökade aktivitet från talibanernas sida, vilket i sin tur lett till att 2007 var det blodigaste året för koalitionens sedan 2001, inte bara handlar om att talibanerna styrka har växt, utan om att de europeiska trupperna - och framför allt den europeiska ledningen - inte varit situationen vuxen när motståndaren förändrat sin taktik.

Det ligger en hel del i detta. Bland annat handlar det om stridsvana. Sedan "det långa kriget" inleddes med det amerikanska angreppet på Afghanistan den 7 oktober, 2001, som en hämnd för al-Qaidas terrorangrepp mot New York och Washington, den 11 september, har över en halv miljon soldater roterat in och ut på de olika krigsskådeplatserna. Förenta Staterna har således inte bara jordklotets mäktigaste krigsmakt, utan också en av de mest stridsvana. Det handlar här om konkreta lärdomar som aldrig kan läras ut på övningsfält och vid skolpulpeter. Som i alla krig har vissa lärdomar varit dyrköpta, och inte förrän vid slutet av 2006 kunde man under general David Petraeus egid omvandla erfarenheterna till en enhetlig doktrin nedtecknad i den nya fältmanualen 3-24. Denna doktrin har därefter prövats på slagfältet (under den så kallade the Surge) i Irak, under förra året, och överträffat alla förväntningar.

Den bristande europeiska stridsvanan har lett till att de enheter som verkligen konfronterat talibanerna på slagfältet inom Isafs Sydkommando (kring Helmandprovinsen och Kandahar), inte har kunnat klara ut sina uppgifter utan att kalla in massivt artilleri- och flygunderstöd. Detta har i hög grad drabbat civilbefolkningen i området, vilket i sin tur bidragit till att förstärka de lokala sympatierna för talibanrörelsen.

Hunden som inte skällde

Mycket skrivs just nu om det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan. I en artikel i Dagens Nyheter av Michael Winiarski (15 januari) tecknas en till synes hopplös situation med ökad brottslighet och ökat stöd för talibanerna. Även om det är överdrivet att som artikelförfattaren skriva att "talibanerna tar tillbaka by efter by", har säkerhetsläget församrats i större delen av Afghanistan. Det är dock betecknande att Winiarskis exempel är hämtade från de områden som utgörs av Isaf:s Syd-, Väst- och Kabulkommandon, det vill säga områden som primärt står under europeiskt befäl. Ett område som lyser med sin frånvaro bland jobsposterna är Östkommandot där amerikanerna har huvudansvaret (se karta). Östkommandot gränsar till Pakistans federalt administrerade stamdistrikt (FATA, i vilket Nord- och Sydwaziristan ingår), men därifrån hör vi paradoxalt nog sällan några nedslående nyheter. Skälet beror på att amerikanarna tycks ha hanterat situationen långt bättre än sina europeiska vapenbröder.

Våldet är inte mindre utbrett i öst, men annorlunda "konfigurerat", eftersom det främst handlar om incidenter mellan talibaner och amerikansk trupp som initierats av de senare. Man skulle kunna exemplifiera det med två städer där vardera hundra fall av skottlossning med dödlig utgång inträffat under ett givet år. Men om det råkar vara så att hälften av fallen i den ena staden handlar om beväpnade medborgare som skjuter ned skurkar som trängt in på den egna tomten, är ju läget betydligt bättre där, än i den andra staden där brottslingar står för allt skjutande. Dessutom finns det goda chanser för att skjutandet minskar över tid i den första staden i takt med att antalet skurkar elimineras, under det att inget sådant hopp finns för den andra staden - där kommer det bara att bli värre.

Försvarsminister Gates kritiserade européerna för att de fortfarande betedde sig som om de skulle möta en sovjetisk pansaroffensiv i Fuldabäcknet. Därefter pekade han på de resultat som uppnåtts i öst där trupperna står under ledning av den amerikanske generalmajoren och chefen för den legendariska 82 luftburna divisionen ("All American"), David Rodriguez, som under de senaste månaderna tillämpat en taktik som till stora delar hämtats från den nya fältmanualen och general Petraeus segerkoncept från Irak. Och detta trots ett manskap som endast uppgår till c:a 15000 man (att jämföra med de 160000 man som amerikanerna har till förfogande i Irak). Amerikanernas metod är ständig närvaro och kontinuerlig patrullering. På så vis uppnår man flera positiva resultat: man kan upprätthålla lag och ordning, man visar att man står på lokalbefolkningens sida och man kan bekämpa talibanerna med större flexibilitet. En Irak-modell, med andra ord.

Läget i öst är helt annorlunda än i Sydkommandot, där amerikansk militär anklagar européerna för att ha utvecklat en "sovjetisk mentalitet". Européerna stannar i sina baser, utför minimalt med patrulleringar i syfte att undvika förluster som kan leda till dålig press på hemmaplan, samt använder sig av luftangrepp som ett substitut för infanteriinsatser.

Vad skall man göra?

Erfarenheterna från Irak och från general Rodriguez operationer i östra Afghanistan utgör en utmärkt grund att bygga på. Europeisk militär bemöter givetvis den amerikanska kritiken med att hänvisa till bristande resurser på eget håll, samt att amerikanarna inte ens har en femtedel av de trupper som står till förfogande i Irak på plats i Afghanistan - vilket förvisso är ett rimligt påpekande. Det behövs mer trupp och de 3500 marinkårssoldater som president Bush har beslutat skicka för att kunna vara redo i mars, när "kampanjsäsongen" börjar igen, är ett steg i rätt riktning.

Men européerna måste också lära sig av amerikanerna. En modern COIN-metod handlar precis som doktrinens andlige fader, den franske översten David Galula, hävdade i sin Counterinsurgency Warfare (1965) om att skydda lokalbefolkningen genom att upprätthålla lag och ordning, om att tydligt visa att man inte tänker överge dem och om att upprätthålla initiativet genom att aktivt söka upp motståndaren. Men för att kunna göra det måste man lämna sina baser och vara ständigt närvarande med mindre enheter i minsta lilla by. Detta är vad amerikanarna lärde sig i Irak, men också den metod genom vilken många europeiska länder kunde upprätthålla sina kolonialvälden under hundra år. Frågan är om Europa ens behöver lära sig något nytt... det handlar kanske bara om att hitta tillbaka till militära rötter som högst ligger två generationer bort?

Och svenskarna då?

Som Jan Blomgren skriver i en artikel i dagens Svenska Dagbladet (16 januari) gör svenskarna med sina 350 man i Mazar-i-Sharif mycket som är rätt (trots vårt historiskt sett diminutiva kolonialvälde). De fotpatrullerar och upprätthåller goda förbindelser med lokalbefolkningen, precis som "Rodriguezdoktrinen" föreskriver. Jag håller dock inte med Blomgren när han skriver att amerikanerna inte skulle "lämna sina pansarfordon" och att situationen i Syd- och Östkommandot buntas samman. Detta hade kanske varit ett riktigt påpekande för ett halvår sedan, men knappast nu...

Svenskarna kan också dra fördel av att verka där befolkningen i huvudsak utgörs av uzbeker och tadjiker, det vill säga de grupper som dominerade den "nordallians" som bekämpade talibanerna på 90-talet. Talibanerna är nästan uteslutande pashtuner från landets södra och östra delar. Det är kanske inte så svårt att göra rätt när läget är så pass lugnt som just där svenskarna är...

Post Scriptum: Jag noterar att även TT har snappat upp LA Times artikeln,

Siraj Haqqani bakom Serena-attentatet i Kabul

Jalaluddin Haqqani

Det tycks som om gruppen bakom attentatet mot hotell Serena i Kabul, som under gårdagen dödade en norsk journalist och tre hotellanställda, bestod av män kring den nordwaziriske talibanledaren Siraj Haqqani. Brittiska Times citerar nu chefen för den afghanska underrättelsetjänsten,Amrullah Saleh, som efter gripandet av ett antal personer knutna till attentatet förklarar sig säker på sin sak.

Om detta skulle visa sig stämma bekräftas ytterligare en tendens som blivit allt tydligare under det senaste halvåret, nämligen att de pakistanska (eller rättare sagt, waziriska) talibanerna numera dominerar aktiviteterna i området. Detta har skett på de afghanska talbanernas, de kashmiriska "lashkars" och al-Oaidas bekostnad. Denna utveckling är något som svenska medier till stora delar missat, men som kan utläsas av att allt fler operationer inne i Afghanistan numera äger rum under "pakistanskt", snarare än lokalt befäl. Bildandet av Tehrek-i-talban Pakistan (den förenade talibanrörelsen i Pakistan) den 14 december förra året, utgjorde därvidlag en bekräftelse på att wazirerna numera sköter ruljangsen.

De två viktigaste gestalterna i sammanhanget är ovannämnde Sirajuddin "Siraj" Haqqani (son till den legendariske rebelledaren Jalaluddin Haqqani) och den här på Krigsbloggen avporträtterade sydwaziriern Baitullah Mehsud, ledaren för Tehrek-i-taliban. Haqqani (född 1970) och Mehsud (född 1974) utgör den nya generationen talibanledare. De representerar Nord- respektive Sydwaziristan, liksom de två viktigaste klanförbunden: Waziris och Mehsuds.

På grund av frånvaron av bilder föreställande Siraj Haqqani får läsekretsen nöja sig med en bild på hans gamle far...

Uppdatering från fronterna

Soldater ur 5 irakiska "Järndivisionen" slåss sida vid sida med koalitionen under Operation Iron Harvest (att en av mannarna har händerna i byxfickorna kan tyda på att han omflyttats från flygvapnet... Krgsblgs. anm.)

Idag skall jag äntligen få undan allt julpynt, så jag tänkte nöja mig med en liten genomgång av vad som nyligen timat på de olika frontavsnitten i "det långa kriget".

Irakfronten: Här kan man notera att Operation Iron Harvest går in på sin andra vecka. Iron Harvest är ett delmoment av den övergripande Operation Phantom Phoenix och äger rum på divisionsnivå (Task Force Iron). Kärnformationen utgörs av 2 amerikanska infanteridivisionens 4 brigad som just nu slåss sida vis sida med 5 irakiska infanteridivisionens 3 brigad (från milo Kirkuk/Bakuba; samarbetet med Task Force Iron har givit 5 disionen smeknamnet The Iron Division). Operationsområdet utgörs av fyra av Iraks nordliga provinser, och insatserna tycks ha koncentrerats till områden kring Mosul, Samarra och - framför allt - Dyalaprovinsens huvudstad Bakuba. Operationerna har hittills lett till ett hundratal dödade och 193 tillfångatagna al-Qaidaterrorister. Lika viktigt är att man också påträffat en stor mängd vapengömmor och sprängmedelsförråd. Al-Qaidas svagaste länk utgörs av sprängmedelsexperter och tillgången på sofistikerade improviserade "minor" (IEDs). Kan man neutralisera dessa är mycket vunnet. Att operationer äger rum just i Dyalaprovinsen är också det av särskild vikt. I takt med att man rensat Bagdad och al-Anbar från terrorister har dessa dragit sig tillbaka till Dyala. Dyala har ett prekärt läge inkilat mellan de kurdiska territorierna, Iran och Storbagdad (se kartor). Befolkningsmässigt är den Iraks mest etniskt delade provins med jämnstora grupper av shiiter och sunniter, samt en större mängd kurder, som just här tillhör den shiitiska sekten (till skillnad från kurderna i norr som är sunniter). Dyala kan betecknas som ett av al-Qaidas sista fästen i Irak och just här har amerikanerna haft svårt att få igång en fungerande gräsrotsrörelse (typ "väckelseråd" eller CLCs). Terroristerna har dessutom vid flera tillfällen även lyckats mörda representanter ur de spirande grärotsrörelserna i området. Iron Harvest har givetvis syftet att inte ge al-Qaida någon möjlighet att kraftsamla genom att man konstant driver organisationen framför sig med blåslampor i full fyr under häcken på dem (om uttrycket tillåts).

För övrigt kan man notera att general Petraeus ställföreträdare, generallöjtnant Ray Odierno, skall rotera hem, för att ersättas av generallöjtnant Lloyd Austin. Jag har skrivit en hel del om Petraeus och "The Surge", men Odierno har varit en mycket viktig person vad gäller implementeringen av den nya strategin. Austin är troligtvis en emminent ersättare. Han är lär vara en "soldiers' soldier", med en riktig inställning till sitt uppdrag (om man nu skall tro Washington Post).

Afghanistanfronten: Ett par high profile-attentat har nyligen ägt rum, bland annat mot hotell Serena i Kabul, i vilken en norsk journalist strök med. Som Svenska Dagbladets utmärkte medarbetare, Jan Blomberg, påpekar skall man inte se detta som isolerade akter, utan som led i kongruent strategi. Blomberg sätter också in händelserna i Afghanistan i en större regional kontext där betydelsen av talibanernas "maktbas" i Nord- och Sydwaziristan lyfts fram, vilket jag själv försökt få fram här på bloggen sedan den startade (som här, här, här eller här). Dock finns det både vin och vatten i den afghanska bägaren. Positivt är givetvis att möjligheter för större operationer från talibanernas sida minskar nu under vintern, samtidigt som över 3000 amerikanska marinkårssoldater gör sig redo att sätta igång en våroffensiv lagom till snösmältningen i mars (vilket också lyfts fram på Bengt Albons Utrikesblogg). Ingen sammanhållen kampanj (à la Petraeus Surge) har ännu genomförts i Afghanistan och därför ser läget inte lika dystert ut som vid första påseende.

Pakistanfronten: Här vill jag bara rekommendera en längre analys av det nuvarande säkerhetsläget som författats av New York Times tvenne Centralasien-reportrar Carlotta Gall och David Rhode. Tonvikten ligger på den pakistanska underrättelsetjänstens (ISI) relation till talibanerna och andra insurgentrörelser (och kan hittas på "Tribben").

Uppdatering Hormuzincidenten

USS Hopper, AEGIS-jagare av Arleigh-Burke-klass

Nu har jag ringt ett antal telefonsamtal tidigt i ottan och stört olika personer på tre kontinenter (en av dem i Djibouti!). Jag är nog inte den populäraste personen just nu i vissa kretsar, men vad gör man inte för sin kära läsekrets? Nåväl, detta är i alla fall vad jag har kunnat få fram:

1) Den märkliga "spökröst" som hotade de amerikanska fartygen att "sprängas i luften inom ett par minuter" och sändes över kanal 16 (en allmän radiofrekvens som av hävd alltid används i Persiska viken för all möjlig typ av kommunikation) var ett skämt. Rösten härrör nästan helt säkert från den supertanker som befann sig närmast incidenten (jag vet tyvärr inte hennes namn eller flagg, men hon befann sig c:a 2 sjömil bort). Någon uttråkad sate på bryggan ville tydligen liva upp stämningen lite grann när han såg/hörde att något var på gång en bit bort. Sådana saker ägde regelmässigt rum under det sk "tankerkriget", under Iran-Irakkriget på 80-talet. Och "spoiler-rösterna" kom alltid över kanal 16. Denna gång satte amerikanarna, som bekant, rösten i samband med de irakiska FPB:s (Fast Propelled Boats) som svärmade kring USS Hopper.

2) De vita lådor som kastades ut i havet från FPB:erna var förmodligen ammunitionslådor. Iranierna måste vid något tillfälle ha blivit nervösa för att amerikanerna skulle ha kunnat öppna eld. Även om det "bara" handlar om varningsskott från kulsprutor skulle ju en kula kunna träffa den iranska båten. Våra iranska vänner var uppenbarligen inte beredda att just vid detta tillfälle träda inför sin skapare, utan dumpade ammunitionen överbord för säkerhets skull. Iranierna trodde alltså att de skulle bli beskjutna och kastade därför ut lådorna, varvid amerikanerna misstänkte att det kunde handla om något slags minor och gjorde sig beredda på insats (ett inte helt obekant scenario vid den här typen av konflikter, med andra ord).

3) Iranierna brukar rutinmässigt "kontrollera" diverse fartyg som rör sig genom sundet, även i det 6 sjömil breda bälte ute i mittfåran som av folkrätten karaktäriseras som internationellt vatten men som Iranierna anser vara territorialvatten (iranierna har ju inte skrivit på några konventioner, men i brist på traktat gäller ju sedvanerätt om fri passage i internationella sund). Men denna gång uppträdde man "otypiskt" i det att man av någon anledning använde fler båtar som gick närmre och befann sig i amerikanarnas närhet under längre tid än brukligt. Aggressiviteten i de iranska "patrulleringarna" lär ha ökat under de senaste månaderna och den amerikanska flottan har under sommaren skjutit varningsskott vid åtminstone ett tillfälle.

Av detta kan man dra två slutsatser. För det första ser man hur ett ansvarslöst agerande lätt kan gå överstyr genom faktorer som ingen av de direkt inblandade har kontroll över (t.ex. en uttråkad fillipinsk sjöman med tillgång till radio). Och för de andra kan man lägga allehanda konspirationsteorier om att amerikanerna var ute efter att framkalla ett slags "tonkin-scenario" till handlingarna. Konspirationsteoretiker brukar ofta ha överdrivna föreställningar om vilken makt olika amerikanska myndigheter har ("CIA", "Pentagon", "Halliburton", etc.), men till dessa vill jag bara säga att ingen makt i världen fullt ut kan kontrollera vad en uttråkad sjöman hittar på.

Nåväl, inget av detta ändrar grundförutsättningarna. I takt med att Bushadministrationen under de senaste månaderna visat allt tydligare tecken på att man inte kommer att bruka vapen för att slå ut de iranska kärnanläggningarna har gardet betett sig allt aggressivare ute till havs. Den taktik vi såg utspelas är ävensom den som iranierna torde använda sig av om läget blir skarpt. Det bästa sättet att få slut på de dumheter som iranierna ägnar sig åt är enligt min mening att sätta hårt mot hårt. Detta har varit en metod som fungerat ganska bra inne i Irak under det senaste halvåret, där Qudsstyrkorna (dvs. kommandon ur revolutionsgardet med ansvar för diversionsoperationer utomlands) har minskat sin verksamhet betydligt.

Man skall helt enkelt göra som sjätte flottan gjorde i Sidrabukten i augusti 1981. Libyska stridsflygplan hade under en tid stressat två amerikanska hangarfartygsgrupper (USS Forrestal och USS Nimitz) genom aggressiv patrullering ute i Medelhavet. Den 19 augusti lät man dock två F-14 Tomcats skjuta ned två libyska Sukhoi Su-22. Libyerna förde givetvis stort väsen om detta i FN och även många medier i väst klandrade (i vanlig ordning) den dåvarande amerikanske presidenten Reagan för nedskjutningarna. Resultatet blev dock att libyerna aldrig mer besvärade de amerikanska krigsfartygen.

EXTRA: Nu finns det en artikel på Small Wars Journal som säger ungefär samma sak som jag gör här ovan (fast lite bättre, om sanningen skall fram...): "Bowling for Boghammars!"

EXTRA 2: Det kan finnas skäl för den amerikanska flottan att vara försiktig vad gäller den iranska sjökrigsdoktrinen.

I en stor manöver som hölls 2002 (Millennium Challenge '02) lyckades den flotta som hade rollen av "fi" mycket framgångsrikt angripa en flottkonvoj under gång i vatten som skulle föreställa Persiska viken, med hjälp av en större mängd FSBs. De enheter som spelade den amerikanska flottan förlorade inte mindre än 16 fartyg (varav ett hangarfartyg!) under ett fientligt angrepp som bland annat inbegrep swarming-anfall i större skala.

Befälhavaren över "fi"-flottan, generallöjtnanten i Förenta Staternas marinkår Paul van Riper, säger:

- Blotta antalet båtar lamslog deras förmåga att hantera angreppet, såväl mentalt som elektroniskt. Allt var över på fem, tio minuter.

Läs mer i dagens New York Times.

Alavimodellen - Irans nya sjökrigsdoktrin

Iransk FPB i aktion i Hormuzsundet

Jag har inte kunnat blogga på ett tag eftersom jag har hållit på att renovera ett hus under storhelgerna. Men nu är jag tillbaka i sadeln....

Jag tänkte börja år 2008 med att titta lite närmare på incidenten i Hormuzsundet nu i söndags (6 januari) utifrån doktrinsynpunkt.

Vad hände egentligen?

Vad som timade var att fem iranska FPBs (Fast Propelled Boats, dvs små, men ytterst snabba speedboats, som ofta används av smugglare och sjörövare) på ett provkativt sätt närmade sig tre amerikanska krigsfartyg ur femte flottan när de befann sig på rutinuppdrag på internationellt vatten.

De iranska båtarna närmade sig de amerikanska fartygen med hög hastighet och kom vid ett tillfälle så pass nära som en dryg kabellängd från USS Hopper, en AEGIS-jagare av Arleigh Burke-klass (övriga fartyg utgjordes av fregatten USS Ingraham och kryssaren av Ticonderoga-klass, USS Port Royal). Iranierna kastade dessutom ut ett antal vita lådor i vattnet framför de amerikanska skeppen, som ett slags simulerade minor och hotade via radio att amerikanerna skulle "sprängas i luften inom en minut". Då amerikanerna intagit klart skepp och gjort sig beredda på eldgivning avlägsnade sig iranierna lika snabbt som de dykt upp.

Incidenten tog c:a 20 minuter och karaktäriserades av femte flottans befälhavare, viceamiral Kevin Cosgriff, som "den allvarligaste incident som utspelat sig mellan den amerikanska flottan och och det iranska revolutionsgardet". Att amiral Cosgriff kunde hävda att det handlade om båtar ur revolutionsgardet (och inte den reguljära iranska flottan) beror förmodligen på att båtarna var omärkta och att de tvetydiga uttalanden som gjorts i medierna från iransk sida framförts av Ali Reza Tangsiri (befälhavare för revolutionsgardets sjöstridskrafter) och inte av någon från försvarsdepartementet. Tangsiri hävdade i måndags att flottan företagit "normala" aktiviteter i området, vilket ändrades i onsdags till att "ingenting" inträffat överhuvudtaget och att den amerikanska flottans videoinspelningar var "iscensatta".

Man kan hålla i minnet att revolutionsgardet ("pasdaran") är något mycket mer än bara en vapengren inom de iranska väpnade styrkorna. De åtnjuter samma grad av självständighet och handlingsfrihet som nazisternas SS gjorde i förhållande till Wehrmacht i Hitlertyskland och precis som den tyska organisationen består gardet såväl av en väpnad gren, som av en "allmän" del med ansvar för underrättelseverksamhet, befolkningskontroll. etc.

Alavimodellen

De iranska sjöstridskrafternas uppträdande visar på ett instruktivt vis hur gardet försöker utveckla en marin modell för asymmetrisk krigföring. Modellen kallas internt för Alavimodellen efter Muhammeds kusin Ali, som ses som grundaren av den shiitiska sekten inom islam. Ali gjorde sig känd genom att alltid undvika direkt konfrontation på slagfältet - istället bidade han sin tid i 25 år innan han kunde överta kalifatet på 600-talet.

Alavimodellen bygger på insikten att större örlogsfartyg aldrig kommer att kunna hävda sig mot amerikanska flottenheter i en konventionell drabbning. Den iranska flottan (och alla andra flottor också, för den delen...) kommer alltid att vara hopplöst underlägsen amerikanarna vad gäller eldkraft, räckvidd, interoperabilitet, teknologi, etc. Alltså har man valt att lägga tonvikten på små men snabba enheter (FPB), som därigenom skall vara mindre sårbara för upptäckt och bekämpning. Eftersom dessa FPBs också är betydligt billigare kan man dessutom hålla sig med ett större antal som man kan kosta på sig att "offra" i strid, ungefär som en schackspelare kan offra ett antal bönder för att komma åt motståndarens dam. I nuläget tros gardet ha tillgång till inte mindre än 1000 FPBs i sin "Hormuzeskader".

Den nya båttypen har vidare lett till att man återupptäckt taktiken att "svärma" (eng. swarm) motståndaren och anpassat den till marina förhållanden. Swarming är sannerligen ingen taktisk nyhet inom krigshistorien och har i hög grad använts av islamska styrkor sedan Muhammeds dagar, där den i koranen beskrivs med begreppet ghazwi ("räd"). En ghazwi företas med lättrörliga styrkor som oväntat dyker upp i stor mängd, överväldigar motståndaren, och därefter snabbt drar sig tillbaka. Taktiken praktiserades av Muhammed när han byggde upp sin rörelse genom att plundra karavaner, men även mot bysantinare och perser under islams expansionsfas, samt under korstågen mot de tyngre beväpnade och militärt skickligare, men alltid hopplöst fåtaliga korsriddarna. Det är på så vis som hyenor kan stjäla bytet från ett lejon, eller som förortsligister knycker mobiltelefoner och plånböcker från ensamma nattvandrare.

På det marina planet handlar swarmingen om att överraska och isolera enskilda motståndarenheter och slå ut dem innan förstärkning hinner dyka upp. Swarmingen kan företas i såväl större som mindre formationer. En större operation företas av hundratals FPBs, beväpnade med kulsprutor, raketer och sprängmedel för självmordsuppdrag. En mindre swarming består av raket- och torpedbeväpnade enheter som engagerar motståndaren från olika håll och därigenom ytterligare försvårar upptäckt. FPB-enheterna har självfallet ingen högsjökapacitet utan måste användas i kustnära förhållanden (som i Persiska viken). På så vis kan man ytterligare öka det operativa tempot och åtnjuta understöd från landbaserade vapenplattformar. Iran har i nuläget byggt upp ett omfattande system av landbaserade sjömålsrobotar, såsom kinesiska C-802, HY2 Silkworm och TV-styrda Kowsarmissiler. C-802 har en räckvidd på 200 nautiska mil och kan användas i koordination med sjöstridskrafterna var som helst i Persiska viken.

Vad var då iraniernas syfte?

Man bör betrakta incidenten som en övning från revolutionsgardets sida. Om man hade avlyssningsstationer bemannade och robotstyrkorna i beredskap (kanske förstärkta av ryska tekniska rådgivare) har man fått en god bild hur amerikanska flottan reagerar vid ett swarming-angrepp. Man har fått uppgifter om reaktionstider, hur självständigt fartygschefer agerar, avvärjningstekniker, vilka vapensystem man måste ta hänsyn till, etc.

Skälet till att man valt att "tima" övningen till en tid då spänningen mellan USA och Iran verkar minska har att göra med samma gamla visa om hur "öst är öst och väst är väst" och att de tu aldrig kan mötas. Den amerikanska underrättelserapporten (NIE) som gav vid handen att Iran tycks ha avbrutit sin utveckling av kärnvapen har uppenbarligen tolkats av kretsarna kring gardet och premiärminister Ahmadinejad som ett svaghetstecken från amerikanskt håll. Man tror tydligen att underrättelsetjänsterna har velat ge en "försvagad" president Bush ett sätt att "rädda ansiktet" eftersom han inte kan/vill/vågar inleda ett vapenskifte med den islamsiska republiken. I sådana fall har man sett det som en relativt riskfri åtgärd att "testa" den amerikanska flottan, eftersom den i konsekvensens namn inte heller kommer att kunna/vilja/våga företa några motåtgärder. Att de amerikanska fartygen inte öppnade eld och sänkte de iranska båtarna var därför ett stort misstag från femte flottans sida.

Alla som har den minsta erfarenhet av barnuppfostran, träning av hundar, brottsbekämpning eller umgänge med politiska aktörer utanför västvärlden vet att man alltid måste sätta ned foten direkt. Det agerande som president Bush beskrev som "ansvarsfullt" från flottans sida, kommer av våra iranska vänner att tolkas som svaghet. Insatserna kommer därigenom att höjas och risken för nya provakationer, blodspillan och eventuellt krigshandlingar kommer därför att öka.

Kommer den iranska doktrinen att fungera i ett skarpt läge?

Om krig utbryter mellan USA och Iran torde de operativa målen för Iran vara att stänga Hormuzsundet och försöka slå ut de fientliga flottenheter som därigenom har blivit instängda i Persiska viken genom en taktisk kombination av landbaserade robotar och FPB-enheter. Samtidigt skulle man också kunna avbryta transporten av olja i området. Närmare 40 procent av världens oljeproduktion passerar denna väg och även om endast en mycket liten del hamnar i USA skulle Japan och Västeuropa drabbas mycket hårt, och på så vis kunna skapa ett "indirekt" tryck mot USA.

De strategiska målen är enligt detta scenario rent defensiva och handlar om att få ett eventuellt angrepp från amerikanernas sida att "rinna ut i sanden" genom en kombination av materielförlust och internationellt opinionstryck. Givetvis kan man tänka sig andra modeller, där Iran också skulle kunna använda sig av terroristattentat, missilangrepp mot Israel eller försök att angripa amerikanska trupper i Irak. Men i sådana fall riskerar man att vända världsopinionen emot sig; och i fallet Irak tror jag att det Iranska inflytandet faktiskt är för litet för att kunna leda till annat än sporadiska nålsticksangrepp.

Jag skulle dock vilja hävda att iraniernas modell för stridsasymmetri i sjökrigssammanhang egentligen är en självmotsägelse. Krig till lands och krig till sjöss är helt väsensskilda storheter. Sjökriget laborerar med abstrakta och geometriska vektorer som avstånd, räckvidd, hastighet. Ett ytstridsfartyg kan aldrig gömma sig ute på öppna havet, bara dra sig undan. Det finns inga topografiska differenser, ingen civilbefolkning, inga möjligheter att leva av landet. Det handlar heller inte om att ta och hålla terräng, eftersom det inte finns någon terräng till havs - bara rörelser, riktningar och positioner. Allt handlar istället om att förvägra fienden möjlighet att uppträda överhuvudtaget genom att ha överlägsna enheter till förfogande, såväl kvalitativt som kvantitativt. Sjökriget har därför alltid varit mer teknologiintensivt än landkriget. En teknologisk innovation som en galeas, ett linjeskepp, en Dreadnaught eller ett hangarfartyg av Nimitz-klass kan förändra hela stridsmiljön i ett slag. En primitivare teknologi kan därför inte vändas till en fördel på samma sätt som till lands.

Iranierna har överfört ett landkrigskoncept till sjökrigsförhållanden, vilket jag tror kommer att slå tillbaka mot dem själva om läget blir skarpt. Alavimodellen är en engångsdoktrin. På samma sätt som japanerna bara kunde anfalla Pearl Harbor en gång, kan swarmingen bara nå framgång vid ett första överraskningsangrepp och då under förutsättning att motståndaren tvekar om att vidta motåtgärder. Den femte flottan kan aldrig besegras av aldrig så många FPBs så länge de har övervakningsplanen i luften, AEGIS-sköldarna igång och begriper att vapen är till för att användas.

POST SCRIPTUM: Vad skall man göra åt den svenska telegrambyrån TT egentligen? Inte nog med att deras rapportering nästan uteslutande består av översättnigar från AFP och Reuters - översättningarna utförs till råga på allt av hundraprocentiga klåpare. I så gott som samtliga telegram angående incidenten i Hormuzsundet kallar man de amerikanska fartygen för den absurda neologismen "stridsskepp" (översättning av "combat ships"), istället för de svenska begreppen "örlogsfartyg" eller "krigsfartyg". Det värsta av allt är att redaktioner på tidningar och etermedier inte har vett att ändra vansinnigheterna utan publicerar eländet rakt av: DN, SvT, TV4, AB.

Heder åt Svenskan som rättar dårskapen.

EXTRA: Amerikanska flottans videoupptagning